Sponsring i Sveriges Television och Sveriges Radio
Enligt avtalet mellan staten och Sveriges Televison får
SVT inte sända reklam mot vederlag eller program mot
betalning.
Däremot har SVT och SR rätt att låta vilken juridisk
eller fysisk person som helst sponsra ett program helt eller
delvis om programmet utgörs av sändningar från allmänna
sammankomster eller offentlig tillställning. Exempel på
allmänna sammankomster är teaterföreställningar,
konserter, religiösa sammankomster, sport- och
idrottstävlingar, cirkusföreställningar och liknande.
För TV gäller att sponsringsbudskapet får bestå av en
skylt med sponsorns namn eller firma kombinerat med ett
muntligt budskap av typen ''Detta program är sponsrat av
XX''.
En viktig regel för sponsringen är att budskapet endast
får bestå av en skylt med sponsorns namn eller firma och
logotyp som visas i början eller slutet av programmet.
Man får alltså inte visa en skylt på en produkt eller
rörliga bilder.
För att som sponsor få ut så mycket som möjligt av sina
satsade sponsorpengar har sponsorer t.ex. ändrat sitt
firmanamn till att överensstämma med produktnamnet.
Det senaste exemplet jag har stött på är ett program
under julhelgen där en konsert sponsrades av ett
rederiföretag och där själva programmet direkt efter det att
skylten hade visats med firmanamnet började med att man
såg ett fartyg med firmanamnet längs med hela långsidan
sakta glida in mot hamn.
Sponsring och annonsering är två alternativa medel i ett
företags marknadsföring. Sponsring bör därför ses som en
särskild form av annonsering. Jag anser att mina exempel
klart visar att så är fallet.
BBC använder just denna formulering ''särskild form av
annonsering'' i sin rapport om företagets framtid och har
därför också tagit avstånd från metoden att delfinansiera
''public-service''-företagen med sponsring eller annan
annonsering.
Det är orimligt att Sveriges Television och Sveriges
Radio -- som trots svåra ekonomiska tider -- får närmare 5
miljarder kronor från det allmänna, skall ha möjlighet att
ockå få kommersiella intäkter genom sponsring.
Denna sponsringsmöjlighet innebär givetvis stora
inkomstbortfall för de kommersiella kanalerna. Det är ju
dessutom så att ''public-service''-kanalerna i kampen om
annonspengar har ett konkurrensövertag genom sin stora
tittar- och lyssnarpublik. Det gör sponsring särskilt
intressant för ''public-service''-kanaler.
Det har sedan länge varit en betydande politisk enighet
om att ''public service''-företagen i vårt land inte skulle få
bereda sig inkomster genom annonsering. Denna princip
har enligt min uppfattning brutits genom att SVT och SR
har tillstånd till att ägna sig åt sponsringsverksamhet.
Jag anser därför att principen om att ''public service''-
företagen finansieras med allmänna medel skall återinföras.
Dessa företag skall inte konkurrera på marknaden vad avser
kommersiella intäkter och därför bör sådana åtgärder vidtas
att sponsring av SVT och SR snarast förbjuds.
Jag har tidigare fört fram detta krav i riksdagen, men
man har i utskottsbehandlingen hänvisat till att avtalet
mellan staten och programföretagen varit så färskt att man
inte ansett det vara rimligt med en omförhandling.
I riksdagsdebatten höll dock företrädare för
kulturutskottet i princip med om att sponsring är en särskild
form av annonsering och att den därför inte borde få
förekomma.
Mot den bakgrunden och eftersom sponsringen nu har
utvecklats till en form där gränserna mellan reklam och
sponsring måste vara ännu svårare att försvara anser jag att
riksdagen bör ta upp denna fråga till förnyad prövning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud att sända sponsrade
program i Sveriges Television och Sveriges Radio.