Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige --
Kulturen i Lund -- står i dag inför stora ekonomiska
problem. Parallellt med utvecklingen mot att bli ett
regionalt ansvarsmuseum, inrätta en byggnadshytta samt
samarbeta med Lunds tekniska högskola om
kunskapsspridning görs nu en alternativ plan innebärande
stängning av de publika delarna. I driftsbudgeten för 1994
saknas flera miljoner, detta trots att utvecklingen inte
budgeterats. Skulle man räkna in också denna skulle
underskottet bli dubbelt så stort. Dessa svårigheter har
uppkommit trots att Kulturen troligen är det museum som
drar in mest inkomster i landet. Under den senaste
tioårsperioden har staten, landsting och kommuner bidragit
med ca 87 miljoner kronor. Under samma tid har
föreningen bidragit med ca 75 miljoner kronor (främst
genom medlemsavgifter och donationer till föreningen).
Beskrivning av Kulturens verksamhet
Kulturen förvaltar 38 byggnader på en yta av 26 850
m2 på olika ställen som inte är inom gångavstånd
(längst bort belägna Östarp, 96 000 m2, ligger 3 mil
från Lund).
Sammanlagt finns 17 permanenta utställningar i
varierande omfattning att underhålla.
Kulturens samlingar överstiger en miljon föremål och
torde inom vissa områden vara av unik och därmed
oersättlig karaktär. Samlingarna räknas som de näst största
i landet och anses hålla en hög kvalitet. Som följd härav
tjänar Kulturen som en viktig ''utlånare'' till andra museer
eller särskilda andra utställningar.
På grund av museets speciella karaktär av att också vara
ett friluftsmuseum, betjänas många besökarsyften. Av
museets totalt ca 150 000 besökare utgör omkring 40 000
barn.
Då museet har sin grund i en ideell förening har genom
åren en viktig del av museets verksamhet finansierats
genom privat tillförda medel.
Bidraget från staten, landsting och kommuner har under
den senaste tioårsperioden sammantaget inte motsvarat
inflationen. Den sammantagna effekten av detta har blivit
att museet successivt förlorat i kraft, och det har nu i en del
viktiga avseenden halkat efter den allmänna utvecklingen.
Trots en under flera år genomförd rationalisering och
därmed effektivisering, kan nu konstateras att det inte
längre är möjligt att spara på vanligt vis.
Fastighetskostnaderna (i vid mening, d.v.s. inklusive
försäkringar, vakttjänst o.d.) svarar för ca 35 % av museets
hela kostnadsbudget. En stor del av denna kostnadsmassa
avser skötsel av byggnader som i sig är museiföremål.
Byggnaderna uppvisar många olika byggnadstekniker såväl
som materialslag under en tidrymd av 600 år. Eftersom det
i balansräkningen för Kulturen inte finns upptaget några
värden på merparten av byggnaderna, avsätts heller inget
belopp för avskrivningar (dessa är ju per definition avsedda
att möjliggöra att ''återköpa eller återställa'' byggnaderna).
Rätteligen skulle fastighetskostnaderna således vara ännu
högre om denna aspekt beaktas. Flera av de viktiga
byggnaderna är för närvarande i dåligt skick.
Ytterligare obalans har uppstått genom att
Kulturhistoriska enheten successivt har fått dra ner sina
personalresurser under den senaste tioårsperioden och
därför i dag får anslå ca 45 % av sin totala tid till
konservering och vård av den stora mängd föremål
Kulturen har att ansvara för. Detta ger alltför liten tid till
aktiv, utåtriktad verksamhet. Som följd av denna obalans
har också den sneda åldersfördelningen inom museet
kommit att bli ett problem.
Är det omöjligt att långsiktigt lösa denna obalans måste
andra frågor ställas i förgrunden, såsom vilken omfattning
skall museet ha, vilka samlingar skall ges upp, vilka hus
skall förfalla, är det över huvud taget möjligt att driva ett
museum som tvingas bära en så stor andel
fastighetskostnader?
Det är museiledningens fasta övertygelse att inte bara
museer i allmänhet kommer att ha en allt viktigare roll i
framtiden som uttolkare av historien som ett medel att
förstå framtiden, utan att också Kulturen med sin unika
profil och sitt läge i hjärtat av Skåne har en viktig roll att
spela för regionen. För att klara detta krävs emellertid ett
nytänkande -- detta är Kulturen i färd med att genomföra.
Ekonomiska problem
Det finns naturligen två poster på driftsbudgetens
kostnadssida som är avgörande för Kulturens ekonomi.
Den ena är personalkostnaderna. Här har redan skett
hårdhänta rationaliseringar och effektiviseringar. Under
1993 har avtal slutits om löneökningar med 4 %. Om
ytterligare besparingar görs vad det gäller personalen
betyder detta direkta försämringar i form av mindre
öppettider eller direkt vanskötsel av värdefulla föremål.
Huvudanledningen till bristen i driftsbudgeten är
emellertid löpande kostnader för de 38 byggnaderna. Trots
indragning av underhåll och inredning uppgår
omkostnaderna till 8,3 miljoner kronor årligen. I denna
siffra ingår dock driften av Europas modernaste magasin,
skänkt av Birgitta Crafoord.
Före länsmuseireformen 1974 hade kulturen, liksom
Skansen, särskilt statsbidrag för byggnaderna. Skansen har
kvar sitt stöd till byggnaderna. Ser man till statsbidraget i
dag, har byggnadskostnaderna för Kulturen i Lund
urholkats kraftigt under den senaste 20-årsperioden.
Summan uppgår till högst 1 miljon kronor i år.
Sammanfattningsvis kan man säga att medan Kulturens
byggnader kostar 8,3 miljoner kronor har ett normalt
länsmuseum högst några miljoner i hyra. Däri ligger större
delen av den uppkomna obalansen.
Då det gäller de regionala och kommunala bidragen så
är dessa låga. Malmöhus läns landsting lämnar det kanske
lägsta bidraget i landet. Man har i Skåne valt en egen modell
med kulturmiljövården separerad till Skånes
Hembygdsförbund. Kommunbidraget är också i underkant.
För Skånes tionde turistattraktion, belägen mitt i Lund,
betalar kommunen betydligt mindre än grannkommunerna
gör till sina museer. Som jämförelse kan nämnas att
kommunerna Ystad, Helsingborg, Landskrona och
Trelleborg ger mer än dubbelt så mycket till sina museer
som vad Kulturen får.
Avtalet om en årlig miljon från Tetrapak har upphört,
och medlemsintäkterna har nått bottenrekord genom flera
års naturlig avgång (från 25 000 till 19 000).
Intendentens vision om Kulturens framtid
Det nödvändiga förhållandet till traditionen
Det finns teser om hundraårscykler i utvecklingen. På
1880-talet hade vi oro i samhället, landsbygdens folk
vandrade till industrierna i städerna. Emigrationsvågen var
stark. Självklart drev den utvecklingen fram många av våra
museer. I en tid av rotlöshet klarar man sig bra om man har
ett förhållande till traditionen.
Vi har ett mänskligt arv att förvalta. För att kunna göra
det måste man veta vad man bär med sig. Vem man är. Så
när vi planerar för den framtida inriktningen för Kulturen
går vi först och främst tillbaka till starten 1892. Det är här vi
finner tankar som apppellerar till 1900-talsmänniskan. 90-
talsmänniskan som åter står inför ett systemskifte -- nu från
industrialismen till informationssamhället. 90-
talsmänniskan som åter står inför arbetsbrist och ökad
geografisk rörlighet.
Det nya föds ur det gamla
Kulturens grundare, Georg Karlin, myntade valspråket
''Forntid-Framtid''. Han flyttade byggnader och föremål till
museiområdet mitt i Lund. I skarp konkurrens med
Hazelius Skansen växte ett friluftsmuseum fram.
Innehållsmässigt var de fyra stånden utgångspunkt -- adel,
präster, borgare och bönder.
Insamling av föremål var emellertid inte ett huvudsyfte.
Förvärven gjordes ofta som rena räddningsaktioner. Man
insåg även då att vi måste ha tillgång till kulturarvet för att
kunna gå in i framtiden. Mycket medvetet startades därför
Konstslöjdanstalten. Utifrån de gamla tingen skapades nya.
Museet skulle också fungera som bildningsanstalt.
Huvudsakligt insamlingsområde skulle vara södra Sverige,
men för att få jämförelsematerial samlades också t.ex.
krukor från Peru och kinesiskt porslin. För att man skulle
kunna belysa kulturella skillnader och likheter gjordes i
insamlingen inga begränsningar i tid eller rum.
Särskilt prioriterades dock de danska kontakterna.
Karlin skänkte t.o.m. 200 föremål till Dansk Folkemuseum
''da deres Museum savner Midler til at vaerge de
gammeldanske Provinser mod Hazelius' febrilske
Indkjob''.
Förbindelsen med kontinenten kändes också självklar.
Såväl genom Lunds geografiska läge som mängden av nya
konstindustrimuseer i framför allt Tyskland. Föremålen
ställdes ut i s.k. paviljonsystem -- i Danmark benämnt
''cottage''. Det skulle synas utvändigt vad husen innehöll.
Likaså innehöll konceptet anvisningar om växtligheten.
Husen skulle få sin riktiga inramning. De blommor som
''spelat en roll i saga och sägen'', liksom häckar och träd vid
Herrehuset och granar och ängsmark vid husen från landet,
skulle bidra till att göra det förflutna levande. Årets gång
följdes av folkfester. Stjärntågen från skånska landsbygden
upplivades, liksom att ''slå katten ur tunnan'' och ''bära maj
i By''.
I Kulturens årsbok 1991, ''Karlin och Kulturen'',
redogör Nils-Arvid Bringéus utförligt för museikonceptet.
Själv vill jag därför nöja mig med att konstatera att om man
i dag utvecklar ursprungstankarna, når man långt in i 1900-
talets kulturpolitik; museet som bas för ekologiska och
globala frågor. Museet som bildningsanstalt och källa till
nyskapande. Museet som byggnadshytta.
Nu gäller det att formulera färdriktningen mot 2000-
talet. Vad skall museernas kunskapsskatter användas till?
Skall museet vara en undanflykt -- en nostalgins legitima
hemvist -- eller utgöra spjutspets i samhällsdebatten?
Jag tror att just inom Kulturen finns skatter att använda
i arbetet mot ett möjligt mänskligt samhälle.
Regional samordning
Till en omstrukturering av museiväsendet behövs
självklart resurser. Men i budgetunderskottets Sverige får
också vi söka nya vägar. En av nycklarna heter
samordning -- samarbete. Att knyta regionala och
tvärkulturella kontakter kan dessutom leda till utveckling.
Karlins Kulturen var sydsvenskt -- gränserna luddiga.
Denna södra landsända är i dag känd för sin mångfald av
stora, väl utbyggda kommunala museer. För den yttre
kulturmiljövården svarar Skånes Hembygdsförbund.
År 1993 -- det svenska historieåret -- fann vi delvis nya
samarbetsformer. Samtliga museer lyfte fram utsnitt ur den
skånska historien. Den gemensamma satsningen ''Skåne
mellan Danmark och Sverige'' producerades i turnéversion
på Kulturen. År 1993 var också de regionalpolitiska
utredningarnas år. Lunds universitet kallade till ''hearing''
och länsstyrelsen till temadag. ''Skånsk identitet --
verklighet eller utopi?'' Undertecknad fick lämna sin syn
tillsammans med Bengt Ankarloo, professor i historia,
Louise Vinge, professor i litteraturvetenskap, samt Orvar
Löfgren, professor i etnologi. Föredragningarna
genomsyrades av att regionerna alltid varit konstruerade,
att någon skånsk enhetlig kulturgräns ej kan fastställas,
samt att skilda socialgrupper har olika mentala kartor.
Jag tror därför att vi är på rätt väg i det samarbete som
inleddes under året. I Skånska Museichefskollegiet har vi
utsuddat länsgränsen. Vi koncentrerar oss på gemensamma
frågor. Kulturen har åtagit sig att vara motor i pedagogiskt
utvecklingsarbete, invandrarprojekt samt ekologisk
kunskapsspridning. Landskrona museum har kallat till
samordningsmöte kring ADB-frågor. Mellan Kulturen och
Kristianstads länsmuseum föres samtal om
ansvarsuppdelning. Kulturen har insamlingsansvar medan
vissa utställningar produceras gemensamt. Kristianstads
länsmuseum kan åtaga sig turnéansvar.
Under 1994 måste Malmö museum in i bilden. Olika
modeller är tänkbara; att bestämma innehållsmässiga
uppdelningar respektive geografiska. Det viktigaste är att
komma överens om hur man når ut regionalt. Inom
Kulturen har ett redovisningssystem för regional service
utarbetats under året. Likaså har det kallats till möten med
de skånska kultursekreterarna och bildningsförbunden,
föredrag har hållits inom hela regionen. Ett tidskrävande
men ytterst givande arbete. Det är i mötet med brukarna
framtiden utformas.
Kulturen som byggnadshytta
Byggnaderna på Kulturen har alltid betraktats som
museiföremål. De utgör en skatt i skilda material och
tekniker, omfattande en tidsrymd av 600 år. Man kan också
betrakta dem som en resurs för framtiden. Det finns mycket
att lära av hur man förr utnyttjade materialet från trakten,
hade hela produktionen under kontroll, kunde reparera
sektorsvis. Grästak lär i dag ha återuppstått på höghus i
Berlin såsom effektiva mot luftföroreningar.
Under våren har delar av byggnadsbeståndet
genomgåtts av byggnadstekniker. Kulturens
analyslaboratorium har parallellt undersökt svamp- och
mögelangrepp. Resultatet gav vid handen att en
åtgärdsplan visade sig vara akut. En lösning har arbetats
fram mellan intresserade parter. Lunds tekniska högskola,
länsarbetsnämnden, fristående arkitekter och byggföretag
samt generösa donatorer. Lösningen går ut på att
sakkunnigt projektera med hjälp av de yppersta
restaureringsarkitekterna. Starta en egen AMS-arbetsplats
tillsammans med byggföretag samt erbjuda donatorer att
stå för material och inköp till de enskilda husen.
Byggstart våren 1994 blir det för Lunds bäst bevarade
1700-talshus -- Locus Peccatorum. Här inreds en funktionell
kontorsmiljö för Kulturhistoriska enhetens personal,
eftersom deras nuvarande hus, Weibullska fastigheten,
måste evakueras. Lagning och återställande kompletteras
med modern teknik. T.ex. går bottenplatta ej att undvika
på grund av dåliga grundförhållanden. Mekanisk
ventilation införes via skorstenen -- men ej kraftigare än ett
ursprungligt självdrag. Isoleringen döljs bakom
mellanbjälklag och takstolar. Karlin var en
byggnadsförstörare av rang. Nu borttages den järnvägsräls
som gjort alla mellanväggar överflödiga, men fått
ytterväggarna att bågna.
Projektörer för detta utvecklingsarbete är ingenjörerna
Hans Holmström och C G Thapper, arkitekter är Hegelund
och Marsvik. Som donator av 1 miljon kronor står Margit
och Lennart Carlssons stiftelse.
På samma genomgripande sätt har Berlinska huset
projekterats av arkitekten Nisse Norling. Här är det
bröderna Per-Håkan och Sven-Håkan Ohlsson som
finansierar såväl material som inredning till ett bok- och
tryckerihistoriskt museum. Hittills har 1,2 miljoner kronor
utlovats.
Medan ombyggnaderna pågår projekteras nästa två
gatuhus, den s.k. Rustmästarebostaden samt Lindforsska
huset. Här pågår förhandlingar med intressenter.
Tillsammans med Lunds tekniska högskola har ett
idéforum bildats. Flera av trähusen måste för att överleva
helt demonteras innan de återuppföres. Tanken är att man,
i samband med detta, inte bara skall studera tekniska
lösningar, utan också andra sammanhang. Såväl omgivande
trädgårdar som möbleringsplaner och -- så gott det går --
sättet att leva.
Tanken är att Blekingegården blir försöksprojekt våren
1994. Lunds tekniska högskola har anslagit medel till
lärararvoden. Ansvarig blir arkitekt Kerstin Barup.
Tankarna påminner mycket om idéerna bakom
Konstslöjdanstalten och inpassas därför väl i den nyss
beslutade Designhögskolan.
Våren 1994 färdigställer också Lunds tekniska högskola
ett nytt hus på Kulturen. Under ledning av arkitekten och
snickaren Pål Dunér har höstens projekt för årskurserna 3
och 4 på Arkitektskolan varit ''Att bygga ett hus''. Utifrån
ett antal frågor har man uppfört en byggnadskropp på
Norra området. Efter inredning och anpassning till miljön
permanentas huset som ett ''fönster'' från Lunds tekniska
högskola in i Lund. Här skall det senaste i
byggnadsutveckling presenteras.
Eleverna byggde med egna händer för att få sina frågor
besvarade. Hur vill vi att det framtida byggandet skall te
sig? Vilka krav skall vi ställa? Vilken byggnadsteknik skall
vi använda? Hur skall vi förhålla oss till teknik? Hur skall
vi förhålla oss till byggnadsteknikhistoria?
Man hämtade inspiration från Karlin som 1893 företog
en tre veckor lång propagandaresa genom södra Sverige,
med föredrag i nästan alla städer. Karlin talade sig varm för
en fackskola med förebild i medeltidens skråväsende.
Genom praktiskt arbete under en mästares ledning skulle
hantverkaren uppnå den individuella estetik som saknades
i maskinernas massproduktion.
Vita huset -- centrum för ekologisk kunskapsspridning
Störst omdaning kommer Vita huset att genomgå under
de närmaste åren. Månsson Dahlbäck Arkitekter AB har
projekterat en total ombyggnad. Målet har varit att skapa
såväl en ny inbjudande entré för hela området som
utställnings- och samlingslokaler, där tillgänglighets- och
säkerhetskrav uppfylles. Utgångspunkten har varit att
återgå till Vita husets ursprungliga arkitektur. De
ursprungliga entréerna återställes medan det sekundära
trapphuset rives. Dessutom föreslås en tillbyggnad på
baksidan mellan trädgårdsbyggnaden och restaurangköket,
med ny hörsal i ett övre plan och med en förstorad entré- och
informationszon i bottenvåningen. Kostnaderna är
beräknade till 20 miljoner kronor. Anslag har sökts från
Boverket liksom hos privata donatorer. Grundplåten om 1
miljon kronor, utan vilken projektet ej kommit igång, har
lämnats av Crafoordska stiftelsen.
Ombyggnaden möjliggör ett nytt sätt att nå ut. Centrum
blir ''trädgårdsrummet'' som beskriver friluftsmuseets idé.
Härifrån förs besökarna ut i trädgårdsmuseet. Tack vare
Lions 10-öresinsamling har Kulturen kunnat anlita
landskapsarkitekt för skötsel- och anläggningsarbete.
Under professor Sven Ingvar Anderssons sakkunniga
ledning har studeranden vid Alnarp, Clara Lundqvist, gått
igenom grundtanken med samtliga anläggningar. Här
kommer ''nytt'' historiskt material att visas. Likaså får
Kulturen tillsammans med Jamtli och andra friluftsmuseer
på sig ett genbanksansvar.
Inne i ''trädgårdsrummet'' får besökaren via interaktiva
multimediaprogram kunskap om andra besökscentra och
naturområden i Skåne -- Östarp, Hörjel, Fredriksdal o.s.v.
Resor utarbetas, typ ''I Linnés fotspår''.
Bottenplanet reserveras för en av museets specialiteter.
De medeltidsarkeologiska samlingarna på Kulturen är de
mest omfattande i norr Europa. Inför Kulturby -96 borde
Lund lanseras som Metropolis Daniae -- en kulturstad med
medeltida förtecken. Här lyftes den under 1000--1200-talen
ytmässigt och befolkningsmässigt största staden i Norden
fram. En ny era i naturresursnyttjandet inleds i och med
urbaniseringen. Också kopplingen till kontinenten och dess
specialister är en viktig infallsvinkel. Hit rekryterades
slaviska köpmän och hantverkare, samt präster, myntare
och administratörer från Tyskland och England.
Utifrån detta material är det lätt att införa såväl det
ekologiska temat som invandrarfrågan. Det regionala
samarbetet samt kontakterna med Danmark känns
självklara.
Förhållandet till tingen
Ekologi är också förhållandet till tingen. Att producera
väl genomtänkta föremål med nytänkande utifrån
traditionens material och form. Där färgen har en mening,
blir symbolbärare. Där det individuella självförverkligandet
inom folkkonsten värderas, liksom designerns alster. Där
skönheten är ett resultat av det funktionella. Uppnår vi en
sådan relation till tingen kan vi minska vår
masskonsumtion.
Kulturen har de näst största föremålssamlingarna i
landet. Tack vare Birgitta Crafoords donation om 20
miljoner kronor förvaras tre fjärdedelar av föremålen i
Europas modernaste magasin. Under 1994 flyttas, tack vare
landstingsbidrag, de sista föremålen från S:t Lars-området.
Utlåningen är omfattande. Kulturen har medverkat bl.a.
i senare års folkkonstutställningar i Stockholm samt
regelbundet visat de textila skatterna på Läckö. Under
1994--1996 deltar Kulturen i Svenska institutets stora
folkkonstsatsning i USA med början i Santa Fé.
Nu är det dags att lyfta fram skatterna i Lund. Att i
nyrenoverade lokaler visa den sydsvenska textilsamlingen
med globala utblickar. Göra textilhallen till det smyckeskrin
arkitektur och samlingar ger förutsättning för. Också här
väves den ekologiska aspekten in. I inget material kan
samhällsutvecklingen avläsas så snabbt och tydligt som i det
textila.
Tingen skall inte bara sättas in i sammanhang. De skall
också vara utgångspunkt vid nyproduktion. Långsiktigt
finns, tack vare Designhögskolan, möjlighet att i ny
tappning återuppliva Konstslöjdanstalten.
Kortsiktigt framarbetas ett nytt koncept för butiken
omfattande kvalitativa varor samt postorderförsäljning.
Kortsiktigt är också en intern utredning tillsatt om
samordning då det gäller vård och konservering. Kunde
detta ske skulle ett regionalt samarbete bli nästa steg. Så
stora nyförvärv kommer nog inte att ske framöver.
Intressant är därför Nordiska museets förslag om
samordning.
Museum för bildning
Det har tagit och tager mycken tid och arbete dels under
museets ordinarie förevisningstider genom det ständiga
ingripandet av museets fåtaliga personal ej blott vid större
gruppbesök såsom ledande, förklarande och undervisande,
dels genom den i stor skala bedrivna kostnadsfria populära
föreläsningsverksamheten, vilken på museets folksöndagar
såväl som vid andra tillfällen och utom Lund bedrivits i
första hand av intendenten själv.
''Ty det är folkbildningsarbetet som för mig står som den
största av våra museala uppgifter, mer än nog
kompenserande den hittills svagaste vetenskapliga
produktionen''. Så skrev Georg Karlin 1933, efter ett kvarts
sekels erfarenhet. Så skulle vi själva kunna skriva 60 år
senare.
I dag är det läge att vidareutveckla det Kunskapens träd
som planterades på 1800-talet. Låta det behålla stam och
rötter, beskära vissa grenar. Låta vissa andra växa. Många
träd kan växa till en skog där växtligheten ger och tar
näring.
Skåne har en rik museipedagogisk tradition. För första
gången har som service till lärarna en Museihandbok
sammanställts. Landstinget som bekostat satsningen har
gett det fortsatta uppdraget till Kulturen. Med uppdraget
följer en museilektor vars uppgift inte bara är att samordna,
utan också svara för idéutveckling. Den periodiska kontakt
som finns med lärarutbildningen måste regleras.
Redan nu arbetar etnolog Pia Sander på projektbasis
med utvärdering av den skånska museipedagogiken.
Forskningsbidrag från Statens kulturråd har möjliggjort
deltagandeobservationer av skolklassers museibesök. Vi
vet att museernas besökssiffror ökat tack vare skolbesöken.
Men vad minns barnen? Och vad är målsättningen? Våren
1994 får vi ta del av rapporten om Kulturens guidade
visningar samt Landskronas och Trelleborgs museers
verkstäder, Kristianstads länsmuseums museilådor och
Tomelilla museums bildskola.
Utifrån erfarenheterna formas framtidens pedagogik.
En möjlig ny utveckling kan öppen förskola för pappor bli.
Lunds kommun har besiktigat de resurser som finns inom
Kulturen. Här finns i samma hörn miljöer från skilda
kulturer. Onsjöstugan från landsbygden och
arbetarbostaden som ligger på ursprunglig plats. Här finns
matsal för fika och miljö med getter, blommehöns och
möjlighet till odling. En annan utvecklingsidé är ett nytt
skyltprogram. Länsmuseernas Samarbetsråd har
tillsammans med Riksantikvarieämbetet tillsatt en
arbetsgrupp för levandegörande av kulturmiljöer. För
Kulturen planeras 60-talet informationstavlor. Journalisten
Jan af Geijerstam skriver korta spännande historier utifrån
fakta om byggnader och trädgårdar. Formgivaren Gösta
Hillfon skall ta fram en prototyp som är så diskret att miljön
ej slås sönder och upplevs som ett skyltmuseum. I framtiden
skall man få tillgång till kunskapen även utan den tryckta
vägledningen.
Museiforum
Den stora styrkan då det gäller den pedagogiska
utvecklingen är samarbetet med Lunds universitet. I en
formell arbetsgrupp ingår representanter för Kulturen,
universitetet, landstinget och kommunen. Museiforum har
sin rumsliga bas på Kulturen. Där skall tvärvetenskapliga
temautställningar produceras, i vilka universitetet får
möjlighet att i populär form föra ut forskning. Så gott som
varje projekt inom Kulturen kommer på så sätt att ha
arbetsgrupper vari universitetsfolk ingår. En nyhet är de
sydsvenska museikonferenser universitetet och Kulturen
samarbetar om. I år var temat ekologi. Nästa år blir temat
''Det mångkulturella samhället''. Kulturen har också
medverkat i uppläggningen av det nya ämnet
Museikunskap. En särskild satsning är samarbetet med
Universitetshistoriska Sällskapet. Förhandlingar pågår om
att åter göra Lindforsska huset till ett idé- och
lärdomshistoriskt centrum. Just nu hänger förslaget på
universitetets möjliga finansiering.
Inom Museiforum finns ett särskilt ADB-projekt. Skall
kunskap gå att få ut snabbt i tillgänglig form måste teknik
utvecklas så att museerna själva kan producera interaktiva
multimediaprogram. En försöksverksamhet bedrives
mellan Lund och Östersund, där Kulturen står för fakta.
Tanken är att få ekologprogrammet i Vita huset utformat
genom detta försök. Under tiden startar Kulturen själv en
egen ADB-utveckling. Tack vare 1,2 miljoner från
Nordenstedtska stiftelsen kommer installationer och
utbildning igång under 1994. Tanken är att all nyregistrering
av föremål från och med i år skall datoriseras. Nästa steg är
att delge publiken möjlighet att nå samlingarna via
bildskärm.
Det mångkulturella samhället
Den stora skillnaden mellan Kulturen och landets
länsmuseer är samlingarnas uppbyggnad. Karlin samlade
också på ''Världskulturen''. Man skulle ha
jämförelsematerial för att hitta skillnader och likheter. I
dagens samhälle måste dessa samlingar ses som en
ovärderlig resurs. Därför ägnas också hela årsboken 1994 åt
världskulturen. Den 24 april öppnar utställningen
''Masker -- andra världar''. Benkt Åke Benktssons samling
ställs ut på ett helt nytt sätt. Scenografen Peter Holm har
omvandlat hela andra våningen till miljöer. Utifrån denna
årslånga satsning kommer såväl existensiella som globala
frågor att belysas.
''Masker -- andra världar'' finansieras helt via
sponsormedel. Från stat, länsstyrelse och landsting har
medel sökts till ''Det mångkulturella samhället''. Tanken är
att med hjälp av etnologiska institutionen vara motor i en
regional dokumentation. Att våren 1995, 50 år efter
krigsslutet, samtidigt på olika skånska museer öppna
utställningar om olika folkgrupper. Kulturen har valt den
judiska befolkningen, medan Helsingborgs museum vill
samarbeta med palestinier. I Trelleborg satsar man på
invandrarkvinnorna och Landskrona museum följer upp
tidigare undersökningar bland f.d. jugoslaviska grupper.
Urvalet är tänkt så att såväl gamla, sedan länge
etablerade invandrargrupper, som nyanlända flyktingar
finns med.
De flesta av dagens asylsökande och flyktingar är tydliga
i bemärkelsen fysiskt och kulturellt annorlunda. Med
gårdagens invandrare förhåller det sig snarast tvärtom. De
flesta passerar som ''svenskar'' i umgänget med
majoritetssamhället. Utövandet av de kulturella särdragen
sker innanför hemmens fyra väggar. Ytligt sett verkar de väl
integrerade, men under ytan döljer sig en rik kulturell
mångfald. Den judiska gruppen som sedan länge bott i
Malmö/Lund-regionen, kommer att i detta sammanhang bli
en ytterst intressant grupp att arbeta med. Kulturen har
också traditioner från andra världskriget att leva upp till. I
årsboken presenteras detta i en intervju med Greta
Kjellberg, av Sverker Oredsson.
Målet är att på längre sikt påverka attityder, normer och
förhållningssätt hos ungdomar.
Ett pilotprojekt har genomförts 1993 då Kulturen erhöll
medel för ''Kulturen och invandrarna''. En rapport om de
pedagogiska modeller man fann brukbara har publicerats.
En artikel av Jan Larsson och Katarina Nilsson
sammanfattar projektet i årsboken.
Medlemmar -- publik?
Till skillnad från landets övriga regionala museer äges
Kulturen av sin medlemsförening. Hittills har också
föreningen genom affärsdrivande verksamhet samt
donationer dragit in nära hälften av omslutningen.
För att kunna vårda de knappt 20 000 befintliga
medlemmarna, samt förhoppningsvis kunna värva nya, har
kontrakt skrivits med Institutionen för företagsekonomi vid
Lunds universitet om samarbete. Hur skall vi anpassa
Kulturen till den nya tiden? Flera marknadsundersökningar
kommer att göras -- varför har medlemskapet upphört, vad
tycker man om årsboken o.s.v. Kanske blir resultatet
valfrihet mellan alternativa medlemsformer.
För att lättare nå publiken i regionen har Kulturen
framgent kvällsöppet torsdagar. I gengäld hålles
måndagarna stängda. Det har visat sig att en ny typ av
samarbete börjat växa fram. Universitetsinstitutionerna
liksom företagen som stöder Kulturen önskar
specialvisningar för gäster och anställda kvällstid. Det
betyder i sin tur att Kulturen måste skaffa sig organisation
och kompetens för att kunna leva upp till detta.
Till sist den kanske allra viktigaste frågan. Hur skall
verksamheten formas så att den blir viktig för publiken?
Vilka frågor är det man vill ha belysta i dag? Jag tror att den
största uppgiften är att hitta representanter för olika
målgrupper som är med och formar innehållet.
Marknadsföring i form av annonser, affischer och
guidade bussturer är nog bra, men det är delaktigheten i
innehållet som betyder något i längden.
Förslag till lösningar
När Kulturen förra gången råkade i kris avyttrades en
målning av August Strindberg för 8 miljoner kronor. Den
gången utsattes Kulturen för mycket hård kritik, men
dessutom avhjälptes som synes krissituationen inte mer än
kortsiktigt. Avslutningsvis kan man konstatera att det vore
kortsiktigt olönsamt av samhällsinstanserna att ej garantera
Kulturens fortlevnad genom höjning av driftsbidraget.
Genom privata donationer och samhälleliga projektbidrag
finns det potential för Kulturen att åter bli ett sydsvenskt
regionalt kraftcentrum. Samtal har initierats med
företrädare för såväl Kristianstad och Malmö, som
kringliggande kommuner om en bättre samordning i Skåne.
För att klara den uppkomna krissituationen med det
stora driftsunderskottet måste det ske samverkan mellan
stat, landsting och kommunen. Kulturen i Lund måste
räddas. Vi föreslår därför att staten tar initiativ till
förhandlingar mellan berörda parter. Vi utgår ifrån att dessa
parter också är beredda till ekonomiska satsningar för att
säkra och utveckla verksamheten på den mycket viktiga
kulturskatten Kulturen i Lund.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att rädda
och utveckla Kulturen i Lund.
Stockholm den 13 januari 1994
Bo Nilsson (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Bernhardsson (s)
Maja Bäckström (s)