Konsthallen Rooseum i Malmö har på kort tid utvecklats och gjort sig känd internationellt som en betydande institution för samtidskonst.
Flera mycket uppmärksammade utställningar har genomförts. Den senaste i raden, Leonardo da Vinci- utställningen, under tiden 29/10 1993--31/1 1994, blev en stor succé. Konceptet var helt unikt. I Rooseum arrangerades -- först i världen -- en utställning där man kunde följa Leonardo da Vincis hela liv och skapande, inte bara som konstnär utan också som arkitekt, ingenjör, uppfinnare och visionär. Efter Malmö flyttar utställningen till Göteborg och Stockholm för att därefter visas runt om i Europa.
Trots stora konstnärliga framgångar är verksamheten vid Rooseum hotad. Enligt min mening har staten ett stort ansvar för att Rooseum överlever och kan fortsätta sin verksamhet.
Det var konstsamlaren Fredrik Roos som 1988 startade Rooseum. Tanken var att skapa ett forum för samtida utomnordisk konst av hög klass. Hittills har man levt upp till denna krävande målsättning.
Stiftelsekapitalet hann emellertid aldrig byggas upp. Fredrik Roos gick bort när verksamheten som bäst började ta form. Därefter kom finanskrisen. Detta sammantaget skapade stor osäkerhet om Rooseums framtid, men goda krafter ville annat och tillförde nytt kapital.
I januari 1993 bildades stiftelsen Rooseum med Malmö kommun, Lill och Axel Roos samt Louisianamuseet i Humlebaek som huvudmän. Lill och Axel Roos köpte 60 % av Fredrik Roos nordiska samling och Statens konstmuseer 40 %. Därefter långtidsdeponerades samlingen i Rooseum. Vidare köpte Rooseum med hjälp av Malmö kommun Rooseumfastigheten i centrala Malmö. Malmö kommun beslutade också att bidra med 2,2 miljoner kronor av driftskostnaden på 4,2 miljoner kronor.
Rekonstruktionen av Rooseums ekonomi byggde bl.a. på att staten tillsammans med Malmö kommun tog ett delansvar för den årliga driften. Avsikten har hela tiden varit att Rooseum skall bli ett samverkansmuseum med Statens Konstmuseer.
Statens Kulturråd äskade medel inför årets budgetbehandling. De uteblev dock. Under förra året löstes Rooseums akuta ekonomiska problem genom att Statens Kulturråd lånade 1,5 miljoner kronor till Rooseum. Dessa pengar har betalats tillbaka då Rooseum vid årsskiftet erhöll Malmö kommuns driftsbidrag.
Att det statliga engagemanget i Rooseum inte kunnat avgöras har berott på att frågan hänskjutits till den statliga museiutredningen. Frågan om Rooseum som ett sydligt samverkansmuseum behandlas i denna utredning. Den beräknas vara klar först någon gång i vår. Rooseum har således kommit i kläm i det statliga utredningsmaskineriet och riskerar nu att dras i ''långbänk''. Det vore förödande om så skedde.
Enligt min mening måste staten ta sitt ansvar för att bevara det förnämliga nytillskott som kulturlivet fått genom Rooseums tillkomst. Om inte frågan om Rooseums framtid löses snabbt, riskeras hela verksamheten. Det är inte möjligt att invänta Museiutredningen. Enligt ledningen för Rooseum kan verksamheten hållas i gång till mars--april 1994.
Riksdagen bör därför ges möjligheter att skyndsamt behandla frågan om Rooseum och ge ett positivt besked till Statens Kulturråd. Rådet kan då av disponibla resurser avsätta driftsmedel till Rooseum för 1994 med 1,5 miljoner kronor.
Att utsätta Rooseum för ''långbänk'' vore ett direkt svek mot svenskt kulturliv. Riksdag och regering har både ett ansvar och en skyldighet att agera snabbt och kraftfullt i denna fråga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt stöd till Rooseum i Malmö.
Stockholm den 25 januari 1994 Kurt Ove Johansson (s)