Den uppenbara risken för stora merkostnader i samband
med fornfynd på byggplatsen har blivit en stor belastning
för orter med en medeltida stadskärna. Under en följd av
år har det inte varit möjligt att bygga bostäder i sådana
miljöer. Om det framdeles kan bli någon nybyggnation, blir
det kontorshus där varje kvadratmeter måste utnyttjas för
att ekonomin skall gå ihop.
Det är i sista hand hyresgästerna som får betala
kostnaderna, medan resultatet av de arkeologiska
utgrävningarna har riksintresse. Som det nu har blivit, har
krav på en arkeologisk utgrävning på en byggnadsplats lett
till en avsevärd fördyring eller rent av till att tilltänkt
byggenskap inte blivit av.
Dessa förhållanden har medfört en svår belastning för de
kommuner som inom sig har en äldre stadskärna. Det är i
regel de mindre kommunerna -- oftast med lågt
skatteunderlag -- som drabbas. Företag drar sig för att
etablera sig där och fastigheterna i dessa områden blir
alltmer svårsålda. Viss bebyggelse hotar att förslummas,
när nödvändig sanering fördröjs eller helt uteblir av ovan
angivna skäl.
En annan faktor som ökat osäkerheten för byggherrarna
att göra nödvändiga lönsamhetskalkyler är de vaga
förhandsbesked som ofta lämnats av kravställande
myndigheter. Blir det möjligt att i förväg få besked om
kostnadsansvaret, kan man undvika den extrakostnad som
uppstår när byggnationen fördröjs.
Utvecklingen under de senaste åren har visat att
kommuner och andra byggherrar har tvingats avstå från att
bebygga vissa områden där de antikvariska myndigheterna
ansett att utgrävningar måste ske ''av riksintresse''.
Det fortsatta arbetet med att lösa medeltidsstädernas
problem måste ha som målsättning att precisera vad som
skall vara av ''riksintresse'' samt att staten i dessa fall skall
svara för kostnaderna när dessa intressen skall tillvaratas
vid en för bebyggelse erforderlig utgrävning.
Under de senaste åren har det blivit alltmer uppenbart
att staten inte längre har råd att påtaga sig dessa kostnader.
I en situation där räntan på statsskulden är dubbelt så stor
som det totala försvarsanslaget, och i sig den näst största
utgiftsposten i statsbudgeten, kan inga invändningar göras
mot detta påpekande. Stat och kommun måste överlåta åt
kommande generationer, när samhällsekonomin påtagligt
har förbättrats, att ånyo aktualisera utgrävningar för
historisk dokumentation etc. Det kan inte vara rimligt att
anse att dagens generation av skattebetalare skall svara för
kostnaderna för alla dessa behov.
Således bör källarlös bebyggelse kunna tillåtas i sådana
områden, varvid tänkta utgrävningar av besparingsskäl får
lov att skjutas på framtiden, d.v.s. när det blir dags för nästa
generation att förnya bebyggelsen i fråga.
Som jag ser det är detta den enda möjligheten som står
till buds om det skall vara möjligt för berörda kommuner
att kunna utveckla sina stadskärnor i dagens
samhällsekonomiska situation.
Självfallet behöver inte undersöknings- och
bevarandearbeten ske enbart i offentlig regi. Om
dokumenterad kompetens finns hos enskilda, bör de såväl
för kvalitets vinnande som ur konkurrenssynpunkt ges
möjlighet att genomföra dessa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om besparingar i samband med
arkeologiska utgrävningar.