I ett barnkulturprogram till s-kvinnornas kongress för nu
snart 20 år sedan kan man läsa följande:
Barnen lever ofta i en värld befolkad av kvinnor --
mammor, barnflickor, daghemspersonal, lekskolefröknar
och lågstadiefröknar. Både för flickor och pojkar innebär
det en begränsning av de vuxna förebilderna och en risk för
inlärning av stereotypa könsroller. Männen i barnens miljö
representeras ofta av seriehjältar, TV-farbröder och
frånvarande pappor.
Det börjar äntligen hävdas att männens och särskilt
pappornas försvinnande från barnens dagstillvaro innebär
allvarliga risker för barnets psykologiska utveckling. Om vi
dessutom har en våldskultur som tillhandahåller ett
mansideal byggt på våld och brutalitet ökar givetvis riskerna
avsevärt.
-- -- -- Dagens hjältar är supermän. Deras segrar är
självklara. Kraven på en kort och okomplicerad story ger
inget utrymme för hur en seger var möjlig eller varför den
var rättvis. Man vinner om man är starkast. Man har rätt
om man vinner.
Vid sidan om pojkseriernas värld av brutalitet och våld
finns hela floran av romantiska flicktidningar som
fortfarande (1975!) har som sitt huvudsakliga budskap att
det gäller att fånga en karl. Huvudpersonen i flickserien
trånar och suktar sig genom lämpligt antal bildrutor tills
drömprinsen beslutar ta henne i sina armar och alla problem
är lösta. -- -- -- En sådan läsning är ingen bra förberedelse
för yrkesval och vuxenliv.
Då, för tjugo år sedan, var perspektivet främst en oro för
flickornas utveckling. I dag finns det anledning att diskutera
pojkarnas kulturvanor och vilka följder de kan få för deras
livsmönster som vuxna.
Om man granskar kulturstatistiken ser man att
kvinnorna är mer kulturaktiva än män. De läser fler böcker
och går oftare på bibliotek, konstutställningar och teater.
Kvinnorna skriver mer på sin fritid och ritar och målar mer
än männen. Men männen spelar oftare musikinstrument.
Vanligast är detta bland unga män i storstäderna.
Klasskillnader finns.
Det innebär oftast att högre samhällsklasser visar samma
könsrollsmönster men är mer aktiva totalt sett. Pojkarna
spelar i rockband och flickorna går på dansskola. Männen
jagar, fiskar, jobbar i trädgården och ser på TV-program
som bekräftar mannens dominerande roll i samhället.
Kvinnorna läser böcker, går på teater, ser filmer och TV-
program som handlar om att utveckla relationer och
bearbeta sitt förhållningssätt till andra människor.
Den som vill studera pojkars och flickors skilda världar
kan börja med att besöka leksaksavdelningen på ett
varuhus. Där har inte mycket hänt sedan 1970-talet.
Inom film, video och TV har det ökade utbudet medfört
ökade skillnader mellan pojkars och flickors beteende.
Flickor har dock en mer varierad mediekost, eftersom de
ofta ser både på sina egna favoriter och på pojkarnas.
Pojkarna däremot ser oftast bara ''sina'' program. På
samma sätt läser flickorna mer varierat än pojkarna.
Mönstren fortsätter upp i åldrarna.
Undersökningar om tittarvanor visar att mäns
tittarvanor skiljer sig markant från kvinnornas. Män sätter
högre betyg på det de ser än kvinnorna. Det beror inte på
att kvinnor är mer kritiska utan på att de program de ser
inte är deras eget första val. Ett av de mest sedda
programmen för kvinnorna i en undersökning var ett
tävlingsprogram för och med barn. Uppskattningssiffran
var måttlig. En näraliggande slutsats är att kvinnorna i stor
utsträckning tittar på TV för att hålla andra sällskap -- oftast
barnen -- medan männen ser vad de själva vill se.
Bilden är naturligtvis förenklad och många män och
kvinnor kan invända att de inte känner igen sig. Men i
kulturvanestatistik och tittarundersökningar är mönstren
tydliga. Kvinnan och mannen lever delvis i skilda världar,
får olika impulser och övar upp olika färdigheter.
I rapporter om skilsmässoanledningar visas ofta två
skilda förhållningssätt upp. Hon vill prata, diskutera
böcker, gå på teater, se på TV-program om mänskliga
relationer och går gärna på bio när det är kärleksfilm. Han
känner sig i underläge när relationsfrågor kommer på tal,
han föredrar att göra något fysiskt eller se idrott på TV och
aktionsfilmer på bio.
I tre rapporter om kultur och fritid framtagna av LO
visas tydligt hur män och kvinnor har olika vanor. (Om
kultur och fritid. Ett faktamaterial om förhållandena vid
1990-talets början.)
I den sista delrapporten dras slutsatsen:
Den tid är slut när kvinnor nöjer sig med att få de villkor
de blir tilldelade. Det finns mycket som talar för att
kulturen har varit viktig i det sammanhanget -- att kulturen
har gett kraft och mod att våga ifrågasätta det bestående,
tänka i nya banor och söka formulera nya alternativ.
Vi kan också göra den reflektionen att om kulturen är
ett viktigt redskap för förändring så pekar våra resultat på
att unga kvinnliga arbetare är oerhört mycket bättre rustade
än unga manliga arbetare att fånga upp nya idéer och tankar
om livet i stort och samhällsutvecklingen och att hitta
alternativa lösningar.
Kulturmönster är svåra att bryta. Invändningen att var
och en måste få välja sina egna intressen är cynisk när det
gäller alla dem som aldrig ges en möjlighet att välja. Vi
menar att alla måste få en chans att möta och pröva olika
kulturella uttrycksmedel för att själva ta ställning till dem.
Därför är satsningar för barn och ungdomar så viktiga.
Skolan är den plats där alla barn kan nås. Kultur i skolan
spelar därför en central roll i strävanden att låta alla barn
pröva olika kulturverksamheter. Idag minskar dessa
möjligheter på många håll. Vi anser att kultur i skolan i
första hand är kommunernas ansvar, men att olika centrala
insatser kan stimulera och underlätta för kommunerna att
ge barnen goda chanser att finna kulturella uttrycksmedel
som passar dem.
Detta kan ske genom ett samspel mellan obligatoriska
verksamheter i skolan, och frivilliga inom musikskolan,
fritidshemmen och i studieförbundens regi. På många håll i
landet har kulturskolor växt fram. Film- och
medieverkstäder är idag förhållandevis billiga
investeringar. Datagrafik och databaserade metoder för att
framställa animerad film ger nya möjligheter för skapande
verksamhet. Svårigheterna är ofta att hitta ledare som kan
ge verksamheterna den kvalitet som krävs för att barn och
ungdomar ska finna dem meningsfulla.
Genom satsningar på metodutveckling, kulturpegagoger
och samverkan med professionella yrkesutövare kan dessa
kulturverksamheter bli framgångsrika. Vi föreslår att medel
till barn- och ungdomskultur avsätts för att stimulera en
systematisk uppbyggnad av kulturverksamheter i skolorna
och inom studieförbunden. Vi betonar kulturens roll för en
levande demokrati.
Det är dagens barn och ungdomar som skall
vidmakthålla och vidareutveckla demokratin i framtiden.
Överblick, inlevelse, emotionell fantasi och kreativitet är
egenskaper som kommer att krävas i en föränderlig värld.
En stark kulturell självkänsla är en förutsättning för att
kunna ta till sig och leva sig in i andra kulturers uttryckssätt.
Ett kulturutbyte kräver att man har något att byta med.
Med kulturens hjälp kan man överbrygga avstånd i tid
och rum och mellan grupper. I ett samhälle som riskerar att
gå mot ökad segregering kan en lyhördhet som tränas
genom att man tar del av eller deltar i olika
kulturverksamheter ge ökad förståelse för delkulturernas
villkor och tänkesätt. Frågan om vidgat deltagande --
kulturell jämlikhet -- får en särskild innebörd när man
granskar barns och ungdomars kulturvanor och val.
Det framstår som särskilt viktigt att ge pojkar och unga
män en chans att öka och variera sina kulturverksamheter
och för att uppnå inte bara jämlikhet utan också
jämställdhet på kulturområdet. Det är därför viktigt att
utforma kulturpolitiken så att pojkar och flickor i större
utsträckning än idag kan delta i gemensamma kulturprojekt
och kulturupplevelser.
Staten har ansvar för de kulturinstitutioner och
kulturverksamheter som har statligt stöd. Dessa har i
uppdrag att förbättra sina ansträngningar för att på olika
sätt stödja och stimulera barn- och ungdomskulturen.
Idag ser vi nedskärningar på de kommunala
kulturbudgetarna på många håll. Kommunernas
kulturutgifter minskade år 1993 med i medeltal 3 procent,
landstingens med i genomsnitt 2 procent under 1993.
Nedskärningarna inom biblioteksområdet påbörjades
under 1992 och har inneburit nedläggningar av filialer och
bokbussar, indragningar av barnbibliotekarietjänster,
minskat anslag till bokinköp och programverksamhet. På
många håll drabbas dessutom skolbiblioteken. De
kommunala musikskolorna har i genomsnitt fått en
minskning av de kommunala anslagen på mellan 3 och 4
procent jämfört med år 1992. På många håll höjs avgifterna.
Dessa frågor kartläggs för närvarande av
kommunförbundet.
Utöver de negativa effekter som nedskärningarna
innebär, hotas kulturverksamheten för barn och ungdomar
också av organisatoriska förändringar. De pågående
omorganisationerna i kommunerna innebär
decentraliseringar som syftar till att stärka demokratin och
göra fler delaktiga av de beslut som fattas. Detta motverkas
på sina håll av bolagisering av verksamheter, med minskat
offentligt inflytande.
Decentraliseringen medför en uppsplittring av
resurserna. I och med att många kulturnämnder har lagts
ner eller slagits samman med andra nämnder minskar
kompetensen i kommunerna när det gäller kulturfrågorna,
och kulturområdet försvagas. Att administrera
kulturverksamheter för och med barn och ungdomar kräver
då nya lösningar.
Staten ska givetvis inte gå in och betala det som
kommunerna skär bort i sina budgetar. Men statliga
åtaganden kan underlätta för kommuner och landsting att
behålla och stärka de lokala strukturerna för kulturen.
Det finns i kommunerna engagerade personer -- inom
förvaltningen, i föreningslivet, på skolorna, fritidshemmen
och inom musikskolan. De har på många håll påbörjat ett
samarbete, inte minst inom projekt i samband med kultur-
i-skola-satsningar.
Ungdomsrådet driver i samverkan med kommunerna en
viktig verksamhet som syftar till att engagera ungdomar och
öka deras delaktighet och inflytande i skola,
fritidsverksamhet och kommunal planering. Arbetet bygger
på deltagande från ungdomarna, men förutsätter att det
finns ett intresse och en öppenhet inom den kommunala
förvaltningen och det lokala föreningslivet.
En grupp som snabbt vänder kulturen ryggen när de
lämnat skolan är de unga pojkarna. De vill inte delta i
verksamheter som planeras och drivs av andra. De har inte
alltid förutsättningar att starta egna. För dessa grupper kan
ett stöd till den verksamhet de själva vill driva vara av
avgörande betydelse för deras utveckling.
Framgångsrika försök i den riktningen har gjorts inom
ramen för ''Kulturbudkavlen''. Det var en treårig satsning
på ungdomars eget skapande inom ramen för
Arvsfondsmedel. Verksamheten byggde i huvudsak på ett
samspel mellan amatörer och professionella inom främst
teaterområdet. Över hela landet drogs
kulturbudkavleprojekt igång. En viktig del av projektet var
de träffar som dessa innovatörer hade för att diskutera
metodfrågor i kontakten mellan yrkesutövande
skådespelare, musiker och regissörer å ena sidan och unga
amatörer å andra sidan.
Inom de större projekten utkristalliserade sig en ny
kategori kulturarbetare -- de som med tålamod och fantasi
lyckades engagera de ungdomar vars kreativitet tidigare
tagit sig destruktiva uttryck. Några projekt arbetade med
den dubbla målsättningen att ge nya uttrycksmedel åt de
pojkar som straffat ut sig från olika samhällsinstitutioner
genom sitt destruktiva beteende och att förse de alltför
tystlåtna flickorna med ett språk. Det intressanta med dessa
projekt är att de förefaller ha lyckats där alla andra metoder
slagit slint.
Verksamheten har utvärderats och även bedömts av
expertis från England. I sin utvärderingsrapport skriver
dåvarande ordföranden i The National Association of
Youth Theatres att ''Kulturbudkavlen'' har identifierat
ungdomars egna initiativ och uppmuntrat dem. Den har
upptäckt många lysande ledare vars talang kombineras med
öppenhet och mångsidig erfarenhet.
Han konstaterar att de bästa ledarna för olika
Kulturbudkavleprojekt har få motsvarigheter i världen.
''De har kontakter på alla nivåer inom teatern, bland
skådespelare, teaterchefer, författare och
kompositörer. -- -- -- De har utvecklat starka band med icke-
kulturella organisationer i samhället och lägger sig vinn om
samarbete med olika personer inom dessa. -- -- -- De
betraktar sitt arbete som en lokal angelägenhet, men
uppskattar den vidare uppskattning de får. De känner stor
tillgivenhet till sina lokalsamhällen som de är väl förtrogna
med.''
Dessa ledares erfarenheter bör kunna tas bättre till vara
än idag. De bör också kunna vara en viktig resurs för dem
som vill starta liknande verksamheter. Deras arbetsmetoder
med nära samarbete med yrkesverksamma kulturutövare
ger projekten professionella kvaliteter som är viktiga för att
de skall kännas meningsfulla för ungdomarna. De känner
att de tas på allvar och de får yrkeskunnig vägledning.
Vi föreslår att ''Kulturbudkavlen'' skall få fortsätta med
medel från Allmänna Arvsfonden. Den tidigare
treårsperioden omfattade ett hundratal projekt, de flesta
inom teatern. Kostnaderna uppgick till drygt 15 miljoner
kronor. Även ett antal medieprojekt rymdes inom ramen
för ''Kulturbudkavlen'' och några teaterprojekt arbetade
också med videodokumentation. En fortsatt
''Kulturbudkavle'' bör också omfatta medieprojekt och
projekt som kombinerar olika genrer. Betoningen på
samverkan med professionella bör behållas.
Även i andra sammanhang är mötet med professionella
konstnärer viktigt. I föreningsprojekt, t.ex. i skolor och
daghem, bör bildkonstnärer, författare, skådespelare,
musiker, dansare, konsthantverkare och andra konstnärer
engageras i väsentligt större grad än nu. ''Kultur i skola''-
satsningen har bl.a. givit många goda erfarenheter av sådant
samarbete, samtidigt som det har skapats nya
arbetstillfällen för konstnärer.
Den försöksverksamhet med länskonstnärer som
kulturrådet inledde 1991/92 bör därför återupptas. Dessa
tjänster för olika konstnärliga yrkesgrupper syftade till att
ge en möjlighet för dessa att arbeta som kulturpedagoger
under en period. Förebilden finns i de finska
länskonstnärerna, som sedan länge är en etablerad form för
samverkan mellan amatörer och professionella och mellan
konstnären och publiken.
Vi föreslår att dessa olika metoder för att stärka
kulturens ställning för barn och ungdomar i första hand ska
riktas till de kommuner som genom egna insatser
underlättar för en samverkan mellan statliga och lokala
satsningar. Samarbetskommittéer, särskilda barn- och
ungdomskulturansvariga, bibehållna kulturnämnder etc.
kan motverka den resurssplittring som idag försvårar
kulturverksamheterna för och med barn och ungdomar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att anslå 7,5 miljoner kronor för
''Kultur och medier i skolan'',
2. att riksdagen beslutar att anslå 3 miljoner kronor för
''Kultur och medier i barn- och skolbarnomsorg samt på
fritidsgårdar'',
3. att riksdagen beslutar anslå 3 miljoner kronor för
''Kultur- och medieprojekt för barn och ungdom'',
4. att riksdagen beslutar anslå 2 miljoner kronor till
fortsatt försöksverksamhet med Länskonstnärer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förorda att
''Kulturbudkavlen'' utvidgas till en ''Kultur- och
mediebudkavle'' och att projektet får stöd av Barn- och
ungdomsdelegationen genom Allmänna arvsfonden.
Stockholm den 25 januari 1994
Margareta Winberg (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Kristina Svensson (s)
Ines Uusmann (s)
Birthe Sörestedt (s)
Ulla Pettersson (s)
Lahja Exner (s)