Vid anläggande av vägar och byggande av hus m.m.
påträffas vid grävningar inte så sällan fornlämningar och
värdefulla minnesmärken. Förekomsten av dessa fynd
varierar starkt över landet. Öland är exempelvis rikt på
fynd.
De fynd som genom olika slags exploateringar kommer
i dagen har i de flesta fall ett stort kulturhistoriskt värde,
varför utgrävning och säkring av fynden måste ske.
Kostnaderna för arkeologiska undersökningar i
samband med byggnation får i huvudsak byggherren svara
för. Även om bidrag i viss utsträckning utgår kan
kostnaderna för enskilda personer eller företag bli
betydande. I enstaka fall kan dessa kostnader helt kullkasta
uppgjorda ekonomiska kalkyler.
Många av de fornfynd som på detta sätt kommer i dagen
genom enskilda exploatörers verksamhet har ett så stort
värde att de måste anses vara av stort allmänt intresse, eller
riksintresse. Fynden berör inte bara den eller de som råkat
stöta på dem, utan alla och envar i vårt land. Sveriges
forntida historia och dokumentationen av den är en
angelägenhet för hela folket. Den nuvarande generationen
har ett ansvar för att kännedomen om forna tiders kulturer
tas tillvara och förs vidare. Det ekonomiska ansvaret för
detta borde därför i huvudsak vila på staten och inte på
enskilda exploatörer.
Enligt den nuvarande ordningen är det exploatören eller
byggherren som skall ta det tyngsta ekonomiska ansvaret
för arkeologiska undersökningar. Beslut om detta har
fattats på central politisk nivå. En instans beslutar och
andra betalar. Principen om att den som beslutar också skall
betala gäller inte här.
Vår uppfattning är att staten på ett helt annat sätt än
hittills måste ta sitt ekonomiska ansvar för arkeologiska
undersökningar. Görs bedömningen att fynden är av sådant
värde att utgrävning skall ske måste dessa fynd anses vara
så värdefulla att de är att betrakta som riksintressanta.
Undersökningarna bör därför i huvudsak betalas av staten.
Det finns en modell för hur kostnadsfördelningen kan
utformas i detta fall, nämligen enligt bestämmelser i PBL
och naturvårdslagen. Vid rådighetsinskränkningar eller vid
intrång av pågående markanvändning får fastighetsägaren
tåla en ekonomisk skada på upp till tio procent på berörd
del innan ersättning utgår. Denna så kallade självrisk får
fastighetsägaren själv stå för, för att därmed bidraga till att
naturvårdsvärden av hög dignitet skyddas.
På motsvarande sätt, fast omvänt, skulle en exploatör
själv få stå för tio procent av undersökningskostnaden vid
arkeologiska undersökningar. Staten skulle då svara för 90
procent av kostnaden. Principen om att den som beslutar
också skall betala är därmed i stort sett uppnådd.
De ökade utgifterna för staten som detta förslag skulle
medföra får finansieras inom kulturhuvudtitelns ram, och
där kostnader för arkeologiska undersökningar får vägas
mot andra verksamheter.
Vi föreslår att regeringen skyndsamt utreder och
överväger på vilket sätt och i vilka former staten skall ta ett
ökat ekonomiskt ansvar för arkeologiska undersökningar i
enligt med vad som ovan beskrivits.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadsfördelningen vid
arkeologiska undersökningar.
Stockholm den 11 januari 1994
Bertil Danielsson (m)
Leif Carlson (m)