Det är ett välkänt förhållande att TV är ett av landets
största kulturförmedlare och att antalet programkanaler
som sänder program på svenska blivit fler. Trots detta har
insatserna för att göra mediet tillgängligt för hörselskadade
begränsats till delar av SVTs programutbud. Även
Handikapputredningen (SOU 1992:52) konstaterade att
tillgången till ett brett radio/TV-utbud förhållandevis har
minskat för personer med funktionshinder.
I avtalet mellan staten och Nordisk Television AB
fastställs att programutbudet på svenska språket ska utgöra
minst hälften av programutbudet. Vidare att
programutbudet ska utformas så att det tillgodoser
skiftande behov och intressen hos landets befolkning och att
utrymme ges åt en mångfald av åsikter och
meningsriktningar. I avtalet saknas reglering om att särskild
hänsyn ska tas till grupper av funktionshindrade. Många
hörselskadade utestängs från möjligheten att ta del av det
svenskspråkiga programutbudet, då det varken textas eller
teckenspråkstolkas.
Avtalet strider mot det kulturpolitiska målet från 1974
om yttrandefriheten och förutsättningar att nyttja denna
frihet samt målet om att beakta eftersatta gruppers
erfarenheter och behov.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hörselskadades och dövas
tillgång till TV-utbud.
Stockholm den 24 januari 1994
Gunhild Bolander (c)
Marianne Jönsson (c)