Inledning
TV- och telekommunikationssamhället utvecklas i allt snabbare takt. Inom telesektorn har verksamheten helt nyligen bolagiserats och ett antal nya teletjänster tillkommit. Att det är viktigt med en kontrollerad förändring har inte minst den s.k. 071-verksamheten visat. Bristande regler och kontroll har gjort att Telia AB nu på ett otillbörligt sätt fått ägna sig åt vad som närmast kan liknas vid koppleriverksamhet och indrivande av avgifter som saknar rimlig proportion i jämförelse med motsvarande omkostnader och prestation.
Ett annat område som utvecklas i allt snabbare takt är utbudet av TV-kanaler. Monopolet är borta och vi har i dag ett stort antal kanaler som verkar utanför den traditionella public service-sektorn. Kanaler som bygger sin verksamhet på intäkter från reklam och som därmed av naturliga skäl prioriterar kvantitet framför kvalitet. Våld och våldsinslag har alltid varit publikdragande och vi får ett ökat inslag av detta via TV-rutan.
Utvecklingen i USA
I den amerikanska läkartidningen JAMA vol 267, nr 22, 3959-3063 skriver barnpsykiatern Dr. Brandon S Centerwall en artikel där han går så långt att han t.o.m. anklagar TV för massmord. Han hävdar att det finns ett direkt samband mellan barns TV-tittande och tilltagande aggressivitet och kriminalitet.
Detta är inte det första forskarangreppet på TV-våldet. Redan 1976 deklarerade det amerikanska läkarsällskapet att TV-våldet var ett hot mot unga amerikaners hälsa och välfärd.
I USA, som har en lång tradition av TV och fria kanaler, har man konstaterat att antalet mord fördubblats, mätt per 100 000 innevånare under de första 25 TV-åren. En liknande utveckling kunde noteras i Kanada. Dr Centerwall drar slutsatsen att långtidsexponering av TV-våld i barndomen bär ansvaret för hälften av de mord som begås i USA varje år.
Situationen i Sverige
I Sverige har vi under de senare åren fått ett ökat utbud av TV-kanaler som konkurrerar med de etablerade public service-kanalerna. Kanaler som i likhet med de fria kanalerna i USA är hänvisade till reklamintäkter och som därmed har som sitt viktigaste incitament att få höga tittarsiffror.
Till skillnad från de reklamfinansierade kanalerna finns inget behov för public service-kanalerna att klara intäktssidan med hjälp av höga tittarsiffror eftersom intäkterna kommer från licensavgifter, som alla måste betala oavsett om man tittar på kanalerna eller inte. Kvalitet borde därför ha alla förutsättningar att få gå före kvantitet. En allmän trend tycks dock vara att public service-kanalerna rycks med i den allmänna tävlan som finns om höga tittarsiffror. S.k. trailers för kommande program samt programutbud visar i allt större utsträkning att våld och våldsinslag används som ''lockbete'' även för public service-kanalerna i kampen om TV-tittarna.
Public service-kanalernas ansvar i kampen mot våldsinriktade TV-program
Sveriges Televisions totala sändningstid uppgick 1993 till 173 timmar per vecka. Av det totala utbudet var 60 % av programmen på svenska språket. För de döva och hörselskadade tittarna var 50 % av programmen tillgängliga och 15 timmar per vecka av de svenska programmen var textade. Sveriges Television har i det här avseendet visat att man lever upp till statens krav på god kvalitet och service.
När det gäller kvalitetsinriktningen i programmen i övrigt är det också viktigt att public service-kanalerna föregår med samma goda exempel. I ett samhälle som synes allt mer förråat är det av vikt att det finns ''frizoner'' även i mediautbudet, områden som i största möjliga utsträckning är befriade från förråande underhållningsvåld. Staten bör därför till Sveriges Television framföra vikten av detta och påminna om Sveriges Radios speciella ansvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om public service-kanalernas speciella ansvar i kampen mot våldsinriktade TV-inslag.
Stockholm den 20 januari 1994 Lars Svensk (kds)