Kulturen definieras ofta som andlig odling. Kulturen är
betydelsefull som ett led i att tillgodose människans andliga
intressen. Filmregisören Andrej Tarkovski har i boken
''Den förseglade tiden'' diskuterat konstens uppgift.
''...konstens uppgift ...är att förklara för konstnären
själv och för omgivningen vad människan lever för, vad
hennes tillvaro har för mening. Att försöka förklara för
människor varför de hamnat på denna planet; och om inte
förklara, så åtminstone ställa frågan.''
Kulturen är grunden för all samhällsutveckling, den
utvecklar demokratin och stärker samhällsgemenskapen.
Kulturpolitiken skall syfta till att vårt kulturarv värnas och
levandegörs samt förmedlas till kommande generationer.
Jämsides med en långsiktig planering av den
ekonomiska och sociala utvecklingen måste man därför
planera för den kulturella utvecklingen. Även
kulturpolitiken måste anpassas till de samhällsekonomiska
förutsättningarna. Det är angeläget att de resurser som
ställs till förfogande används effektivt så att kulturen också
i framtiden kan ges goda ekonomiska villkor.
Det är viktigt att alla människor har möjlighet att delta
och engagera sig i olika kulturaktiviteter. Geografiska,
ekonomiska och sociala hinder måste motverkas.
Det kulturpolitiska ansvaret åvilar centrala, regionala
och lokala instanser i samverkan. Staten skall svara för
basresurserna till nationalinstitutionerna. Landsting och
kommun bör inrikta sitt stöd på regionala och lokala
verksamheter. Sponsring kan vara positivt med bör inte
ligga till grund för den reguljära verksamheten.
Kulturen -- i den snäva mening som är nödvändig som
definition -- kan aldrig vara helt marknadsstyrd. Vissa
basfunktioner krävs för en kulturell frihet och
vidareutveckling, och för att främja kulturintresset i stort.
Staten måste ta ansvar för en kulturell infrastruktur, ett
stamnät.
Enligt kulturministern (Dir 1993:24) har kulturpolitiken
sedan 1970-talet i hög grad varit inriktad på att främja
uppbyggnaden av regionala kulturinstitutioner. Det har
resulterat i att det nu på länsnivå finns en struktur etablerad
av i första hand teatrar, museer, bibliotek och orkestrar.
Ministern menar dock att nätet av regionala institutioner
inte är helt fullt eller slutgiltigt utbyggt.
1990 presenterade en internationell expertgrupp på
uppdrag av Europarådet en rapport över den statliga
kulturpolitiken i Sverige (Utbildningsdepartementet 1990).
Gruppen menar att den statliga politikens framgångar med
avseende på förstärkningen av kulturen i regionerna och av
kulturinstitutionerna utanför Stockholm är något av det
mest imponerande i det svenska kulturlivet. Den anser att
det var politiskt välbetänkt och ekonomiskt förnuftigt att
förstärka kulturen i regionerna.
Gruppen konstaterar dock samtidigt att Stockholm får
merparten av de statliga kulturanslagen och att det finns få
institutioner med nationellt eller internationellt renommé på
andra håll i landet. Expertgruppen ställer frågan om inte
mer resurser borde koncentreras till några utvalda orter
utanför Stockholm och om det inte borde skapas statliga
kulturinstitutioner i regionala centra.
Vi anser att det regionala nät kulturministern talar om
bör kompletteras med kulturella stödjepunkter ute i landet
med statliga bidrag. Dessa punkter behöver inte
nödvändigtvis erbjuda ett brett kulturutbud utan skulle
kunna representeras av en enskild institution som visat på
god kvalitet ur ett såväl nationellt som internationellt
perspektiv. På så vis skulle en bra kulturell infrastruktur
kunna skapas.
Målsättningen för det statliga stödet skall vara att öka
mångfalden och tillgängligheten och inte verka alltför
styrande, att stödja kvalitetsproduktion och därigenom
motverka kommersialismens negativa krafter. Bidrag skall
utformas så att de främjar konstnärlig verksamhet.
Den svenska statsmakten har utvecklat stödsystem för
konstnärer inom fem huvudområden: allmänt stöd till
kulturinstitutioner, subventioner till kulturindustrierna,
stödordning för konstnärer, särskilda insatser för arbetslösa
konstnärer samt insatser för konst i offentlig miljö. Staten
stödjer dessutom konstnärlig utbildning.
Det finns en rad bidrag direkt till kulturskapare, allt från
mindre resestipendier till inkomstgarantier som ger en
grundtrygghet för livet. 1988 fanns 129 livslånga
inkomstgarantier på max 129 000 kronor.
Kuturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall
främjas genom att kulturskaparna får goda arbets- och
ekonomiska villkor. Europarådets expertgrupp frågar sig
dock om inte stödet i större utsträckning skulle kunna
relateras till särskilda projekt eller avgränsade konstnärliga
uppdrag. De konstaterar att staten lägger ut mycket pengar
på inkomststöd till konstnärer, men frågar sig om insatsen
är välmotiverad och hur utbytet av den kan beräknas.
Vi stödjer expertgruppen i att en önskvärd förändring av
stödet till enskilda konstnärer vore att i större utsträckning
knyta det till särskilda projekt eller bestämda konstnärliga
uppdrag. Kanske underskattar det nuvarande systemet
behovet av en bedömning av konstnärer som bygger på
konkurrens och vidgade plattformar för allmänt
erkännande, för att bygga upp ett konstnärligt renommé och
härda de konstnärliga insatserna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kulturella stödjepunkter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stöd till enskilda konstnärer
i större utsträckning borde knytas till projekt eller
avgränsade uppdrag.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingrid Näslund (kds)
Fanny Rizell (kds)