Skyddet av historiska minnesmärken i Sverige lämnar en del övrigt att önska. Bristande medeltillgång för underhåll i kombination med sur nederbörd och annan negativ miljöpåverkan utgör ett hot inte minst mot en del fästningar i Västsverige. Numera har inte fästningarna någon försvarspolitisk betydelse, däremot blir de mer och mer attraktiva ur turistsynpunkt eller som nav i regionala kulturarrangemang.
Riksantikvarieämbetet har i sammanhanget uttalat oro över det gradvisa förfallet. Punktvisa förbättringar på byggnadsverken är vällovliga och välkomna, men frågan är om reparationerna håller jämna steg med den nötning som tiden svarar för.
Från 1 oktober 1993 är det Statens fastighetsverk som har det närmaste ansvaret för skydd av fästningarna. Huruvida detta innebär en reell påverkan på medelstillgång går inte nu att förutspå. Förhoppningsvis kommer de fästningar som väljs ut i ett nu pågående urval att bli prioriterade när det gäller satsningar på ökat underhåll.
Enligt min mening bör det ökade intresset för kulturturism leda till att man avgiftsvägen får in mer resurser till underhåll och till publika anordningar. Min bedömning är också att i en tid av ökad integrering över nationsgränserna, blir landets egna minnesmärken broar över till en historisk epok som för folken i Norden varit nog så viktig, men också visar på knytning till den västerländska kulturkretsen i vid mening.
Det vore, i sakens intresse, angeläget att Nordiska Rådet aktivt drev på för att genom initiativ visa att väldigt många av befästningarna i de nordiska staterna har samband med varann, och att utnyttja den gemensamma historien i kulturpolitiska manifestationer.
Inför kommande sekelskifte och den väntade anslutningen till EU skulle en celebrering av svensk och norsk kulturhistoria, där minnesmärken av ovan angiven betydelse bildade ram, utgöra en bild av det som varit och samtidigt bli en portal till en ny tid. Det kan manifesteras genom att riksdagen uttalar sig för ett kulturhistoriskt år, gemensamt för de nordiska staterna. En manifestation av detta slag skulle få betydelse för besöksnäringen och förhoppningsvis ge ökade ekonomiska resurser för underhåll och förbättringar av historiska minnesmärken.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ''ett kulturhistoriskt år'' med nordiska förtecken.
Stockholm den 21 januari 1994 Kenth Skårvik (fp)