Med kulturens hjälp kan vi integrera barn och ungdomar
i ett samhällsbyggande värv. Kulturen utvecklar och stärker
samhällsgemenskapen och motverkar social segregering,
oro och konflikter. Ett rikt kulturutbud blir därför extra
viktigt i tider med hög ungdomsarbetslöshet och tuffare
samhällsklimat i allmänhet. Kulturpolitiken måste inriktas
på att göra kulturen tillgänglig för alla. Den måste också
säkerställa att vårt kulturarv förmedlas till nya
generationer.
Barn och ungdomars kulturvanor är viktiga för
förmågan att uttrycka sig genom musik, bild, tal och skrift.
Människors kulturvanor grundläggs mycket tidigt i livet,
och för att nå ett högre kulturdeltagande än idag måste
kulturtörst skapas tidigt. Insatser för barn och ungdom är
därför av central betydelse. Förutom kulturella kontakter i
förskola, skola, föreningsverksamhet och annan
fritidsverksamhet är kulturinstitutionernas barn- och
ungdomsverksamhet viktig, bland annat därför att de
representerar en annan del av vårt kulturarv. Dessa
institutioner kan behöva omfördela sina resurser till förmån
för barn och ungdom.
Trots att vi är medvetna om kulturlivets betydelse för
barn och ungdom och trots ambitiösa intentioner från både
politiker och beslutsfattare, hamnar dock barn- och
ungdomskulturen alltför ofta på undantag. Meningsfull
omfördelning av resurserna inom befintliga ekonomiska
ramar är möjlig, men av detta blir det oftast alltför lite.
En av orsakerna till detta skulle kunna vara det en
internationell expertgrupp som studerat den statliga
kulturpolitiken i Sverige på uppdrag av Europarådet för
något år sedan tar upp. Gruppen menar att svenska
politiker visar ''en överdriven försiktighet'' i relationen till
kulturinstitutionerna. Expertgruppen var också kritisk mot
det låga deltagarinflytandet.
Precis som när det gäller fritidsverksamhet krävs att
staten månar speciellt om barn och ungdom på grund av
deras ekonomiska situation. Det krävs alltså att vi följer
upp intentionerna när det gäller satsningar på barn- och
ungdomskultur, och tvingar bland andra
kulturinstitutionerna att följa fattade beslut. De statliga
institutionerna bör föregå med gott exempel. Idag är
situationen det omvända. Nationalscenerna ger det minsta
antalet föreställningar för barn. Dramaten, till exempel,
skar ner sin repertoar för barn från 318 föreställningar
1976/77 till 20 1985/86. De fria teatergrupperna riktade
ungefär 60 % av sitt utbud till barn 1985/86. I de fall där
kulturrådet har bestämmanderätt över bidragen, som till de
fria teatergrupperna, kan rådet gynna dem som har ett
utbud för barn.
När det gäller barn- och ungdomskulturen är det också
viktigt att vi vågar ifrågasätta vad som menas med bra
kultur. Kvalitet har inte endast en konstnärlig aspekt.
Huruvida man lyckats tillfredsställa människors behov är
också ett mått på kvalitet. Även här har vi ett stort ansvar
att se till att kulturen anpassas till barns och ungdomars
behov. Istället för de traditionella kulturinstitutionerna
föredrar ungdomar idag ofta verksamhet av mer temporär
karaktär samt aktiviteter som i hög grad bygger på
självorganisation, till exempel musik- och filmfestivaler,
rockklubbar och fria teatergrupper.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av uppföljning så att barn-
och ungdomskulturen verkligen prioriteras och anpassas till
de ungas behov.
Stockholm den 25 januari 1994
Fanny Rizell (kds)
Tuve Skånberg (kds)