Ung och stolt ung
och stolt jag
är en krigare med
tro på mej går
livet vidare.
Raderna ur Eva Dahlgrens ''Ung och stolt'' säger mycket
om vad ungdomstiden handlar om. Att vara ung är härligt
och svårt, på samma gång. Det är en upptäcktsfärd med
reslust, oro och kanske revolt. Det är en tid av lärdomar.
Det är den stund på jorden då man lär känna både sig själv
och andra på allvar, då man grundlägger värderingar och
vanor och trevande börjar forma en egen livsbana.
Det är viktigt att ungdomstiden får vara en tillåtande tid,
med prövning och experimenterande. Ungdomen är helt
naturligt en tid av förberedelser, men den är också värdefull
i sig som en egen, självständig del av livet.
Barnen och ungdomarna är framtiden. Det är en ofta
upprepad fras. Men lever vi vuxna verkligen upp till den?
Tror vi på barnen och ungdomarna, har vi i
vuxenvärlden tillit?
Ifrågasättande av det etablerade har visserligen alltid
hört till ungdomstiden. Men de ungas kritik av
vuxenvärldens livsstil och värderingar blir alltmer
berättigad. Någon har sagt att den generation som i dag
växer upp är den första som inte får begå några misstag.
Utrymmet för missgrepp är nämligen redan förbrukat. Det
gäller framför allt miljön, där vi i västerlandet har vant oss
vid en livsstil som förbrukar i stället för att bruka.
Kanske är förutsättningen för att livet skall gå vidare att
vi verkligen tror på ungdomarna, att vi lyssnar och vågar ta
till oss deras åsikter och värderingar?
Ungdomspolitik -- ja!
Vi välkomnar regeringens proposition om
ungdomspolitik. Ambitionen att samla insatserna för
ungdomar till en helhetssyn är lovvärd.
Själva begreppet ''ungdomspolitik'' är ett erkännande av
ungdomar som grupp, som medborgare med samma
rättigheter som vuxna i alla avseenden.
Alltför ofta talar vuxna om enskilda delar av ungdomars
liv -- de är elever i skolan, mottagare av studiestöd eller
särskilda ungdomsbostadsbidrag, objekt för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller i värsta fall
problemframkallande inslag inom social- och kriminalvård.
Alltför ofta talar vuxna om ungdomar i stället för
med ungdomar.
Ungdomspolitik som helhetsbegrepp kan bli något
mycket spännande, någonting som går på tvärs mot den
traditionella sektorsindelningen och som därmed kan ge
nya perspektiv och infallsvinklar. Med ungdomars vardag i
centrum kan de politiska besluten om olika insatser få en
mer verklighetsanknuten innebörd.
Ungdomspolitik som helhetsbegrepp har funnits ett
antal år. Det började med inrättandet av Statens
ungdomsråd och den ambitiösa utredningen ''Ej till salu''.
Det har fortsatt bland annat med den socialdemokratiska
regeringens särskilda redovisningar av ungdomsinsatser
inom budgetförslagen samt utredningen ''Ungdom och
makt''.
Det är glädjande att den borgerliga regeringen nu har
tagit upp stafettpinnen. Att regeringen nu vågar definiera
insatserna för ungdomar som ungdomspolitik är positivt.
Ansatsen är god. Men vi har invändningar mot
innehållet i propositionen. Utöver att vi reagerar på att en
del svåra frågor över huvud taget inte behandlas -- t.ex.
frågan om hiv/aids nämns enbart helt kort i bilagan -- väljer
vi att ta upp fyra områden: regeringens syn på förhållandet
vuxna--ungdomar, målens och insatsernas bristande
överensstämmelse, behandlingen av ungdomar som
likartad grupp och slutligen den enligt vår mening
förenklade beskrivningen av familjernas ansvar.
Regeringen väljer problemperspektivet
Alltför ofta ignoreras eller nonchaleras ungdomar av
vuxenvärlden -- i t.ex. politiska församlingar, skolan,
medierna -- ända till dess att de dyker upp som ett problem
att hantera. Värstingar och ligister får vi läsa om i
tidningarna, men sällan något om allt positivt som uträttas
av ungdomar eller om ungdomars vardag och villkor.
Beklagligt nog har regeringen i sin proposition i långa
stycken valt just ett sådant problemperspektiv.
Perspektivet är också uppifrån och ned. Här och där
skymtar förmyndarens pekpinne. Relationen mellan vuxna
och ungdomar beskrivs i huvudsak som enkelriktad --
ungdomar skall tas om hand och vägledas med fast hand.
Givetvis är normer, värderingar och moral mycket
viktiga. Men relationen mellan ungdomar och vuxna måste
vara dubbelriktad. Ungdomar har faktiskt väldigt mycket
att bidra med själva. Vi måste ge dem goda möjligheter till
delaktighet och att ta ansvar. I samtal på lika villkor mellan
generationerna knyts historia, nutid och framtid samman.
Mål och insatser stämmer inte överens
Redan ''Ej till salu'' visade hur ungdomstiden tenderar
att sträckas ut. I jordbrukssamhället fanns den knappast.
Man tog tjänst i tidig ålder, försörjde sig själv och bidrag
ofta till familjens försörjning. Barn betraktades snarast som
''små vuxna'' och behandlades därefter.
Tiden i ungdomens väntsal har har blivit allt längre.
Utbildningen har förlängts. I dag går nästan alla igenom
både grundskola och gymnasieskola.
Vi har svårt att se att regeringen skulle kunna uppfylla
de mål och riktlinjer som föreslås för ungdomspolitiken.
Konsekvenserna av den borgerliga politiken på olika
områden är tvärtom mycket allvarliga för unga människor
med en öppen arbetslöshet på över 8 %
och en ungdomsarbetslöshet som omfattar mer än 80 000
under 24 år. Detta har lett till en situation som gett
begreppet ''hemmavarande barn'' en helt ny innebörd.
Ungdomar är mycket hårt trängda.
Många av de planerade insatserna -- t.ex. det förslag om
viss tjänsteproduktion, ''pigjobben'', som nu utreds --
kommer att förvärra situationen. Regeringen väljer sådana
särlösningar för ungdomarna att, om utvecklingen
fortsätter, de mer eller mindre kommer att sättas i karantän.
De kommer på undantag, som gamla tiders
backstugusittare.
Ungdomar är individer
Det är viktigt att poängtera att det finns stora skillnader
inom gruppen ungdomar.
Spännvidden mellan tonåringars behov och intressen är
lika stor som mellan vuxnas behov och intressen.
Ungdomars behov varierar bl.a. beroende på ålder, kön och
uppväxtmiljö. En 19-åring är vuxen, en 16--17-åring önskar
att han är 18 år, så att han kan komma in på disco och pubar.
Han kan inte gå till ''småbarnsställen'', dvs. sådana ställen
där 15-åringarna går.
Regeringen talar i sin proposition om ''ungdomar'' som
ett kollektiv, som om alla tänker och tycker lika och har
samma bakgrund och villkor.
Verkligheten är annorlunda. Klasskillnaderna är på väg
att öka igen, och det syns tydligast bland barn och
ungdomar.
I det nya samhälle som de styrande högerkrafterna vill
bygga upp -- och som man har hunnit en bra bit på väg med
när det gäller t.ex. skolan, bostadsmarknaden och
arbetslivet -- kommer skillnaderna att bli ännu större.
På område efter område angriper och nedmonterar den
borgerliga regeringen nu den svenska välfärdsmodellen.
Regeringen kallar detta för ''valfrihetsrevolution'', i
verkligheten betyder det att valfriheten minskar och
segregationen ökar. I det borgerliga ''valfria'' samhället är
det helt rätt att välbeställda föräldrar köper finare och
bättre barnomsorg resp. skola för sina barn.
Utredningen ''Ursprung och utbildning'' visar hur starkt
föräldrarnas utbildningsbakgrund och klasstillhörighet styr
utbildningsvalet. Av barn till högre tjänstemän fortsätter ca
55 %
till högskolestudier mot endast 13 %
av barnen till vad som i utredningen benämns
okvalificerade arbetare.
Barn och ungdomar kommer att få lära sig redan från
början att bakgrund, föräldrar och kontakter avgör hur livet
blir.
Utvecklingen är mycket oroande. Vi kan se resultaten i
länder som genomfört de nyliberala experimenten före oss:
de ungdomar som stängs ute av samhället vänder också
samhället ryggen.
Allas ungar
Regeringen betonar kraftigt familjens betydelse. Och
familjen och föräldraansvaret är mycket viktigt. Men
propositionen ger en förenklad beskrivning av en
traditionell kärnfamilj. I dag är det så att antalet familjer
med ensamföräldrar har ökat i förhållande till familjer med
två vuxna. Det är också så att många barn och ungdomar
bor långt ifrån sina släktingar.
Eftersom barn och ungdomar växer upp under så olika
förhållanden är det därför oerhört viktigt att betona också
den övriga vuxenvärldens ansvar, t.ex. inom skolan, på
dagiset och fritidsgården och i föreningslivet. Och här har
den borgerliga politiken för många ungdomar inneburit ett
uttunnat nätverk av vuxenkontakter.
Det politiska ansvaret måste vara tydligt. Ideella
organisationer och frivilligt arbete är ett komplement till
samhällets resurser och kan inte ersätta det gemensamma
ansvaret för allas ungar.
Mål och riktlinjer för ungdomspolitiken 1.Insatser
för ungdomar skall utgå från att alla ungdomar
har rättigheter:Ungdomar har rätt till ett eget,
självständigt liv. Ungdomar har rätt att bli efterfrågade,
behövda. Ungdomar har rätt till en mångfald av
vuxenkontakter. Ungdomar har rätt till frizoner och
respekt. Ungdomar har rätt till mötesplatser och stöd för
att diskutera livsfrågor och värderingar. Ungdomar har
rätt att förvänta sig att deras kraft, engagemang och
kreativitet tas till vara. Ungdomar har rätt till en
utbildning som ger en bred och god start inför vuxenlivet
och som kan ske under rimliga ekonomiska villkor.
Ungdomar har rätt till arbete för sin försörjning och bostad
till rimliga kostnader. Ungdomar har rätt till delaktighet
och inflytande, i angelägenheter som berör dem själva och
i samhället i stort.
2. Föräldrar, familj och övriga vuxna har skyldighet
att se till att alla barn och ungdomar får en god uppväxt.
3. Samhället, i första hand kommunerna, har
skyldighet att se till att alla barn och ungdomar får en god
start i livet. Det politiska ansvaret måste vara tydligt.
Samhället har ett övergripande ansvar. Ideella
organisationer och frivilligt arbete kan inte ersätta det
gemensamma ansvaret.
4. Ungdomstiden skall medge försök, misstag och nya
chanser i valet av yrkesbana och livsbana. Ungdomars
framtidstro är ett av de viktigaste målen för
ungdomspolitiken.
5. Offentliga insatser för ungdomar skall bygga på
ungdomars eget engagemang 6.
Arbetet med ungdomsfrågor skall utgå från en
helhetssyn på ungdomars vardag och villkor och från barns
och ungdomars rättigheter. Detta kräver bättre samverkan
mellan samhällets olika sektorer.
7. Det politiska arbetet behöver inriktas på ett längre
tidsperspektiv. Konsekvenserna för kommande
generationer bör vägas in i de politiska besluten.
Ovanstående riktlinjer, tillsammans med FNs
konvention om barnens rättigheter, bör vara vägledande för
arbetet med ungdomsfrågor på alla nivåer.
Utvecklingen inom ungdomsområdet och förslag till
förändringar av riktlinjerna bör redovisas för riksdagen vart
tredje år eller när det föreligger särskilda omständigheter.
Ungdomar har rättigheter
Ungdomar har rättigheter. Insatser på olika områden
bör utgå från dessa rättigheter.
Ungdomar har skyldigheter, precis som alla andra
medborgare. Men om de skall kunna uppfylla sina
skyldigheter är ett första villkor att de får plats i samhället.
Åtgärder på ungdomsområdet bör utgå från unga
människors eget engagemang. Ungdomars egna idéer och
viljeinriktning bör vara utgångspunkten då samhällets
insatser på olika områden utformas. Det förutsätter att
ungdomar har långtgående inflytande över egna
angelägenheter och i samhället i stort.
Ungdomar har rätt till goda förutsättningar för att
etablera sig i vuxenvärlden. För att knyta samman
generationernas intressen och värderingar bör arbetet med
och för ungdomar bygga på en dialog, med ömsesidig
respekt för varandras behov och åsikter. Så främjas
förståelse mellan generationerna, medmänsklighet och
ansvarstagande.
Att våra barn och ungdomar kan växa upp i trygghet och
därmed lägga grunden för tillit till omvärlden och till sig
själva i vuxenlivet, är av grundläggande betydelse.
Alla barn och ungdomar har rätt till en bra
uppväxt. Beslutsfattare på alla nivåer har ett särskilt ansvar
för utsatta barn och ungdomar. De senaste åren har medfört
ökade klyftor i samhället. Insatser för att alla barn
och unga skall kunna ta sina grundläggande rättigheter i
anspråk behöver därför prioriteras.
Ungdomar och utbildning
Aldrig har kunskapskraven varit så stora som nu. De
som inte utbildar sig riskerar att framöver bli ett B-lag på
arbetsmarknaden. Med de ökande kunskapskraven och
informationstillgången följer också en orimlighet -- att tro
att alla nödvändiga fakta för framtiden som individ,
arbetstagare och samhällsmedborgare kan läras in under
tolv år.
Istället bör kraft ägnas åt att vid sidan av baskunskaper
ge ungdomar vetskap om hur kunskap söks, hur den sållas
och hur den tillämpas.
Denna syn där elever i huvudsak söker sin kunskap
själva och är aktiva, till skillnad från en traditionell
katederundervisning, bör prägla det framtida arbetet med
utformningen av det pedagogiska arbetet.
Utbildning spelar en avgörande roll för den personliga
utvecklingen, för fördelning av välfärd och inflytande, för
bildning, för den kulturella miljön och för att förbereda
människor för ett aktivt samhälls- och arbetsliv. Utbildning
och skola utgör därigenom en av de avgörande faktorerna
för samhällsutvecklingen.
Alla barn och ungdomar skall oberoende av kön,
geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska
förhållanden ha lika god tillgång till utbildning i det
offentliga skolväsendet. Utbildningen skall inom varje
skolform vara likvärdig varhelst den anordnas i landet.
Elever med särskilda behov skall stödjas så att de
garanteras en med andra elever likvärdig utbildning.
Invandrarelevernas speciella resurser skall tas till vara och
utvecklas.
Resurserna i skolan måste därför fördelas efter
elevernas och den enskilda skolans behov.
Jämställdhet mellan könen skall utgöra en självklar
utgångspunkt i skolarbetet. Främlingsfientlighet skall
kraftfullt motverkas. Intresset för internationella
förhållanden och för en rättvis världsordning skall främjas.
Demokratiska arbetsformer skall tillämpas i skolan.
Undervisningen skall främja självständigt tänkande,
ansvarstagande, kreativitet och samarbetsförmåga.
Skolan skall vara en plats där barn och ungdomar känner
trygghet och glädje, en kunskapsrik och glädjefylld
arbetsplats under barn- och ungdomsåren. Teori och
praktik skall varvas och de praktisk-estetiska ämnena ha en
stark ställning. Skolan skall vara öppen för och stimulera till
kontakt med arbetsliv och föreningsliv.
Föräldrar skall, oberoende av vilken livsåskådning de
omfattar, med förtroende kunna skicka sina barn till den
obligatoriska skolan.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet,
solidaritet med svaga och utsatta samt alla människors lika
värde utgör kärnan i de värden skolan skall gestalta och
förmedla. Ingen får utsättas för mobbning eller trakasserier.
Vidgade klyftor i skolan
De tre faktorer i den borgerliga politiken som starkast
påverkat möjligheterna att ge alla barn och ungdomar i vårt
land en likvärdig utbildning är nedskärningen av resurser,
principerna för fördelning av dessa och
överkompensationen av flertalet privata skolor.
Besparingarna uppgår under perioden 1992--94 till minst
10--15 %.
Storleken på besparingarna varierar mellan
verksamhetsområdena. De största besparingarna
genomförs på speciallärare, kuratorer, skolpsykologer,
talpedagoger, skolvärdinnor/värdar och lärarvikarier. Det
är sådeles i hög grad stödet till elever med svårigheter och
särskilda behov som drabbats.
Det sätt på vilket resurserna fördelas mellan skolorna
kan leda till ökad segregation. I de flesta kommuner
tillämpas en modell med ''skolpeng'', dvs. en fördelning
enligt en per capita-modell där en mycket liten andel
fördelas efter de speciella behoven ute på de enskilda
skolorna.
Segregationen i boendet bidrar till en kraftig segregation
i skolorna redan innan besparingarna satts in. I t.ex.
bostadsområdena i storstädernas förorter finns många sköra
elever, som lever i en socialt och ekonomiskt osäker miljö.
Överkompensationen av privata skolor har i ökande
grad bidragit till segregationen på skolans område. De
privata skolor som nu finns innebär en merkostnad för
kommunerna på sammanlagt minst 200 miljoner kronor per
år. Man har beräknat att om alla Göteborgs skolor skulle få
lika mycket resurser per elev som de privata skolorna skulle
kostnaderna öka med 110--130 miljoner kronor i Göteborg.
Vi anser att rätten att välja skola är positiv. Men i
kombination med skolpengssystem och överkompensation
av privata skolor kan denna rätt bidra till ett segregerat
skolsystem.
Då val av en annan skola än den närmaste sker, blir valet
ofta ett resultat av en vilja att undvika vissa skolor och en
strävan att få plats i en skola med gott rykte.
Socialdemokraterna anser att vi skall slå vakt om den
gemensamma skolan, grannskapsskolan, en bra skola för
alla barn. Resurserna till skolan skall fördelas efter de
behov som finns på den enskilda skolan för att därefter
fördelas efter de behov som finns hos de enskilda eleverna.
Föräldrar och barn över hela landet skall tryggt kunna välja
den närmaste skolan. Skolpengen skall avskaffas.
Elevinflytande
Skolan är till för eleverna och deras utbildning. Det är
därför alltid deras intressen och behov som måste stå i
centrum för verksamheten. Men bristerna är stora när det
gäller att leva upp till elevinflytande i skolvardagen. Det
mest grundläggande hindret är de dominerande attityderna
bland stora personalgrupper, men också hos många elever.
Målen i läroplanerna har inte tagits på allvar på denna
punkt. Det råder föreställningar om ett motsatsförhållande
mellan kunskapsinhämtande och demokratiska
arbetsformer. I själva verket är kunskaper och inflytande
ömsesidigt beroende av varandra och förstärker varandra.
Under studierna i gymnasieskolan uppnår eleverna
myndighetsålder. Det innebär att de blir valbara till
beslutande politiska församlingar. Många av dem är aktiva
i olika organisationer där de har förtroendeuppdrag.
Vi anser att det är oacceptabelt att skolan visar bristande
tilltro till sina elevers förmåga att ta ansvar. I ett läge då
arbetslivet, liksom samhället i stort, så starkt framhåller
behovet av att individen skall kunna ta eget ansvar, kunna
samarbeta, vara kreativ och kritiskt granskande, måste det
vara en stor uppgift för skolan att bättre leva upp till sina
sedan länge fastställda mål om demokratiskt och
aktiverande arbetssätt, om elevdemokrati, om samarbete
och ansvar.
Självfallet måste skolans organisation underlätta detta
arbete. Inom lärarutbildning och lärarfortbildning liksom
skolledarutbildning måste frågor om elevinflytande och
demokratiska arbetssätt få den framskjutna plats
läroplanen och de politiska besluten givit detta område.
Ungdomar och arbete
Ungdomsarbetslösheten
Den borgerliga regeringens mandatperiod har medfört
dramatiska försämringar för ungdomarnas möjligheter att
komma ut i arbetslivet och skaffa sig en egen försörjning. I
januari 1994 var 87 000
ungdomar mellan 16 och 24 år arbetslösa
vilket motsvarar cirka 20 %
av arbetskraften. Samtidigt var nästan lika många
föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det innebär att ungdomsarbetslösheten har mer än
fördubblats under regeringen Bildts mandatperiod.
Denna massarbetslöshet bland ungdomar har förödande
konsekvenser för ungdomarna och för samhället.
Ungdomarna känner sig inte delaktiga i samhället. De
känner att de inte behövs, att de inte duger. De förnekas
möjligheten att ta steget ut i ett självständigt vuxenliv.
Dessutom drabbas de av de påfrestningar som föräldrarnas
arbetslöshet skapar för familjerna.
Genom den höga långtidsarbetslösheten bland
ungdomar riskerar vi att stora ungdomsgrupper kommer att
ställas vid sidan av samhällslivet. Många ungdomar
passiviseras snabbt vid arbetslöshet med sociala och
medicinska problem som följd. Ungdomarna
marginaliseras vilket kan utgöra en grogrund för
drogmissbruk och kriminalitet.
Den tudelning av samhället som den borgerliga politiken
skapat manifesteras kraftfullt bland ungdomsgrupperna och
riskerar att skapa bestående sår.
Regeringens arbetsmarknadspolitiska program för
ungdomarna är ungdomspraktiken. Vi har accepterat denna
åtgärd som en sistahandsåtgärd att ta till när inget annat
återstår. Ungdomspraktik innebär inte att ungdomarna får
riktiga jobb. Åtskilliga exempel visar att åtgärden, genom
att erbjuda gratis arbetskraft, i stället tränger undan riktiga
arbeten.
Ett system med ungdomsintroduktion bör införas. Detta
skulle innebära att ungdomen efter en praktiktid på fyra
månader anställs under åtta månader med rekryteringsstöd.
Målsättningen är att ungdomen därefter skall få en
tillsvidareanställning.
Sänkningen av utbildningsbidraget ger en orimlig signal
till de unga som vill aktivera sig under arbetslösheten. Det
blir för de arbetslösa mer ekonomiskt lönsamt att uppbära
arbetslöshetsersättning än att gå i en utbildning med
reducerat bidrag och lån.
Vi vill därför återställa utbildningsbidraget från 65 %
av a-kassenivån -- för ungdomar under 25 år och för
dem som deltar i arbetsmarknadsutbildning inom det
reguljära utbildningsväsendet -- till samma nivå som a-
kasseersättningen.
Vår målsättning är att alla ungdomar skall erbjudas
någon form av aktiv åtgärd senast när de gått arbetslösa i
100 dagar.
Vår vision om ''det goda arbetet'' skall finnas med i allt
arbete med dessa frågor, även i arbetslöshetstider.
Vad händer när de vuxna är arbetslösa?
I april 1992 fanns det 45 000 barn under 16 år som hade
arbetslösa mödrar och 50 000 vars pappor saknade arbete.
Ett år senare, i april 1993, var motsvarande siffror 88 000
resp. 105 000,
alltså totalt mer än en fördubbling. Barn till
ensamstående mödrar löper dubbelt så stor risk att drabbas
av arbetslöshet som de som har gifta eller sammanboende
föräldrar. Många familjer blir av med sin dagisplats när
någon av föräldrarna är hemma på dagarna. Inte nog med
att föräldrarna förlorar möjligheten till egen försörjning och
arbetsgemenskap; även barnen tvingas alltså lämna sina
kompisar.
I en undersökning gjord av Unga Örnar framkommer att
arbetslösheten skapar stora spänningar inom familjen, att
familjer isolerar sig, att risken för skilsmässor ökar, att barn
inte kan ta hem kompisar. I en uppsats beskriver ett barn
det så här -- ''kanske barnen inte vill vara tillsammans med
någon för de vill inte att någon skall komma hem och se när
deras familjer bråkar''.
Det kanske mest skrämmande är att barnen inte tycks
hysa någon tilltro till sin egen framtid. Hela 73 %
i undersökningen var osäkra på om de skulle få något
jobb som vuxna. Endast 4 %
trodde att de skulle få det jobb de helst skulle vilja ha.
Inser regeringen vidden av det som håller på att hända i
samhället?
Ungdomar och bostäder
De senaste åren har ungdomars inkomster kraftigt
minskat. Orsaken är en ökad arbetslöshet och lägre
inkomster genom ungdomspraktikplatser. Samtidigt har
bostadssubventionerna börjat avskaffas.
Tillsammans innebär detta att Sverige håller på att få
världens äldsta hemmaboende barn. Ungdomar har helt
enkelt inte råd att efterfråga bostäder.
Den nuvarande politiken med minskade subventioner
innebär att det nu byggs färre nya lägenheter än under något
annat år under efterkrigstiden. Därmed finns en stor risk för
att -- när konjunkturen vänder och ungdomar får arbete
igen -- bostadsmarknaden i det närmaste är stängd för dem
som ingen bostad har i dag.
Den nuvarande politiken innebär också att skillnaderna
i kostnader mellan nya och gamla bostäder ökar. Medan de
som skall ta sig in på bostadsmarknaden får höga hyror är
vekligheten snarare den motsatta för dem som sedan en
längre tid är etablerade. Genom att bibehålla
bostadssubventioner blir det relativt sett billigare att bo i
nya bostäder. Detta leder till en ökad nyproduktion och en
ökad omflyttning. Därmed får ungdomar möjlighet att
efterfråga såväl nya som äldre bostäder.
Socialdemokraterna arbetar aktivt med frågan om
behovet av fler studentbostäder.
Många ungdomar växer upp i områden som är i behov
av förnyelse. Socialdemokraterna vill stimulera
ombyggnader av såväl bostäder som offentliga lokaler och
anser att ett nationellt handlingsprogram är nödvändigt.
Ungdomar är ofta en svag grupp på bostadsmarknaden
eftersom de ännu inte är etablerade. Man har ofta inte ett
fast arbete, man flyttar ofta och man har inte möjlighet att
efterfråga en stor del av det nybyggda bostadsbeståndet.
Tidigare hade kommunerna större möjligheter att verka
genom bostadsförmedlingar och bostadsanvisningslagen.
Den nuvarande riksdagsmajoriteten försvagade dessa
instrument. Man tyckte att det var viktigare att
fastighetsägare fritt skulle kunna välja de hyresgäster de
ville ha än att ungdomar skulle ha rätt till en bostad. I en
kommande högkonjunktur kommer ungdomar, som en
följd av den bostadspolitik som nu förs, att få ytterligt svårt
att etablera sig. Vi anser därför att kommunerna återigen
bör få möjlighet att införa effektivt fungerande
bostadsförmedlingar.
Ungdomar och fritid
Fritiden har blivit alltmer kommersialiserad. Alltmer är
det pengarna som avgör vem som har chansen till vettiga
fritidsaktiviteter. Utvecklingen förstärks av
nedskärningarna av anslagen till fritidsgårdar, bibliotek,
idrottsanläggningar, folkbildningens kursverksamhet,
föreningsbidragen m.m.
Föreningslivet är en betydelsefull motkraft till det
kommersiella utbudet. Det är byggt på demokratiska
principer och ger barn och ungdomar vana vid demokratiskt
beslutsfattande och därmed större möjligheter att ta del i
beslutsfattandet i samhället i övrigt. Enligt vår mening har
staten ett grundläggande ansvar för att det finns ett rikt
föreningsliv. Men verksamheten är också mycket beroende
av storleken på anslagen från kommunerna. Och de
anslagen minskar.
De kommunala anslagen till studieförbunden minskade
under 1993 med i medeltal 9 %, i storstädernas
förortskommuner med 27 %.
Enbart inom ABF spelar 30 000 ungdomar rockmusik i
olika former.
49 %
av kommunerna har minskat sina anslag till
fritidsgårdarna. 75 %
av kommunerna svarade i en nyligen genomförd
enkät att de tror att anslagen kommer att minska ytterligare
under 1994.
Fritidsgården är den enda ungdomsverksamhet där,
enligt statistik, ''barn och ungdomar från lägre sociala
grupper är överrepresenterade''.
Nedskärningarna innebär att föräldrarnas ekonomi blir
alltmer avgörande för om man kan delta i fritidsaktiviteter.
Ett exempel är idrottsrörelsen, en stor och viktig
folkrörelse. Minskade bidrag gör att för många föräldrar
har barnens idrottande blivit en tung ekonomisk börda, som
alla inte klarar av att bära.
En tidigare gemensam nämnare för insatser på
fritidsområdet har varit att det är viktigt att ge möjlighet till
ett brett urval av meningsfulla fritidsaktiviteter, dels för att
stärka barnens självuppfattning, kreativitet och förmåga till
samarbete med andra, dels för att fritidsverksamheter har
stor betydelse för att förebygga sociala problem.
Denna samsyn finns inte längre. Nedskärningarna de
senaste åren är beviset för detta.
I vårt förslag till riktlinjer skriver vi att dessa och FNs
barnkonvention bör vara vägledande för arbetet med
ungdomsfrågor. Men räcker det med riktlinjer?
Det börjar kännas nödvändigt att ställa frågan: Var går
gränsen för när lagstiftning blir nödvändig även på fritids-
och kulturområdet för att värna barn och ungdomars
rättigheter och för att Sverige skall leva upp till det FN-
dokument vi har ratificerat?
Ungdomar och kultur
I de föreslagna riktlinjerna i propositionen behandlas
kulturen på fyra rader. I förslaget till verksamhetsinriktning
och utvecklingsinsatser för Ungdomsstyrelsen nämns inte
ordet kultur. Detta är förvånansvärt.
Vår vision är att alla ungdomar skall gå ut i vuxenlivet
med:
-- ett avspänt och och nyfiket förhållningssätt till museer,
musik, konst, dans, film och teater,
-- erfarenhet av kontakter med utövande konstnärer
genom skola, dagis eller fritids,
-- erfarenhet av att själva ha utövat kultur i någon form,
även utanför den schemalagda skolundervisningen.
De har var och en rätt till möjligheter till nya intryck
genom att ta del av olika kulturformer och att själva kunna
ge uttryck för erfarenheter och känslor genom skapande
verksamhet.
Men också på kulturens område är möjligheterna i hög
grad beroende på i vilken miljö man råkar vara född.
Orättvisorna har stor betydelse, dels för att de
multinationella massmedierna medvetet utsätter barn och
ungdom för en förytligad och kommersiellt motiverad barn-
och ungdomskultur, dels för att kulturen är en av de
viktigaste krafterna för att ungdomars kreativitet skall
utvecklas till något odelat positivt. Barn och ungdomar som
bäst behöver t.ex. böcker och teater och att själva vara
skapande, får inte chansen.
Ratificeringen av FNs barnkonvention innebär att
Sverige nu påtagit sig vissa förpliktelser på kulturens
område -- ''att respektera och främja barnets rätt att till
fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och
uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika
möjligheter för kulturell konstnärlig verksamhet samt för
rekreations- och fritidsverksamhet''. Åtagandet har tolkats
så att det inte bara bör avse barn utan lika mycket unga.
Trots att Sverige skrivit under barnkonventionen har
detta hittills inte påverkat t.ex. anslagen på kulturområdet.
I den socialdemokratiska kulturmotionen föreslås att de
statliga och statsunderstödda kulturinstitutionerna i sina
anslagsframställningar konkret skall ange vad de gör för
barn och ungdom, och hur de vill utnyttja sina resurser för
att utveckla verksamheten för barn och ungdom.
Den pågående kulturutredningen kommer att diskutera
barnkonventionens förpliktelser kontra kommunernas och
landstingens ansvar. Ett allvarligt problem är de pågående
omorganisationerna i kommunerna och den överdrivna
decentraliseringen, som obönhörligen leder till en
uppsplittring av resurserna.
Nedskärningarna på kulturens område i kommuner och
landsting har i hög grad drabbat barn och ungdom.
Nedskärningarna förmodas fortsätta under 1994. För att
hejda denna utveckling borde regeringen i årets
budgetproposition väsentligt ha ökat anslagen då staten är
en förebild för kommunerna i deras ekonomiska
avvägningar.
En tydlig förändring i ungdomars kulturmönster är det
ökade intresset för medier. Man filmar, fotograferar,
arbetar i medieverkstäder, gör multimediaprogram i
datorer m.m.
Barn- och ungdomsorganisationerna bedriver en aktiv
kulturverksamhet, ofta i samarbete med studieförbunden.
Många ungdomar deltar i studiecirklar, främst inom musik
men också inom många andra områden, t.ex. amatörteater.
I den socialdemokratiska kulturmotionen föreslås en
satsning på barn- och ungdomskultur med 22,25 miljoner
kronor utöver regeringens förslag, med bl.a. särskilda
projekt för ungdomar.
I motionen föreslog vi också en fortsättning av
''Kulturbudkavlen'', under Civildepartementet, och att
projektet utvidgas till en ''Kultur/mediebudkavle''.
Förslag
Riktlinjer för ungdomspolitiken
Riksdagen bör enligt regeringens förslag lägga fast den
grundläggande inriktningen för ungdomspolitiken och ta
förnyad ställning till riktlinjerna, lämpligen vart tredje år i
anslutning till den fördjupade budgetprövningen av
Ungdomsstyrelsens verksamhet. Principen är enligt vår
mening riktig.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att godkänna vårt
alternativ till riktlinjer.
Uppgifter och verksamhetsinriktning för
Ungdomsstyrelsen
Vi godkänner förslaget till uppgifter för
Ungdomsstyrelsen. Vi anser också att de fyra övergripande
förslagen till verksamhetsinriktning för de kommande tre
åren stämmer överens med vår uppfattning.
Däremot anser vi att propositionens förslag väl mycket
detaljstyr det kommande arbetet inom Ungdomsstyrelsen.
Vi anser att den nya styrelsen skall ha goda möjligheter att
själva välja inriktning på sitt arbete.
Anslag
Vad gäller anslaget till Ungdomsstyrelsen och anslaget
till EUs utbytesprogram Ungdom för Europa har vi ingen
erinran.
Vad gäller riktlinjerna för statsbidragen till barn- och
ungdomsorganisationerna har vi ingen erinran mot de fyra
målen, däremot vad gäller kostnaderna för utvärderingen.
I text om förändringarna av bidraget anför regeringen:
''Ungdomsstyrelsen bör ansvara för att utvärderingen av
bidragen till barn- och ungdomsorganisationerna sker'' och
''För att stimulera organisationerna att vara effektiva
gentemot sina egna mål bör dock Ungdomsstyrelsen ha
möjlighet att såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt
uppmuntra och stödja organisationerna att utvärdera sin
verksamhet''.
I anslutning till anslagsäskandet skriver man: ''Inom
bidragsmedlen bör dessutom särskilda resurser avsättas för
att stödja ungdomsorganisationernas egna utvärderingar av
sin verksamhet''.
Enligt vår mening bör stödet till barn- och
ungdomsorganisationerna inte påverkas av de kostnader
som uppkommer i samband med utvärderingen.
Kostnaderna bör rymmas inom anslaget till
Ungdomsstyrelsen.
Vi vill i sammanhanget framhålla den betydelse vi anser
att barn- och ungdomsorganisationerna har för ungdomarna
i vårt land. Vår inställning är att staten har ett
grundläggande ansvar för att det finns ett rikt föreningsliv.
Anser staten att barn- och ungdomsverksamheten skall
utvecklas, följer också att det skall finnas en ekonomisk
grundtrygghet för föreningslivet.
Med tillfredsställelse ser vi att man i propositionen tagit
med det förslag som Socialdemokraterna förde fram i
januari -- att barn- och ungdomsorganisationerna bör
engagera fler invandrare i sin verksamhet. Vi föreslog en
höjning av anslaget med 2 miljoner kronor, utöver
regeringens förslag. Medlen bör fördelas till de barnoch
ungdomsorganisationer som arbetar med målen att
engagera invandrarbarn och -ungdomar och med att
motverka främlingsfientlighet. Vårt förslag till
anslagshöjning kommer att behandlas i anslutning till
behandlingen av regeringens proposition om
ungdomspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag,
godkänner vad i motionen anförts om den huvudsakliga
inriktningen av ungdomspolitiken,
2. att riksdagen till Bidrag till nationell och internationell
ungdomsverksamhet för budgetåret 1994/95 anvisar ett
reservationsanslag om 113
697
000 kr eller således 2
000
000 kr utöver regeringens förslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Ungdomsstyrelsens arbete med
utvecklingsinsatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnaderna för utvärdering av
statens bidrag till barn- och ungdomsorganisationerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av och statens
grundläggande ansvar för ett rikt föreningsliv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det politiska ansvaret och
frivilligt arbete,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomar och utbildning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomar och arbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomar och bostäder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomar och fritid,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomar och kultur.
Stockholm den 30 mars 1994
Åke Gustavsson (s)
Maja Bäckström (s)
Berit Oscarsson (s)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Björn Kaaling (s)
Monica Widnemark (s)