Vid anläggande av vägar och byggande av hus m.m. påträffas vid grävningar inte så sällan fornlämningar och värdefulla minnesmärken. Förekomsten av dessa fynd varierar starkt över landet. Öland är exempelvis rikt på fynd.
De fynd som genom olika slags exploateringar kommer i dagen har i de flesta fall ett stort kulturhistoriskt värde, varför utgrävning och säkring av fynden måste ske.
Kostnaderna för arkeologiska undersökningar i samband med byggnation får i huvudsak byggherren svara för. Även om bidrag i viss utsträckning utgår kan kostnaderna för enskilda personer eller företag bli betydande. I enstaka fall kan dessa kostnader helt kullkasta uppgjorda ekonomiska kalkyler.
Många av de fornfynd som på detta sätt kommer i dagen genom enskilda exploatörers verksamhet har ett så stort värde att de måste anses vara av stort allmänt intresse, eller riksintresse. Fynden berör inte bara den eller de som råkat stöta på dem, utan alla och envar i vårt land. Sveriges forntida historia och dokumentationen av den är en angelägenhet för hela folket. Den nuvarande generationen har ett ansvar för att kännedomen om forna tiders kulturer tas tillvara och förs vidare. Det ekonomiska ansvaret för detta borde därför i huvudsak vila på staten och inte på enskilda exploatörer.
Enligt den nuvarande ordningen är det exploatören eller byggherren som skall ta det tyngsta ekonomiska ansvaret för arkeologiska undersökningar. Beslut om detta har fattats på central politisk nivå. En instans beslutar och andra betalar. Principen om att den som beslutar också skall betala gäller inte här.
Vår uppfattning är att staten på ett helt annat sätt än hittills måste ta sitt ekonomiska ansvar för arkeologiska undersökningar. Görs bedömningen att fynden är av sådant värde att utgrävning skall ske måste dessa fynd anses vara så värdefulla att de är att betrakta som riksintressanta. Undersökningarna bör därför i huvudsak betalas av staten.
Det finns en modell för hur kostnadsfördelningen kan utformas i detta fall, nämligen enligt bestämmelser i PBL och naturvårdslagen. Vid rådighetsinskränkningar eller vid intrång av pågående markanvändning får fastighetsägaren tåla en ekonomisk skada på upp till tio procent på berörd del innan ersättning utgår. Denna så kallade självrisk får fastighetsägaren själv stå för, för att därmed bidraga till att naturvårdsvärden av hög dignitet skyddas.
På motsvarande sätt, fast omvänt, skulle en exploatör själv få stå för tio procent av undersökningskostnaden vid arkeologiska undersökningar. Staten skulle då svara för 90 procent av kostnaden. Principen om att den som beslutar också skall betala är därmed i stort sett uppnådd.
De ökade utgifterna för staten som detta förslag skulle medföra får finansieras inom kulturhuvudtitelns ram, och där kostnader för arkeologiska undersökningar får vägas mot andra verksamheter.
Vi föreslår att regeringen skyndsamt utreder och överväger på vilket sätt och i vilka former staten skall ta ett ökat ekonomiskt ansvar för arkeologiska undersökningar i enligt med vad som ovan beskrivits.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsfördelningen vid arkeologiska undersökningar.
Stockholm den 11 januari 1994 Bertil Danielsson (m) Leif Carlson (m)