Enligt avtalet mellan staten och Sveriges Televison får SVT inte sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.
Däremot har SVT och SR rätt att låta vilken juridisk eller fysisk person som helst sponsra ett program helt eller delvis om programmet utgörs av sändningar från allmänna sammankomster eller offentlig tillställning. Exempel på allmänna sammankomster är teaterföreställningar, konserter, religiösa sammankomster, sport- och idrottstävlingar, cirkusföreställningar och liknande.
För TV gäller att sponsringsbudskapet får bestå av en skylt med sponsorns namn eller firma kombinerat med ett muntligt budskap av typen ''Detta program är sponsrat av XX''.
En viktig regel för sponsringen är att budskapet endast får bestå av en skylt med sponsorns namn eller firma och logotyp som visas i början eller slutet av programmet.
Man får alltså inte visa en skylt på en produkt eller rörliga bilder.
För att som sponsor få ut så mycket som möjligt av sina satsade sponsorpengar har sponsorer t.ex. ändrat sitt firmanamn till att överensstämma med produktnamnet.
Det senaste exemplet jag har stött på är ett program under julhelgen där en konsert sponsrades av ett rederiföretag och där själva programmet direkt efter det att skylten hade visats med firmanamnet började med att man såg ett fartyg med firmanamnet längs med hela långsidan sakta glida in mot hamn.
Sponsring och annonsering är två alternativa medel i ett företags marknadsföring. Sponsring bör därför ses som en särskild form av annonsering. Jag anser att mina exempel klart visar att så är fallet.
BBC använder just denna formulering ''särskild form av annonsering'' i sin rapport om företagets framtid och har därför också tagit avstånd från metoden att delfinansiera ''public-service''-företagen med sponsring eller annan annonsering.
Det är orimligt att Sveriges Television och Sveriges Radio -- som trots svåra ekonomiska tider -- får närmare 5 miljarder kronor från det allmänna, skall ha möjlighet att ockå få kommersiella intäkter genom sponsring.
Denna sponsringsmöjlighet innebär givetvis stora inkomstbortfall för de kommersiella kanalerna. Det är ju dessutom så att ''public-service''-kanalerna i kampen om annonspengar har ett konkurrensövertag genom sin stora tittar- och lyssnarpublik. Det gör sponsring särskilt intressant för ''public-service''-kanaler.
Det har sedan länge varit en betydande politisk enighet om att ''public service''-företagen i vårt land inte skulle få bereda sig inkomster genom annonsering. Denna princip har enligt min uppfattning brutits genom att SVT och SR har tillstånd till att ägna sig åt sponsringsverksamhet.
Jag anser därför att principen om att ''public service''- företagen finansieras med allmänna medel skall återinföras. Dessa företag skall inte konkurrera på marknaden vad avser kommersiella intäkter och därför bör sådana åtgärder vidtas att sponsring av SVT och SR snarast förbjuds.
Jag har tidigare fört fram detta krav i riksdagen, men man har i utskottsbehandlingen hänvisat till att avtalet mellan staten och programföretagen varit så färskt att man inte ansett det vara rimligt med en omförhandling.
I riksdagsdebatten höll dock företrädare för kulturutskottet i princip med om att sponsring är en särskild form av annonsering och att den därför inte borde få förekomma.
Mot den bakgrunden och eftersom sponsringen nu har utvecklats till en form där gränserna mellan reklam och sponsring måste vara ännu svårare att försvara anser jag att riksdagen bör ta upp denna fråga till förnyad prövning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud att sända sponsrade program i Sveriges Television och Sveriges Radio.
Stockholm den 20 januari 1994 Chris Heister (m)