Den s.k. HUR-utredningen, Huvudmannaskapet för Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet, (SOU 1992:137) möttes av stark kritik från en rad remissinstanser och avvisades enhälligt av forskare, museer och hembygdsrörelse. Reaktionerna från utlandet, i första hand från tyska experter och myndigheter, var likaså entydigt negativa. Två av utredningens tre sakkunniga reserverade sig dessutom mot utredningens förslag. Trots en massiv inhemsk opinion, och förvånade och oroade reaktioner från omvärlden, återkommer i budgetpropositionen huvuddragen i utredningens förslag om en kommersialisering av den arkeologiska dokumentationen av vårt gemensamma kulturarv.
I regeringens proposition 1993/94:100 Bilaga 12 föreslås bl.a. en kommersialisering av den arkeologiska undersökningsverksamheten i landet. Regeringen föreslår också att konserveringskostnaderna skall bäras av markexploatören och inte som hitintills av staten. De totala undersökningskostnaderna tillåts dock inte öka, varför man föreslår en sänkning av dokumentationsnivån, alternativt prioriteringar vid tillvaratagandet, i de fall fornlämningen innehåller föremål vilka kräver konserveringsinsatser.
Den centrala frågan i utredningens och regeringens förslag är synen på det arkeologiska kulturarvet och om borttagande och dokumentation av fornlämningar bör ske på en fri marknad och enligt de principer som normalt gäller för denna. Utredningen och Kulturdepartementet har funnit att svaret är ja, vilket innebär en helt ny syn på vårt kulturarv och omvälvande konsekvenser för kulturmiljövård, forskning, museer och hembygdsrörelse. Förslaget innebär i realiteten en avsevärd försvagning av skyddet av våra fornlämningar.
Som två av de sakkunniga, professor Åke Hyenstrand och docent Gustaf Trotzig, framhållit i sin reservation till HUR-utredningens betänkande kommer förslaget bl.a. att innebära att befintliga, och i dag väl utvecklade, former av samverkan och metodutveckling hotas. Den konkurrens om uppdragen, som skall råda mellan grävande institutioner, kommer att leda till att alla former av samråd och utbyte med nödvändighet kommer att upphöra eller starkt reduceras.
En fri marknadssituation kommer självfallet inte att leda till en ökning av den populärvetenskapliga verksamheten. Tvärtom innebär en marknadsanpassning att denna med självklarhet reduceras till ett minimum och att all den arkeologiska folkbildningsverksamhet som i dag är en självklar del för museerna och andra grävande icke kommersiella institutioner upphör eller måste vägas mot den ekonomiska avkastningen av respektive insats.
En ren marknadssituation innebär också att länsmuseer och kommunala museer, vilka i dag tillsammans med Riksantikvarieämbetet står för huvuddelen av det arkeologiska dokumentationsarbetet, knappast kan fortsätta med sin arkeologiska verksamhet då de samtidigt uppbär bidrag från stat, landsting och kommuner. En sådan avveckling av den arkeologiska verksamheten vid våra museer, där den naturligt hör hemma, vore förödande för forskning, kulturmiljövård och folkbildning.
En rad framstående tyska forskare och institutioner, vilka reagerat på HUR-utredningen, har framhållit svensk lagstiftning och praxis inom det antikvariska fältet som ett internationellt föredöme och uttryckt en oro för det svenska kulturarvets framtid. I bakgrunden finns också den uppenbara risken för att Sverige vid ett eventuellt svenskt EU-inträde indirekt skulle kunna bidra till en introduktion av kommersiell arkeologi i länder där den i dag är otänkbar. Erfarenheterna från USA och England, där kommersiell arkeologi förekommer sedan ett antal år tillbaka, är direkt avskräckande.
En annan fråga i HUR-utredningen, som också mött massiv kritik från remissopinionen, är förslaget att undersökningskostnaderna även skall inkludera kostnader för nykonservering. Detta skall dock ske utan att den totala kostnaden ökar. I de fall ett konserveringsbehov föreligger föreslås att prioriteringar görs avseende undersökningens ambitionsnivå. Undersökningskostnaderna har hitintills burits av arbetsföretaget medan konserveringskostnaderna för arkeologiska fynd burits av staten. Trots kritiken återkommer förslaget i regeringens proposition.
Förslaget innebär ett omedelbart hot mot de fornlämningar, som innehåller stora fyndmängder, vilka kräver komplicerade och dyra konserveringsinsatser. Detta skulle särskilt drabba de regioner som karaktäriseras av extremt rika gravfynd från exempelvis vikingatiden -- Gotland, Gästrikland och Öland. För andra fornlämningstyper och regioner blir konsekvenserna motsvarande. Tillspetsat innebär förslaget--ju fler och rikare fynd--desto lägre ambitionsnivå på undersökningen och ju färre tillvaratagna föremål. Tydligare än så här kan knappast hotet mot vårt gemensamma arkeologiska kulturarv framstå.
Det enda målet med regeringens förslag är att kommersiella företag, från Sverige och utlandet, skall få möjlighet att utföra arkeologiska undersökningar i Sverige. Förslaget innebär, förutom ovan beskrivna hot mot skydd, dokumentation och levandegörande av vårt kulturarv, även ökade kostnader för samhället och markexploatörerna. Dessa kostnader sammanhänger med behovet av en omfattande tillsyn från länsstyrelsernas och Riksantikvarieämbetets sida och vidare med ett komplicerat upphandlingssystem, vilket föreslås finansieras genom avgifter från företagen.
Arkeologiska undersökningar av vårt svenska kulturarv är för viktiga för att bli ett spel mellan kommersiella företag, inom och utom landet, vars enda syfte är att så billigt som möjligt avlägsna den fornlämning som står i vägen för en markexploatering. Alla övriga led i verksamheten, som forskning, levandegörande och handläggning av fornvårdsärenden, offras därmed till en krympande skara kommersiella aktörer, vilka saknar allt intresse för vår historia.
Både förslaget om en kommersialisering av arkeologisk uppdragsverksamhet samt förslaget om att inkludera nykonservering i den totala undersökningskostnaden genom en sänkning av ambitionsnivåerna bör avvisas. Dessa förslag gagnar inte det svenska kulturarvet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget rörande anbudskonkurrens inför arkeologiska uppdrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget att inkludera nykonserveringskostnaderna i de totala undersökningskostnaderna.
Stockholm den 25 januari 1994 Sigrid Bolkéus (s) Gunnar Thollander (s)