Den s.k. HUR-utredningen, Huvudmannaskapet för
Riksantikvarieämbetets arkeologiska
undersökningsverksamhet, (SOU 1992:137) möttes av stark
kritik från en rad remissinstanser och avvisades enhälligt av
forskare, museer och hembygdsrörelse. Reaktionerna från
utlandet, i första hand från tyska experter och myndigheter,
var likaså entydigt negativa. Två av utredningens tre
sakkunniga reserverade sig dessutom mot utredningens
förslag. Trots en massiv inhemsk opinion, och förvånade
och oroade reaktioner från omvärlden, återkommer i
budgetpropositionen huvuddragen i utredningens förslag
om en kommersialisering av den arkeologiska
dokumentationen av vårt gemensamma kulturarv.
I regeringens proposition 1993/94:100 Bilaga 12 föreslås
bl.a. en kommersialisering av den arkeologiska
undersökningsverksamheten i landet. Regeringen föreslår
också att konserveringskostnaderna skall bäras av
markexploatören och inte som hitintills av staten. De totala
undersökningskostnaderna tillåts dock inte öka, varför man
föreslår en sänkning av dokumentationsnivån, alternativt
prioriteringar vid tillvaratagandet, i de fall fornlämningen
innehåller föremål vilka kräver konserveringsinsatser.
Den centrala frågan i utredningens och regeringens
förslag är synen på det arkeologiska kulturarvet och om
borttagande och dokumentation av fornlämningar bör ske
på en fri marknad och enligt de principer som normalt gäller
för denna. Utredningen och Kulturdepartementet har
funnit att svaret är ja, vilket innebär en helt ny syn på vårt
kulturarv och omvälvande konsekvenser för
kulturmiljövård, forskning, museer och hembygdsrörelse.
Förslaget innebär i realiteten en avsevärd försvagning av
skyddet av våra fornlämningar.
Som två av de sakkunniga, professor Åke Hyenstrand
och docent Gustaf Trotzig, framhållit i sin reservation till
HUR-utredningens betänkande kommer förslaget bl.a. att
innebära att befintliga, och i dag väl utvecklade, former av
samverkan och metodutveckling hotas. Den konkurrens om
uppdragen, som skall råda mellan grävande institutioner,
kommer att leda till att alla former av samråd och utbyte
med nödvändighet kommer att upphöra eller starkt
reduceras.
En fri marknadssituation kommer självfallet inte att leda
till en ökning av den populärvetenskapliga verksamheten.
Tvärtom innebär en marknadsanpassning att denna med
självklarhet reduceras till ett minimum och att all den
arkeologiska folkbildningsverksamhet som i dag är en
självklar del för museerna och andra grävande icke
kommersiella institutioner upphör eller måste vägas mot
den ekonomiska avkastningen av respektive insats.
En ren marknadssituation innebär också att länsmuseer
och kommunala museer, vilka i dag tillsammans med
Riksantikvarieämbetet står för huvuddelen av det
arkeologiska dokumentationsarbetet, knappast kan
fortsätta med sin arkeologiska verksamhet då de samtidigt
uppbär bidrag från stat, landsting och kommuner. En sådan
avveckling av den arkeologiska verksamheten vid våra
museer, där den naturligt hör hemma, vore förödande för
forskning, kulturmiljövård och folkbildning.
En rad framstående tyska forskare och institutioner,
vilka reagerat på HUR-utredningen, har framhållit svensk
lagstiftning och praxis inom det antikvariska fältet som ett
internationellt föredöme och uttryckt en oro för det svenska
kulturarvets framtid. I bakgrunden finns också den
uppenbara risken för att Sverige vid ett eventuellt svenskt
EU-inträde indirekt skulle kunna bidra till en introduktion
av kommersiell arkeologi i länder där den i dag är otänkbar.
Erfarenheterna från USA och England, där kommersiell
arkeologi förekommer sedan ett antal år tillbaka, är direkt
avskräckande.
En annan fråga i HUR-utredningen, som också mött
massiv kritik från remissopinionen, är förslaget att
undersökningskostnaderna även skall inkludera kostnader
för nykonservering. Detta skall dock ske utan att den totala
kostnaden ökar. I de fall ett konserveringsbehov föreligger
föreslås att prioriteringar görs avseende undersökningens
ambitionsnivå. Undersökningskostnaderna har hitintills
burits av arbetsföretaget medan konserveringskostnaderna
för arkeologiska fynd burits av staten. Trots kritiken
återkommer förslaget i regeringens proposition.
Förslaget innebär ett omedelbart hot mot de
fornlämningar, som innehåller stora fyndmängder, vilka
kräver komplicerade och dyra konserveringsinsatser. Detta
skulle särskilt drabba de regioner som karaktäriseras av
extremt rika gravfynd från exempelvis vikingatiden --
Gotland, Gästrikland och Öland. För andra
fornlämningstyper och regioner blir konsekvenserna
motsvarande. Tillspetsat innebär förslaget--ju fler och
rikare fynd--desto lägre ambitionsnivå på undersökningen
och ju färre tillvaratagna föremål. Tydligare än så här kan
knappast hotet mot vårt gemensamma arkeologiska
kulturarv framstå.
Det enda målet med regeringens förslag är att
kommersiella företag, från Sverige och utlandet, skall få
möjlighet att utföra arkeologiska undersökningar i Sverige.
Förslaget innebär, förutom ovan beskrivna hot mot skydd,
dokumentation och levandegörande av vårt kulturarv, även
ökade kostnader för samhället och markexploatörerna.
Dessa kostnader sammanhänger med behovet av en
omfattande tillsyn från länsstyrelsernas och
Riksantikvarieämbetets sida och vidare med ett
komplicerat upphandlingssystem, vilket föreslås finansieras
genom avgifter från företagen.
Arkeologiska undersökningar av vårt svenska kulturarv
är för viktiga för att bli ett spel mellan kommersiella
företag, inom och utom landet, vars enda syfte är att så
billigt som möjligt avlägsna den fornlämning som står i
vägen för en markexploatering. Alla övriga led i
verksamheten, som forskning, levandegörande och
handläggning av fornvårdsärenden, offras därmed till en
krympande skara kommersiella aktörer, vilka saknar allt
intresse för vår historia.
Både förslaget om en kommersialisering av arkeologisk
uppdragsverksamhet samt förslaget om att inkludera
nykonservering i den totala undersökningskostnaden
genom en sänkning av ambitionsnivåerna bör avvisas.
Dessa förslag gagnar inte det svenska kulturarvet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslaget rörande
anbudskonkurrens inför arkeologiska uppdrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslaget att inkludera
nykonserveringskostnaderna i de totala
undersökningskostnaderna.
Stockholm den 25 januari 1994
Sigrid Bolkéus (s)
Gunnar Thollander (s)