Det svenska musiklivet har nyligen genomgått en kraftig omstrukturering. Regionmusiken har regionaliserats och landstingen har på visst sätt tagit över huvudmannaskapet. Länsmusikstiftelser har bildats.
Armén har åter egna musikresurser som påverkar omfattningen av samarbetet mellan försvaret, lokal musikverksamhet och länsmusikstiftelserna.
Ensembleverksamheten i Sverige har sannolikt aldrig varit större än nu. En utveckling som kan tillskrivas utbyggnaden av de kommunala musikskolorna, som nu kläms åt i den nedskärning av verksamheten som kommunerna tvingas till genom minskade resurser.
Symfoniorkestern i det svenska samhället
Symfoniorkesterverksamheten berörs inte primärt av förändringarna. De svenska institutionsorkestrarna och framförallt cirka 80-talet symfoniorkestrar anslutna till Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund (SOR) påverkas emellertid indirekt. Musik- och kulturlivet i en vidare mening påverkas mycket kraftigt.
Inom ramen för en bredare kultur- och samhällssyn är symfoniorkestern en intressant faktor att studera. Förekomsten av ett rikt kulturliv på en ort spelar exempelvis en stor roll för utvecklingen av näringslivet, bland annat i dess möjligheter att kunna rekrytera arbetskraft.
Symfoniorkestern är en viktig del i kulturlivet. Musikerna bidrar aktivt till detta inte minst genom att stärka och positivt utveckla den lokala musikmiljöns kvalité. En viss kulturform brukar dessutom medföra ett gynnsamt klimat för andra. Det finns många exempel på samverkan mellan olika former av kultur där musik ingår.
Situationen för musiklivet är i vissa avseenden oklar eller utvecklas i en negativ riktning. Symfoniorkestrarna står inför en osäker framtid. De problem som närmast avses är av olika art.
Problemen för den symfoniska musiken är frågor som t ex hänger samman med musikerna och andra berörda personalkategorier, deras ut- och fortbildning, instrument, tillgången på noter inklusive biblioteksfrågor, tonsättarnas situation, solister, dirigenter, frilansmedverkan, tillvaratagandet av det svenska och nordiska musikkulturarvet, samproduktioner, turnéverksamhet, det internationella utbytet, sponsring eller frågor som är av mera direkt facklig karaktär.
Symfoniorkestrarna måste få möjlighet att utvecklas konstnärligt. Inte minst så att de kan ge publiken ett varierat och rikt repertoarutbud och på så sätt även ta ett folkbildningsansvar.
Den direktupplevda symfoniska musiken får inte bli tillgänglig enbart på vissa större orter. Det är viktigt att inte minst ge en ung publik tillgång till levande musik.
En fortsatt utveckling av i första hand de mindre institutionsorkestrarna är angelägen. Det stöd, vanligen i form av medverkan av yrkesmusiker, som lämnats till bland annat SOR-orkestrarna från den gamla regionmusiken, och som i många fall varit en viktig och nödvändig tillgång för verksamheten, har som en följd av regionaliseringen upphört. SOR-orkestrarnas betydelse för den seriösa konstmusiken, inte minst utanför storstäderna, är central. Här finns exempelvis språngbrädan för nya solister och dirigenter till den etablerade rollen.
På flera av de här nämnda områdena kan det finnas lösningar som inte enbart har samband med de ekonomiska bidragen från staten. Det skulle därför vara av värde med en samlad utredning av de svenska symfoniorkestrarnas villkor m m, i huvudsak av de problemområden som skisserats ovan.
Noter en nödvändighet för musik
Ett vitalt intresse för ett aktivt och levande musikliv är tillgången till noter. För det breda svenska musiklivet är tillgången till noter begränsad, mer begränsad än vad den borde vara. Visserligen kan den ökas kortsiktigt av att moderna kopieringsapparater numera är allmänt tillgängliga, men i ett annat perspektiv är kopiatorerna anledningen till den pågående kulturella utarmningen.
Notproblemen finns från den stora symfoniorkestern till den minsta amatörensemblen eller till och med hos den för sitt nöjes skull ensamspelande. Noter är en förutsättning för att musik skall komma till utförande. Tillgången till noter är i dag begränsad på grund av olika hinder.
En för musiklivet betydelsefull del av verksamheten inom Statens musiksamlingar är därför biblioteksverksamheten. Den utlåningsverksamhet som bedrives dels med egna verk och dels med deponerade verk, främst från SOR, är en grundläggande nödvändighet för det svenska musiklivet.
Det notmaterial som lånas ut utsätts för förslitning. Bristen på resurser gör att noterna endast i ringa grad kan kompenseras genom underhåll eller nyinköp. Verksamheten fortlöper på en katastrofkurs. En ändring måste komma till stånd.
Fortsätter verksamheten på nuvarande sätt så går den mot en säker avveckling. Notmaterialet slits ut då underhållet och kompletteringsinköpen inte förmår kompensera förslitningen eller utsorteringen. En översyn måste göras. Den skall omfatta en analys av dessa förhållanden. Översynen bör leda fram till en definition av på vilken kvalitativ nivå som utlåningsverksamheten skall bedrivas.
Förslaget i budgetpropositionen med 500 000 kr per år i tio år är ett välkommet resurstillskott som emellertid inte räcker för att föra upp verksamheten på en över tiden realt oförändrad nivå.
Ett långsiktigt program för att åstadkomma en verksamhet på en jämfört med idag klart högre nivå måste etableras. Att sedan nyinköpen också ligger på en för låg nivå är ett annat delproblem.
I detta sammanhang har Statens musiksamlingar ett speciellt ansvar att ta.
Notförlagen
En speciell fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är det förhållande att förlagsverksamheten genom uppköp alltmer koncentreras. För dagen är förhållandet att endast ett av större notförlagen i Norden längre ägs av nordiska intressenter. Det finns betydande risker för att den utgivning av noter där marknaden är begränsad inte längre kommer att ske. De kommersiella intressena tar över inte enbart genom att utgivningen koncentreras till ett marknadsmässigt urval utan också så att de noter som faktiskt finns endast får brukas som lånematerial och ej längre kan förvärvas. De regler för rättigheter för upphovsskydd m m som finns utnyttjas oftast numera som skydd mera av de kommersiella intressena än som det avsedda skydd av upphovsrätten.
Därför bör även den kommersiella marknadens utveckling när det gäller notförsäljning analyseras. Behovet av olika åtgärder får övervägas.
Rättighetsfrågor på musikområdet
Tillgången till noter är emellertid inte enbart en organisatorisk fråga av bibliotekskaraktär. Begränsningen är mera sällan orsakad av tonsättarnas brist på engagemang. De betydelsefulla restriktionerna är till karaktären ekonomiska -- kommersiella, juridiska eller administrativa.
Det till synes korta avståndet från kompositören och ensemblen till publiken innehåller många olika hinder. Allmängiltiga regler kompletteras av tillfälliga. Nationella bestämmelser harmonierar inte med utländska. Kommersiella knep blandas upp med kulturpolitiskt motiverade inslag.
Upphovsmanna- och övriga rättighetsfrågor på musikområdet är komplicerade. Det absurda förhållandet kan råda att en kompositörs nyskrivna verk inte kan komma till utförande trots att denna vill det, eftersom rättigheterna innehas av någon annan.
En fråga som kräver speciell uppmärksamhet är den moderna kopieringsteknikens och också ADB-teknikens möjligheter att snabbt och enkelt mångfaldiga. Ett förhållande som på ett radikalt sätt ökar tillgängligheten men gör att de som brukar få sälja ett antal exemplar i stället får sälja färre ex. Detta ställer krav på informationsinsatser om den långsiktiga effekten av ett sådant handlande utöver konflikter med eller krav på ändrade upphovsregler m.m.
Översynen bör därför leda fram till initiativ och klarlägganden även på rättighetsområdet, som ökar tillgången till noter för det svenska musiklivet.
Upphovsrättsligt skydd för utövande konstnärer
Det skydd utövande konstnärer, dvs musiker, sångare, skådespelare, dansare och andra artister, har enligt den svenska upphovsrättslagen är begränsat till tre former, nämligen inspelningsskydd, utsändningsskydd och kopieringsskydd.
Dessa rättigheter begränsas sedan genom vissa inskränkningar liknade dem som gäller för upphovsmännen.
Så snart en inspelad prestation offentliggjorts eller utgivits blir den upphovsrättsliga situationen annorlunda. Vidarespridning liksom allt offentligt framförande kan ske av sådana upptagningar utan medgivande av de konstnärers prestationer som man utnyttjar. Detta avviker från de regler som gäller för upphovsmännen.
Den nuvarande lagstiftningen innebär att utövare saknar spridningsrätt, rätt till offentligt framförande av utgivna ljud- och/eller bildupptagningar, vidaresändningsrättigheter för inköpta TV-produktioner eller heltäckande ersättningsrätt.
Möjligheten finns att genom avtal vid inspelningstillfället lösa frågorna, men den är inte praktiskt möjlig att tillämpa. Genom nya tekniker och en kontinuerligt föränderlig produktionssituation har svagheten i ett sådant tillvägagångssätt blivit allt tydligare.
Utövarna bör tillerkännas en grundläggande ensamrätt att göra sina levande och inspelade prestationer tillgängliga för allmänheten. En sådan individuell rättighet kan vid behov kombineras med kollektiv rättighetsförvaltning m m.
Det finns också anledning att säkerställa ett skydd mot utnyttjande av inspelade prestationer som råmaterial för digital eller elektronisk bearbetning, manipulation och framställning av nya verk och produktioner.
Det skydd som upphovsrättslagen ger åt upphovsmännen på musikområdet bör därför på lämpligt sätt även tillerkännas de utövande konstnärerna. Riksdagen bör därför hos regeringen begära en utredning i detta syfte.
Musikens hus
Det svenska musiklivet samverkar strukturerat efter genrer. Centrala förbund finns för exempelvis jazz, sångkörer i form av KÖRSAM, amatörorkestrar med såväl stråk- som blåsinriktning genom riksförbundet Sveriges amatörorkestrar (RSAO), symfoniorkestrar som ger offentliga konserter på ett institutionsliknande sätt genom Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund (SOR). I några fall finns också fristående organisationer för ungdomar. Gemensamt för alla är att de i större eller mindre grad dras med ekonomiska svårigheter att kunna organisera administrationen på en rimlig nivå.
Genom den omläggning av sättet att stödja organisationerna på kulturområdet som gjordes på 70-talet kom den centrala verksamheten ofta på undantag. Det ekonomiska stödet kanaliserades till den lokala eller regionala nivån och resurserna för den centrala nivån fylldes inte på. Regionaliseringen av musiklivet har förstärkt denna utveckling.
Nu möts verksamheten på den lokala nivån av nya hot. Det framgångsrika samarbetet med studieförbunden som flertalet aktörer på kulturområdet haft kommer genom det nya regelsystemet för studieförbundens verksamhet att få ett annat innehåll. Från många håll i Orkestersverige signaleras drastiska neddragningar. Nedskärningar som motiveras med denna förändring.
Till detta skall läggas de förändringar som aviseras i prop 1991/92:100 för bland annat kommuner och studieförbund. Det leder tveklöst till att det ekonomiska klimatet blir hårdare för kulturen. De centrala genreorganisationerna får det än svårare att fungera på ett bra sätt.
Grunden för verksamheten är den lokala, men denna måste rimligen stödjas av en effektivt fungerande central verksamhet. Att på ett positivt sätt stödja och utveckla den centrala verksamheten inom dessa genreorganisationer är därför viktigt. Ett sätt att göra detta kan vara att bidra till att lösa de administrativa problem som de har.
Möjligheterna till samverkan bör därför prövas. Ett musikens hus kan skapas. Genom en frivillig samlokalisering och samverkan med exempelvis Svenska Rikskonserter (SRK) av de organisationer som så önskar, så skulle resurser kunna frigöras som kunde komma verksamheten till del. SRK bör därför ges i uppdrag att pröva frågan om tillskapandet av ett musikens hus.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om villkoren m.m. för de svenska symfoniorkestrarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgängligheten på noter för seriös konstmusik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av Statens musiksamlingar m.m.,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning av rättighetsfrågorna m.m. på musikområdet i syfte att undanröja onödiga hinder m.m.,1
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av på musikområdet utövande konstnärers skydd för sina prestationer i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett Musikens hus.
Stockholm den 21 januari 1994 Per Olof Håkansson (s)
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till LU.