Det svenska musiklivet har nyligen genomgått en kraftig
omstrukturering. Regionmusiken har regionaliserats och
landstingen har på visst sätt tagit över huvudmannaskapet.
Länsmusikstiftelser har bildats.
Armén har åter egna musikresurser som påverkar
omfattningen av samarbetet mellan försvaret, lokal
musikverksamhet och länsmusikstiftelserna.
Ensembleverksamheten i Sverige har sannolikt aldrig
varit större än nu. En utveckling som kan tillskrivas
utbyggnaden av de kommunala musikskolorna, som nu
kläms åt i den nedskärning av verksamheten som
kommunerna tvingas till genom minskade resurser.
Symfoniorkestern i det svenska samhället
Symfoniorkesterverksamheten berörs inte primärt av
förändringarna. De svenska institutionsorkestrarna och
framförallt cirka 80-talet symfoniorkestrar anslutna till
Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund (SOR) påverkas
emellertid indirekt. Musik- och kulturlivet i en vidare
mening påverkas mycket kraftigt.
Inom ramen för en bredare kultur- och samhällssyn är
symfoniorkestern en intressant faktor att studera.
Förekomsten av ett rikt kulturliv på en ort spelar
exempelvis en stor roll för utvecklingen av näringslivet,
bland annat i dess möjligheter att kunna rekrytera
arbetskraft.
Symfoniorkestern är en viktig del i kulturlivet.
Musikerna bidrar aktivt till detta inte minst genom att
stärka och positivt utveckla den lokala musikmiljöns kvalité.
En viss kulturform brukar dessutom medföra ett gynnsamt
klimat för andra. Det finns många exempel på samverkan
mellan olika former av kultur där musik ingår.
Situationen för musiklivet är i vissa avseenden oklar eller
utvecklas i en negativ riktning. Symfoniorkestrarna står
inför en osäker framtid. De problem som närmast avses är
av olika art.
Problemen för den symfoniska musiken är frågor som t
ex hänger samman med musikerna och andra berörda
personalkategorier, deras ut- och fortbildning, instrument,
tillgången på noter inklusive biblioteksfrågor, tonsättarnas
situation, solister, dirigenter, frilansmedverkan,
tillvaratagandet av det svenska och nordiska
musikkulturarvet, samproduktioner, turnéverksamhet, det
internationella utbytet, sponsring eller frågor som är av
mera direkt facklig karaktär.
Symfoniorkestrarna måste få möjlighet att utvecklas
konstnärligt. Inte minst så att de kan ge publiken ett
varierat och rikt repertoarutbud och på så sätt även ta ett
folkbildningsansvar.
Den direktupplevda symfoniska musiken får inte bli
tillgänglig enbart på vissa större orter. Det är viktigt att inte
minst ge en ung publik tillgång till levande musik.
En fortsatt utveckling av i första hand de mindre
institutionsorkestrarna är angelägen. Det stöd, vanligen i
form av medverkan av yrkesmusiker, som lämnats till bland
annat SOR-orkestrarna från den gamla regionmusiken, och
som i många fall varit en viktig och nödvändig tillgång för
verksamheten, har som en följd av regionaliseringen
upphört. SOR-orkestrarnas betydelse för den seriösa
konstmusiken, inte minst utanför storstäderna, är central.
Här finns exempelvis språngbrädan för nya solister och
dirigenter till den etablerade rollen.
På flera av de här nämnda områdena kan det finnas
lösningar som inte enbart har samband med de ekonomiska
bidragen från staten. Det skulle därför vara av värde med
en samlad utredning av de svenska symfoniorkestrarnas
villkor m m, i huvudsak av de problemområden som
skisserats ovan.
Noter en nödvändighet för musik
Ett vitalt intresse för ett aktivt och levande musikliv är
tillgången till noter. För det breda svenska musiklivet är
tillgången till noter begränsad, mer begränsad än vad den
borde vara. Visserligen kan den ökas kortsiktigt av att
moderna kopieringsapparater numera är allmänt
tillgängliga, men i ett annat perspektiv är kopiatorerna
anledningen till den pågående kulturella utarmningen.
Notproblemen finns från den stora symfoniorkestern till
den minsta amatörensemblen eller till och med hos den för
sitt nöjes skull ensamspelande. Noter är en förutsättning för
att musik skall komma till utförande. Tillgången till noter
är i dag begränsad på grund av olika hinder.
En för musiklivet betydelsefull del av verksamheten
inom Statens musiksamlingar är därför
biblioteksverksamheten. Den utlåningsverksamhet som
bedrives dels med egna verk och dels med deponerade verk,
främst från SOR, är en grundläggande nödvändighet för det
svenska musiklivet.
Det notmaterial som lånas ut utsätts för förslitning.
Bristen på resurser gör att noterna endast i ringa grad kan
kompenseras genom underhåll eller nyinköp.
Verksamheten fortlöper på en katastrofkurs. En ändring
måste komma till stånd.
Fortsätter verksamheten på nuvarande sätt så går den
mot en säker avveckling. Notmaterialet slits ut då
underhållet och kompletteringsinköpen inte förmår
kompensera förslitningen eller utsorteringen. En översyn
måste göras. Den skall omfatta en analys av dessa
förhållanden. Översynen bör leda fram till en definition av
på vilken kvalitativ nivå som utlåningsverksamheten skall
bedrivas.
Förslaget i budgetpropositionen med 500 000 kr per år i
tio år är ett välkommet resurstillskott som emellertid inte
räcker för att föra upp verksamheten på en över tiden realt
oförändrad nivå.
Ett långsiktigt program för att åstadkomma en
verksamhet på en jämfört med idag klart högre nivå måste
etableras. Att sedan nyinköpen också ligger på en för låg
nivå är ett annat delproblem.
I detta sammanhang har Statens musiksamlingar ett
speciellt ansvar att ta.
Notförlagen
En speciell fråga som bör uppmärksammas i detta
sammanhang är det förhållande att förlagsverksamheten
genom uppköp alltmer koncentreras. För dagen är
förhållandet att endast ett av större notförlagen i Norden
längre ägs av nordiska intressenter. Det finns betydande
risker för att den utgivning av noter där marknaden är
begränsad inte längre kommer att ske. De kommersiella
intressena tar över inte enbart genom att utgivningen
koncentreras till ett marknadsmässigt urval utan också så att
de noter som faktiskt finns endast får brukas som
lånematerial och ej längre kan förvärvas. De regler för
rättigheter för upphovsskydd m m som finns utnyttjas oftast
numera som skydd mera av de kommersiella intressena än
som det avsedda skydd av upphovsrätten.
Därför bör även den kommersiella marknadens
utveckling när det gäller notförsäljning analyseras. Behovet
av olika åtgärder får övervägas.
Rättighetsfrågor på musikområdet
Tillgången till noter är emellertid inte enbart en
organisatorisk fråga av bibliotekskaraktär. Begränsningen
är mera sällan orsakad av tonsättarnas brist på engagemang.
De betydelsefulla restriktionerna är till karaktären
ekonomiska -- kommersiella, juridiska eller administrativa.
Det till synes korta avståndet från kompositören och
ensemblen till publiken innehåller många olika hinder.
Allmängiltiga regler kompletteras av tillfälliga. Nationella
bestämmelser harmonierar inte med utländska.
Kommersiella knep blandas upp med kulturpolitiskt
motiverade inslag.
Upphovsmanna- och övriga rättighetsfrågor på
musikområdet är komplicerade. Det absurda förhållandet
kan råda att en kompositörs nyskrivna verk inte kan komma
till utförande trots att denna vill det, eftersom rättigheterna
innehas av någon annan.
En fråga som kräver speciell uppmärksamhet är den
moderna kopieringsteknikens och också ADB-teknikens
möjligheter att snabbt och enkelt mångfaldiga. Ett
förhållande som på ett radikalt sätt ökar tillgängligheten
men gör att de som brukar få sälja ett antal exemplar i stället
får sälja färre ex. Detta ställer krav på informationsinsatser
om den långsiktiga effekten av ett sådant handlande utöver
konflikter med eller krav på ändrade upphovsregler m.m.
Översynen bör därför leda fram till initiativ och
klarlägganden även på rättighetsområdet, som ökar
tillgången till noter för det svenska musiklivet.
Upphovsrättsligt skydd för utövande konstnärer
Det skydd utövande konstnärer, dvs musiker, sångare,
skådespelare, dansare och andra artister, har enligt den
svenska upphovsrättslagen är begränsat till tre former,
nämligen inspelningsskydd, utsändningsskydd och
kopieringsskydd.
Dessa rättigheter begränsas sedan genom vissa
inskränkningar liknade dem som gäller för
upphovsmännen.
Så snart en inspelad prestation offentliggjorts eller
utgivits blir den upphovsrättsliga situationen annorlunda.
Vidarespridning liksom allt offentligt framförande kan ske
av sådana upptagningar utan medgivande av de konstnärers
prestationer som man utnyttjar. Detta avviker från de regler
som gäller för upphovsmännen.
Den nuvarande lagstiftningen innebär att utövare saknar
spridningsrätt, rätt till offentligt framförande av utgivna
ljud- och/eller bildupptagningar,
vidaresändningsrättigheter för inköpta TV-produktioner
eller heltäckande ersättningsrätt.
Möjligheten finns att genom avtal vid
inspelningstillfället lösa frågorna, men den är inte praktiskt
möjlig att tillämpa. Genom nya tekniker och en
kontinuerligt föränderlig produktionssituation har
svagheten i ett sådant tillvägagångssätt blivit allt tydligare.
Utövarna bör tillerkännas en grundläggande ensamrätt
att göra sina levande och inspelade prestationer tillgängliga
för allmänheten. En sådan individuell rättighet kan vid
behov kombineras med kollektiv rättighetsförvaltning m m.
Det finns också anledning att säkerställa ett skydd mot
utnyttjande av inspelade prestationer som råmaterial för
digital eller elektronisk bearbetning, manipulation och
framställning av nya verk och produktioner.
Det skydd som upphovsrättslagen ger åt
upphovsmännen på musikområdet bör därför på lämpligt
sätt även tillerkännas de utövande konstnärerna. Riksdagen
bör därför hos regeringen begära en utredning i detta syfte.
Musikens hus
Det svenska musiklivet samverkar strukturerat efter
genrer. Centrala förbund finns för exempelvis jazz,
sångkörer i form av KÖRSAM, amatörorkestrar med såväl
stråk- som blåsinriktning genom riksförbundet Sveriges
amatörorkestrar (RSAO), symfoniorkestrar som ger
offentliga konserter på ett institutionsliknande sätt genom
Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund (SOR). I några
fall finns också fristående organisationer för ungdomar.
Gemensamt för alla är att de i större eller mindre grad dras
med ekonomiska svårigheter att kunna organisera
administrationen på en rimlig nivå.
Genom den omläggning av sättet att stödja
organisationerna på kulturområdet som gjordes på 70-talet
kom den centrala verksamheten ofta på undantag. Det
ekonomiska stödet kanaliserades till den lokala eller
regionala nivån och resurserna för den centrala nivån fylldes
inte på. Regionaliseringen av musiklivet har förstärkt denna
utveckling.
Nu möts verksamheten på den lokala nivån av nya hot.
Det framgångsrika samarbetet med studieförbunden som
flertalet aktörer på kulturområdet haft kommer genom det
nya regelsystemet för studieförbundens verksamhet att få
ett annat innehåll. Från många håll i Orkestersverige
signaleras drastiska neddragningar. Nedskärningar som
motiveras med denna förändring.
Till detta skall läggas de förändringar som aviseras i prop
1991/92:100 för bland annat kommuner och studieförbund.
Det leder tveklöst till att det ekonomiska klimatet blir
hårdare för kulturen. De centrala genreorganisationerna får
det än svårare att fungera på ett bra sätt.
Grunden för verksamheten är den lokala, men denna
måste rimligen stödjas av en effektivt fungerande central
verksamhet. Att på ett positivt sätt stödja och utveckla den
centrala verksamheten inom dessa genreorganisationer är
därför viktigt. Ett sätt att göra detta kan vara att bidra till
att lösa de administrativa problem som de har.
Möjligheterna till samverkan bör därför prövas. Ett
musikens hus kan skapas. Genom en frivillig
samlokalisering och samverkan med exempelvis Svenska
Rikskonserter (SRK) av de organisationer som så önskar,
så skulle resurser kunna frigöras som kunde komma
verksamheten till del. SRK bör därför ges i uppdrag att
pröva frågan om tillskapandet av ett musikens hus.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning om
villkoren m.m. för de svenska symfoniorkestrarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillgängligheten på noter för
seriös konstmusik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av Statens
musiksamlingar m.m.,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning av
rättighetsfrågorna m.m. på musikområdet i syfte att
undanröja onödiga hinder m.m.,1
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av på
musikområdet utövande konstnärers skydd för sina
prestationer i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett Musikens hus.
Stockholm den 21 januari 1994
Per Olof Håkansson (s)