Ung och stolt ung och stolt jag är en krigare med tro på mej går livet vidare.
Raderna ur Eva Dahlgrens ''Ung och stolt'' säger mycket om vad ungdomstiden handlar om. Att vara ung är härligt och svårt, på samma gång. Det är en upptäcktsfärd med reslust, oro och kanske revolt. Det är en tid av lärdomar. Det är den stund på jorden då man lär känna både sig själv och andra på allvar, då man grundlägger värderingar och vanor och trevande börjar forma en egen livsbana.
Det är viktigt att ungdomstiden får vara en tillåtande tid, med prövning och experimenterande. Ungdomen är helt naturligt en tid av förberedelser, men den är också värdefull i sig som en egen, självständig del av livet.
Barnen och ungdomarna är framtiden. Det är en ofta upprepad fras. Men lever vi vuxna verkligen upp till den? Tror vi på barnen och ungdomarna, har vi i vuxenvärlden tillit?
Ifrågasättande av det etablerade har visserligen alltid hört till ungdomstiden. Men de ungas kritik av vuxenvärldens livsstil och värderingar blir alltmer berättigad. Någon har sagt att den generation som i dag växer upp är den första som inte får begå några misstag. Utrymmet för missgrepp är nämligen redan förbrukat. Det gäller framför allt miljön, där vi i västerlandet har vant oss vid en livsstil som förbrukar i stället för att bruka.
Kanske är förutsättningen för att livet skall gå vidare att vi verkligen tror på ungdomarna, att vi lyssnar och vågar ta till oss deras åsikter och värderingar?
Ungdomspolitik -- ja!
Vi välkomnar regeringens proposition om ungdomspolitik. Ambitionen att samla insatserna för ungdomar till en helhetssyn är lovvärd.
Själva begreppet ''ungdomspolitik'' är ett erkännande av ungdomar som grupp, som medborgare med samma rättigheter som vuxna i alla avseenden.
Alltför ofta talar vuxna om enskilda delar av ungdomars liv -- de är elever i skolan, mottagare av studiestöd eller särskilda ungdomsbostadsbidrag, objekt för arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller i värsta fall problemframkallande inslag inom social- och kriminalvård. Alltför ofta talar vuxna om ungdomar i stället för med ungdomar.
Ungdomspolitik som helhetsbegrepp kan bli något mycket spännande, någonting som går på tvärs mot den traditionella sektorsindelningen och som därmed kan ge nya perspektiv och infallsvinklar. Med ungdomars vardag i centrum kan de politiska besluten om olika insatser få en mer verklighetsanknuten innebörd.
Ungdomspolitik som helhetsbegrepp har funnits ett antal år. Det började med inrättandet av Statens ungdomsråd och den ambitiösa utredningen ''Ej till salu''. Det har fortsatt bland annat med den socialdemokratiska regeringens särskilda redovisningar av ungdomsinsatser inom budgetförslagen samt utredningen ''Ungdom och makt''.
Det är glädjande att den borgerliga regeringen nu har tagit upp stafettpinnen. Att regeringen nu vågar definiera insatserna för ungdomar som ungdomspolitik är positivt.
Ansatsen är god. Men vi har invändningar mot innehållet i propositionen. Utöver att vi reagerar på att en del svåra frågor över huvud taget inte behandlas -- t.ex. frågan om hiv/aids nämns enbart helt kort i bilagan -- väljer vi att ta upp fyra områden: regeringens syn på förhållandet vuxna--ungdomar, målens och insatsernas bristande överensstämmelse, behandlingen av ungdomar som likartad grupp och slutligen den enligt vår mening förenklade beskrivningen av familjernas ansvar.
Regeringen väljer problemperspektivet
Alltför ofta ignoreras eller nonchaleras ungdomar av vuxenvärlden -- i t.ex. politiska församlingar, skolan, medierna -- ända till dess att de dyker upp som ett problem att hantera. Värstingar och ligister får vi läsa om i tidningarna, men sällan något om allt positivt som uträttas av ungdomar eller om ungdomars vardag och villkor. Beklagligt nog har regeringen i sin proposition i långa stycken valt just ett sådant problemperspektiv.
Perspektivet är också uppifrån och ned. Här och där skymtar förmyndarens pekpinne. Relationen mellan vuxna och ungdomar beskrivs i huvudsak som enkelriktad -- ungdomar skall tas om hand och vägledas med fast hand.
Givetvis är normer, värderingar och moral mycket viktiga. Men relationen mellan ungdomar och vuxna måste vara dubbelriktad. Ungdomar har faktiskt väldigt mycket att bidra med själva. Vi måste ge dem goda möjligheter till delaktighet och att ta ansvar. I samtal på lika villkor mellan generationerna knyts historia, nutid och framtid samman.
Mål och insatser stämmer inte överens
Redan ''Ej till salu'' visade hur ungdomstiden tenderar att sträckas ut. I jordbrukssamhället fanns den knappast. Man tog tjänst i tidig ålder, försörjde sig själv och bidrag ofta till familjens försörjning. Barn betraktades snarast som ''små vuxna'' och behandlades därefter.
Tiden i ungdomens väntsal har har blivit allt längre. Utbildningen har förlängts. I dag går nästan alla igenom både grundskola och gymnasieskola.
Vi har svårt att se att regeringen skulle kunna uppfylla de mål och riktlinjer som föreslås för ungdomspolitiken. Konsekvenserna av den borgerliga politiken på olika områden är tvärtom mycket allvarliga för unga människor med en öppen arbetslöshet på över 8 % och en ungdomsarbetslöshet som omfattar mer än 80 000 under 24 år. Detta har lett till en situation som gett begreppet ''hemmavarande barn'' en helt ny innebörd. Ungdomar är mycket hårt trängda.
Många av de planerade insatserna -- t.ex. det förslag om viss tjänsteproduktion, ''pigjobben'', som nu utreds -- kommer att förvärra situationen. Regeringen väljer sådana särlösningar för ungdomarna att, om utvecklingen fortsätter, de mer eller mindre kommer att sättas i karantän. De kommer på undantag, som gamla tiders backstugusittare.
Ungdomar är individer
Det är viktigt att poängtera att det finns stora skillnader inom gruppen ungdomar.
Spännvidden mellan tonåringars behov och intressen är lika stor som mellan vuxnas behov och intressen. Ungdomars behov varierar bl.a. beroende på ålder, kön och uppväxtmiljö. En 19-åring är vuxen, en 16--17-åring önskar att han är 18 år, så att han kan komma in på disco och pubar. Han kan inte gå till ''småbarnsställen'', dvs. sådana ställen där 15-åringarna går.
Regeringen talar i sin proposition om ''ungdomar'' som ett kollektiv, som om alla tänker och tycker lika och har samma bakgrund och villkor.
Verkligheten är annorlunda. Klasskillnaderna är på väg att öka igen, och det syns tydligast bland barn och ungdomar.
I det nya samhälle som de styrande högerkrafterna vill bygga upp -- och som man har hunnit en bra bit på väg med när det gäller t.ex. skolan, bostadsmarknaden och arbetslivet -- kommer skillnaderna att bli ännu större.
På område efter område angriper och nedmonterar den borgerliga regeringen nu den svenska välfärdsmodellen. Regeringen kallar detta för ''valfrihetsrevolution'', i verkligheten betyder det att valfriheten minskar och segregationen ökar. I det borgerliga ''valfria'' samhället är det helt rätt att välbeställda föräldrar köper finare och bättre barnomsorg resp. skola för sina barn.
Utredningen ''Ursprung och utbildning'' visar hur starkt föräldrarnas utbildningsbakgrund och klasstillhörighet styr utbildningsvalet. Av barn till högre tjänstemän fortsätter ca 55 % till högskolestudier mot endast 13 % av barnen till vad som i utredningen benämns okvalificerade arbetare.
Barn och ungdomar kommer att få lära sig redan från början att bakgrund, föräldrar och kontakter avgör hur livet blir.
Utvecklingen är mycket oroande. Vi kan se resultaten i länder som genomfört de nyliberala experimenten före oss: de ungdomar som stängs ute av samhället vänder också samhället ryggen.
Allas ungar
Regeringen betonar kraftigt familjens betydelse. Och familjen och föräldraansvaret är mycket viktigt. Men propositionen ger en förenklad beskrivning av en traditionell kärnfamilj. I dag är det så att antalet familjer med ensamföräldrar har ökat i förhållande till familjer med två vuxna. Det är också så att många barn och ungdomar bor långt ifrån sina släktingar.
Eftersom barn och ungdomar växer upp under så olika förhållanden är det därför oerhört viktigt att betona också den övriga vuxenvärldens ansvar, t.ex. inom skolan, på dagiset och fritidsgården och i föreningslivet. Och här har den borgerliga politiken för många ungdomar inneburit ett uttunnat nätverk av vuxenkontakter.
Det politiska ansvaret måste vara tydligt. Ideella organisationer och frivilligt arbete är ett komplement till samhällets resurser och kan inte ersätta det gemensamma ansvaret för allas ungar.
Mål och riktlinjer för ungdomspolitiken 1.Insatser för ungdomar skall utgå från att alla ungdomar har rättigheter:Ungdomar har rätt till ett eget, självständigt liv. Ungdomar har rätt att bli efterfrågade, behövda. Ungdomar har rätt till en mångfald av vuxenkontakter. Ungdomar har rätt till frizoner och respekt. Ungdomar har rätt till mötesplatser och stöd för att diskutera livsfrågor och värderingar. Ungdomar har rätt att förvänta sig att deras kraft, engagemang och kreativitet tas till vara. Ungdomar har rätt till en utbildning som ger en bred och god start inför vuxenlivet och som kan ske under rimliga ekonomiska villkor. Ungdomar har rätt till arbete för sin försörjning och bostad till rimliga kostnader. Ungdomar har rätt till delaktighet och inflytande, i angelägenheter som berör dem själva och i samhället i stort.
2. Föräldrar, familj och övriga vuxna har skyldighet att se till att alla barn och ungdomar får en god uppväxt.
3. Samhället, i första hand kommunerna, har skyldighet att se till att alla barn och ungdomar får en god start i livet. Det politiska ansvaret måste vara tydligt. Samhället har ett övergripande ansvar. Ideella organisationer och frivilligt arbete kan inte ersätta det gemensamma ansvaret.
4. Ungdomstiden skall medge försök, misstag och nya chanser i valet av yrkesbana och livsbana. Ungdomars framtidstro är ett av de viktigaste målen för ungdomspolitiken.
5. Offentliga insatser för ungdomar skall bygga på ungdomars eget engagemang 6. Arbetet med ungdomsfrågor skall utgå från en helhetssyn på ungdomars vardag och villkor och från barns och ungdomars rättigheter. Detta kräver bättre samverkan mellan samhällets olika sektorer.
7. Det politiska arbetet behöver inriktas på ett längre tidsperspektiv. Konsekvenserna för kommande generationer bör vägas in i de politiska besluten.
Ovanstående riktlinjer, tillsammans med FNs konvention om barnens rättigheter, bör vara vägledande för arbetet med ungdomsfrågor på alla nivåer.
Utvecklingen inom ungdomsområdet och förslag till förändringar av riktlinjerna bör redovisas för riksdagen vart tredje år eller när det föreligger särskilda omständigheter.
Ungdomar har rättigheter
Ungdomar har rättigheter. Insatser på olika områden bör utgå från dessa rättigheter.
Ungdomar har skyldigheter, precis som alla andra medborgare. Men om de skall kunna uppfylla sina skyldigheter är ett första villkor att de får plats i samhället.
Åtgärder på ungdomsområdet bör utgå från unga människors eget engagemang. Ungdomars egna idéer och viljeinriktning bör vara utgångspunkten då samhällets insatser på olika områden utformas. Det förutsätter att ungdomar har långtgående inflytande över egna angelägenheter och i samhället i stort.
Ungdomar har rätt till goda förutsättningar för att etablera sig i vuxenvärlden. För att knyta samman generationernas intressen och värderingar bör arbetet med och för ungdomar bygga på en dialog, med ömsesidig respekt för varandras behov och åsikter. Så främjas förståelse mellan generationerna, medmänsklighet och ansvarstagande.
Att våra barn och ungdomar kan växa upp i trygghet och därmed lägga grunden för tillit till omvärlden och till sig själva i vuxenlivet, är av grundläggande betydelse.
Alla barn och ungdomar har rätt till en bra uppväxt. Beslutsfattare på alla nivåer har ett särskilt ansvar för utsatta barn och ungdomar. De senaste åren har medfört ökade klyftor i samhället. Insatser för att alla barn och unga skall kunna ta sina grundläggande rättigheter i anspråk behöver därför prioriteras.
Ungdomar och utbildning
Aldrig har kunskapskraven varit så stora som nu. De som inte utbildar sig riskerar att framöver bli ett B-lag på arbetsmarknaden. Med de ökande kunskapskraven och informationstillgången följer också en orimlighet -- att tro att alla nödvändiga fakta för framtiden som individ, arbetstagare och samhällsmedborgare kan läras in under tolv år.
Istället bör kraft ägnas åt att vid sidan av baskunskaper ge ungdomar vetskap om hur kunskap söks, hur den sållas och hur den tillämpas.
Denna syn där elever i huvudsak söker sin kunskap själva och är aktiva, till skillnad från en traditionell katederundervisning, bör prägla det framtida arbetet med utformningen av det pedagogiska arbetet.
Utbildning spelar en avgörande roll för den personliga utvecklingen, för fördelning av välfärd och inflytande, för bildning, för den kulturella miljön och för att förbereda människor för ett aktivt samhälls- och arbetsliv. Utbildning och skola utgör därigenom en av de avgörande faktorerna för samhällsutvecklingen.
Alla barn och ungdomar skall oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden ha lika god tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig varhelst den anordnas i landet. Elever med särskilda behov skall stödjas så att de garanteras en med andra elever likvärdig utbildning. Invandrarelevernas speciella resurser skall tas till vara och utvecklas.
Resurserna i skolan måste därför fördelas efter elevernas och den enskilda skolans behov.
Jämställdhet mellan könen skall utgöra en självklar utgångspunkt i skolarbetet. Främlingsfientlighet skall kraftfullt motverkas. Intresset för internationella förhållanden och för en rättvis världsordning skall främjas. Demokratiska arbetsformer skall tillämpas i skolan. Undervisningen skall främja självständigt tänkande, ansvarstagande, kreativitet och samarbetsförmåga.
Skolan skall vara en plats där barn och ungdomar känner trygghet och glädje, en kunskapsrik och glädjefylld arbetsplats under barn- och ungdomsåren. Teori och praktik skall varvas och de praktisk-estetiska ämnena ha en stark ställning. Skolan skall vara öppen för och stimulera till kontakt med arbetsliv och föreningsliv.
Föräldrar skall, oberoende av vilken livsåskådning de omfattar, med förtroende kunna skicka sina barn till den obligatoriska skolan.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta samt alla människors lika värde utgör kärnan i de värden skolan skall gestalta och förmedla. Ingen får utsättas för mobbning eller trakasserier.
Vidgade klyftor i skolan
De tre faktorer i den borgerliga politiken som starkast påverkat möjligheterna att ge alla barn och ungdomar i vårt land en likvärdig utbildning är nedskärningen av resurser, principerna för fördelning av dessa och överkompensationen av flertalet privata skolor.
Besparingarna uppgår under perioden 1992--94 till minst 10--15 %. Storleken på besparingarna varierar mellan verksamhetsområdena. De största besparingarna genomförs på speciallärare, kuratorer, skolpsykologer, talpedagoger, skolvärdinnor/värdar och lärarvikarier. Det är sådeles i hög grad stödet till elever med svårigheter och särskilda behov som drabbats.
Det sätt på vilket resurserna fördelas mellan skolorna kan leda till ökad segregation. I de flesta kommuner tillämpas en modell med ''skolpeng'', dvs. en fördelning enligt en per capita-modell där en mycket liten andel fördelas efter de speciella behoven ute på de enskilda skolorna.
Segregationen i boendet bidrar till en kraftig segregation i skolorna redan innan besparingarna satts in. I t.ex. bostadsområdena i storstädernas förorter finns många sköra elever, som lever i en socialt och ekonomiskt osäker miljö.
Överkompensationen av privata skolor har i ökande grad bidragit till segregationen på skolans område. De privata skolor som nu finns innebär en merkostnad för kommunerna på sammanlagt minst 200 miljoner kronor per år. Man har beräknat att om alla Göteborgs skolor skulle få lika mycket resurser per elev som de privata skolorna skulle kostnaderna öka med 110--130 miljoner kronor i Göteborg.
Vi anser att rätten att välja skola är positiv. Men i kombination med skolpengssystem och överkompensation av privata skolor kan denna rätt bidra till ett segregerat skolsystem.
Då val av en annan skola än den närmaste sker, blir valet ofta ett resultat av en vilja att undvika vissa skolor och en strävan att få plats i en skola med gott rykte.
Socialdemokraterna anser att vi skall slå vakt om den gemensamma skolan, grannskapsskolan, en bra skola för alla barn. Resurserna till skolan skall fördelas efter de behov som finns på den enskilda skolan för att därefter fördelas efter de behov som finns hos de enskilda eleverna. Föräldrar och barn över hela landet skall tryggt kunna välja den närmaste skolan. Skolpengen skall avskaffas.
Elevinflytande
Skolan är till för eleverna och deras utbildning. Det är därför alltid deras intressen och behov som måste stå i centrum för verksamheten. Men bristerna är stora när det gäller att leva upp till elevinflytande i skolvardagen. Det mest grundläggande hindret är de dominerande attityderna bland stora personalgrupper, men också hos många elever. Målen i läroplanerna har inte tagits på allvar på denna punkt. Det råder föreställningar om ett motsatsförhållande mellan kunskapsinhämtande och demokratiska arbetsformer. I själva verket är kunskaper och inflytande ömsesidigt beroende av varandra och förstärker varandra.
Under studierna i gymnasieskolan uppnår eleverna myndighetsålder. Det innebär att de blir valbara till beslutande politiska församlingar. Många av dem är aktiva i olika organisationer där de har förtroendeuppdrag.
Vi anser att det är oacceptabelt att skolan visar bristande tilltro till sina elevers förmåga att ta ansvar. I ett läge då arbetslivet, liksom samhället i stort, så starkt framhåller behovet av att individen skall kunna ta eget ansvar, kunna samarbeta, vara kreativ och kritiskt granskande, måste det vara en stor uppgift för skolan att bättre leva upp till sina sedan länge fastställda mål om demokratiskt och aktiverande arbetssätt, om elevdemokrati, om samarbete och ansvar.
Självfallet måste skolans organisation underlätta detta arbete. Inom lärarutbildning och lärarfortbildning liksom skolledarutbildning måste frågor om elevinflytande och demokratiska arbetssätt få den framskjutna plats läroplanen och de politiska besluten givit detta område.
Ungdomar och arbete
Ungdomsarbetslösheten
Den borgerliga regeringens mandatperiod har medfört dramatiska försämringar för ungdomarnas möjligheter att komma ut i arbetslivet och skaffa sig en egen försörjning. I januari 1994 var 87 000 ungdomar mellan 16 och 24 år arbetslösa vilket motsvarar cirka 20 % av arbetskraften. Samtidigt var nästan lika många föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det innebär att ungdomsarbetslösheten har mer än fördubblats under regeringen Bildts mandatperiod.
Denna massarbetslöshet bland ungdomar har förödande konsekvenser för ungdomarna och för samhället. Ungdomarna känner sig inte delaktiga i samhället. De känner att de inte behövs, att de inte duger. De förnekas möjligheten att ta steget ut i ett självständigt vuxenliv. Dessutom drabbas de av de påfrestningar som föräldrarnas arbetslöshet skapar för familjerna.
Genom den höga långtidsarbetslösheten bland ungdomar riskerar vi att stora ungdomsgrupper kommer att ställas vid sidan av samhällslivet. Många ungdomar passiviseras snabbt vid arbetslöshet med sociala och medicinska problem som följd. Ungdomarna marginaliseras vilket kan utgöra en grogrund för drogmissbruk och kriminalitet.
Den tudelning av samhället som den borgerliga politiken skapat manifesteras kraftfullt bland ungdomsgrupperna och riskerar att skapa bestående sår.
Regeringens arbetsmarknadspolitiska program för ungdomarna är ungdomspraktiken. Vi har accepterat denna åtgärd som en sistahandsåtgärd att ta till när inget annat återstår. Ungdomspraktik innebär inte att ungdomarna får riktiga jobb. Åtskilliga exempel visar att åtgärden, genom att erbjuda gratis arbetskraft, i stället tränger undan riktiga arbeten.
Ett system med ungdomsintroduktion bör införas. Detta skulle innebära att ungdomen efter en praktiktid på fyra månader anställs under åtta månader med rekryteringsstöd. Målsättningen är att ungdomen därefter skall få en tillsvidareanställning.
Sänkningen av utbildningsbidraget ger en orimlig signal till de unga som vill aktivera sig under arbetslösheten. Det blir för de arbetslösa mer ekonomiskt lönsamt att uppbära arbetslöshetsersättning än att gå i en utbildning med reducerat bidrag och lån.
Vi vill därför återställa utbildningsbidraget från 65 % av a-kassenivån -- för ungdomar under 25 år och för dem som deltar i arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet -- till samma nivå som a- kasseersättningen.
Vår målsättning är att alla ungdomar skall erbjudas någon form av aktiv åtgärd senast när de gått arbetslösa i 100 dagar.
Vår vision om ''det goda arbetet'' skall finnas med i allt arbete med dessa frågor, även i arbetslöshetstider.
Vad händer när de vuxna är arbetslösa?
I april 1992 fanns det 45 000 barn under 16 år som hade arbetslösa mödrar och 50 000 vars pappor saknade arbete. Ett år senare, i april 1993, var motsvarande siffror 88 000 resp. 105 000, alltså totalt mer än en fördubbling. Barn till ensamstående mödrar löper dubbelt så stor risk att drabbas av arbetslöshet som de som har gifta eller sammanboende föräldrar. Många familjer blir av med sin dagisplats när någon av föräldrarna är hemma på dagarna. Inte nog med att föräldrarna förlorar möjligheten till egen försörjning och arbetsgemenskap; även barnen tvingas alltså lämna sina kompisar.
I en undersökning gjord av Unga Örnar framkommer att arbetslösheten skapar stora spänningar inom familjen, att familjer isolerar sig, att risken för skilsmässor ökar, att barn inte kan ta hem kompisar. I en uppsats beskriver ett barn det så här -- ''kanske barnen inte vill vara tillsammans med någon för de vill inte att någon skall komma hem och se när deras familjer bråkar''.
Det kanske mest skrämmande är att barnen inte tycks hysa någon tilltro till sin egen framtid. Hela 73 % i undersökningen var osäkra på om de skulle få något jobb som vuxna. Endast 4 % trodde att de skulle få det jobb de helst skulle vilja ha.
Inser regeringen vidden av det som håller på att hända i samhället?
Ungdomar och bostäder
De senaste åren har ungdomars inkomster kraftigt minskat. Orsaken är en ökad arbetslöshet och lägre inkomster genom ungdomspraktikplatser. Samtidigt har bostadssubventionerna börjat avskaffas.
Tillsammans innebär detta att Sverige håller på att få världens äldsta hemmaboende barn. Ungdomar har helt enkelt inte råd att efterfråga bostäder.
Den nuvarande politiken med minskade subventioner innebär att det nu byggs färre nya lägenheter än under något annat år under efterkrigstiden. Därmed finns en stor risk för att -- när konjunkturen vänder och ungdomar får arbete igen -- bostadsmarknaden i det närmaste är stängd för dem som ingen bostad har i dag.
Den nuvarande politiken innebär också att skillnaderna i kostnader mellan nya och gamla bostäder ökar. Medan de som skall ta sig in på bostadsmarknaden får höga hyror är vekligheten snarare den motsatta för dem som sedan en längre tid är etablerade. Genom att bibehålla bostadssubventioner blir det relativt sett billigare att bo i nya bostäder. Detta leder till en ökad nyproduktion och en ökad omflyttning. Därmed får ungdomar möjlighet att efterfråga såväl nya som äldre bostäder.
Socialdemokraterna arbetar aktivt med frågan om behovet av fler studentbostäder.
Många ungdomar växer upp i områden som är i behov av förnyelse. Socialdemokraterna vill stimulera ombyggnader av såväl bostäder som offentliga lokaler och anser att ett nationellt handlingsprogram är nödvändigt.
Ungdomar är ofta en svag grupp på bostadsmarknaden eftersom de ännu inte är etablerade. Man har ofta inte ett fast arbete, man flyttar ofta och man har inte möjlighet att efterfråga en stor del av det nybyggda bostadsbeståndet.
Tidigare hade kommunerna större möjligheter att verka genom bostadsförmedlingar och bostadsanvisningslagen. Den nuvarande riksdagsmajoriteten försvagade dessa instrument. Man tyckte att det var viktigare att fastighetsägare fritt skulle kunna välja de hyresgäster de ville ha än att ungdomar skulle ha rätt till en bostad. I en kommande högkonjunktur kommer ungdomar, som en följd av den bostadspolitik som nu förs, att få ytterligt svårt att etablera sig. Vi anser därför att kommunerna återigen bör få möjlighet att införa effektivt fungerande bostadsförmedlingar.
Ungdomar och fritid
Fritiden har blivit alltmer kommersialiserad. Alltmer är det pengarna som avgör vem som har chansen till vettiga fritidsaktiviteter. Utvecklingen förstärks av nedskärningarna av anslagen till fritidsgårdar, bibliotek, idrottsanläggningar, folkbildningens kursverksamhet, föreningsbidragen m.m.
Föreningslivet är en betydelsefull motkraft till det kommersiella utbudet. Det är byggt på demokratiska principer och ger barn och ungdomar vana vid demokratiskt beslutsfattande och därmed större möjligheter att ta del i beslutsfattandet i samhället i övrigt. Enligt vår mening har staten ett grundläggande ansvar för att det finns ett rikt föreningsliv. Men verksamheten är också mycket beroende av storleken på anslagen från kommunerna. Och de anslagen minskar.
De kommunala anslagen till studieförbunden minskade under 1993 med i medeltal 9 %, i storstädernas förortskommuner med 27 %.
Enbart inom ABF spelar 30 000 ungdomar rockmusik i olika former.
49 % av kommunerna har minskat sina anslag till fritidsgårdarna. 75 % av kommunerna svarade i en nyligen genomförd enkät att de tror att anslagen kommer att minska ytterligare under 1994.
Fritidsgården är den enda ungdomsverksamhet där, enligt statistik, ''barn och ungdomar från lägre sociala grupper är överrepresenterade''.
Nedskärningarna innebär att föräldrarnas ekonomi blir alltmer avgörande för om man kan delta i fritidsaktiviteter.
Ett exempel är idrottsrörelsen, en stor och viktig folkrörelse. Minskade bidrag gör att för många föräldrar har barnens idrottande blivit en tung ekonomisk börda, som alla inte klarar av att bära.
En tidigare gemensam nämnare för insatser på fritidsområdet har varit att det är viktigt att ge möjlighet till ett brett urval av meningsfulla fritidsaktiviteter, dels för att stärka barnens självuppfattning, kreativitet och förmåga till samarbete med andra, dels för att fritidsverksamheter har stor betydelse för att förebygga sociala problem.
Denna samsyn finns inte längre. Nedskärningarna de senaste åren är beviset för detta.
I vårt förslag till riktlinjer skriver vi att dessa och FNs barnkonvention bör vara vägledande för arbetet med ungdomsfrågor. Men räcker det med riktlinjer?
Det börjar kännas nödvändigt att ställa frågan: Var går gränsen för när lagstiftning blir nödvändig även på fritids- och kulturområdet för att värna barn och ungdomars rättigheter och för att Sverige skall leva upp till det FN- dokument vi har ratificerat?
Ungdomar och kultur
I de föreslagna riktlinjerna i propositionen behandlas kulturen på fyra rader. I förslaget till verksamhetsinriktning och utvecklingsinsatser för Ungdomsstyrelsen nämns inte ordet kultur. Detta är förvånansvärt.
Vår vision är att alla ungdomar skall gå ut i vuxenlivet med:
-- ett avspänt och och nyfiket förhållningssätt till museer, musik, konst, dans, film och teater,
-- erfarenhet av kontakter med utövande konstnärer genom skola, dagis eller fritids,
-- erfarenhet av att själva ha utövat kultur i någon form, även utanför den schemalagda skolundervisningen.
De har var och en rätt till möjligheter till nya intryck genom att ta del av olika kulturformer och att själva kunna ge uttryck för erfarenheter och känslor genom skapande verksamhet.
Men också på kulturens område är möjligheterna i hög grad beroende på i vilken miljö man råkar vara född.
Orättvisorna har stor betydelse, dels för att de multinationella massmedierna medvetet utsätter barn och ungdom för en förytligad och kommersiellt motiverad barn- och ungdomskultur, dels för att kulturen är en av de viktigaste krafterna för att ungdomars kreativitet skall utvecklas till något odelat positivt. Barn och ungdomar som bäst behöver t.ex. böcker och teater och att själva vara skapande, får inte chansen.
Ratificeringen av FNs barnkonvention innebär att Sverige nu påtagit sig vissa förpliktelser på kulturens område -- ''att respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet''. Åtagandet har tolkats så att det inte bara bör avse barn utan lika mycket unga.
Trots att Sverige skrivit under barnkonventionen har detta hittills inte påverkat t.ex. anslagen på kulturområdet. I den socialdemokratiska kulturmotionen föreslås att de statliga och statsunderstödda kulturinstitutionerna i sina anslagsframställningar konkret skall ange vad de gör för barn och ungdom, och hur de vill utnyttja sina resurser för att utveckla verksamheten för barn och ungdom.
Den pågående kulturutredningen kommer att diskutera barnkonventionens förpliktelser kontra kommunernas och landstingens ansvar. Ett allvarligt problem är de pågående omorganisationerna i kommunerna och den överdrivna decentraliseringen, som obönhörligen leder till en uppsplittring av resurserna.
Nedskärningarna på kulturens område i kommuner och landsting har i hög grad drabbat barn och ungdom. Nedskärningarna förmodas fortsätta under 1994. För att hejda denna utveckling borde regeringen i årets budgetproposition väsentligt ha ökat anslagen då staten är en förebild för kommunerna i deras ekonomiska avvägningar.
En tydlig förändring i ungdomars kulturmönster är det ökade intresset för medier. Man filmar, fotograferar, arbetar i medieverkstäder, gör multimediaprogram i datorer m.m.
Barn- och ungdomsorganisationerna bedriver en aktiv kulturverksamhet, ofta i samarbete med studieförbunden. Många ungdomar deltar i studiecirklar, främst inom musik men också inom många andra områden, t.ex. amatörteater.
I den socialdemokratiska kulturmotionen föreslås en satsning på barn- och ungdomskultur med 22,25 miljoner kronor utöver regeringens förslag, med bl.a. särskilda projekt för ungdomar.
I motionen föreslog vi också en fortsättning av ''Kulturbudkavlen'', under Civildepartementet, och att projektet utvidgas till en ''Kultur/mediebudkavle''.
Förslag
Riktlinjer för ungdomspolitiken
Riksdagen bör enligt regeringens förslag lägga fast den grundläggande inriktningen för ungdomspolitiken och ta förnyad ställning till riktlinjerna, lämpligen vart tredje år i anslutning till den fördjupade budgetprövningen av Ungdomsstyrelsens verksamhet. Principen är enligt vår mening riktig.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att godkänna vårt alternativ till riktlinjer.
Uppgifter och verksamhetsinriktning för Ungdomsstyrelsen
Vi godkänner förslaget till uppgifter för Ungdomsstyrelsen. Vi anser också att de fyra övergripande förslagen till verksamhetsinriktning för de kommande tre åren stämmer överens med vår uppfattning.
Däremot anser vi att propositionens förslag väl mycket detaljstyr det kommande arbetet inom Ungdomsstyrelsen. Vi anser att den nya styrelsen skall ha goda möjligheter att själva välja inriktning på sitt arbete.
Anslag
Vad gäller anslaget till Ungdomsstyrelsen och anslaget till EUs utbytesprogram Ungdom för Europa har vi ingen erinran.
Vad gäller riktlinjerna för statsbidragen till barn- och ungdomsorganisationerna har vi ingen erinran mot de fyra målen, däremot vad gäller kostnaderna för utvärderingen.
I text om förändringarna av bidraget anför regeringen: ''Ungdomsstyrelsen bör ansvara för att utvärderingen av bidragen till barn- och ungdomsorganisationerna sker'' och ''För att stimulera organisationerna att vara effektiva gentemot sina egna mål bör dock Ungdomsstyrelsen ha möjlighet att såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt uppmuntra och stödja organisationerna att utvärdera sin verksamhet''.
I anslutning till anslagsäskandet skriver man: ''Inom bidragsmedlen bör dessutom särskilda resurser avsättas för att stödja ungdomsorganisationernas egna utvärderingar av sin verksamhet''.
Enligt vår mening bör stödet till barn- och ungdomsorganisationerna inte påverkas av de kostnader som uppkommer i samband med utvärderingen. Kostnaderna bör rymmas inom anslaget till Ungdomsstyrelsen.
Vi vill i sammanhanget framhålla den betydelse vi anser att barn- och ungdomsorganisationerna har för ungdomarna i vårt land. Vår inställning är att staten har ett grundläggande ansvar för att det finns ett rikt föreningsliv. Anser staten att barn- och ungdomsverksamheten skall utvecklas, följer också att det skall finnas en ekonomisk grundtrygghet för föreningslivet.
Med tillfredsställelse ser vi att man i propositionen tagit med det förslag som Socialdemokraterna förde fram i januari -- att barn- och ungdomsorganisationerna bör engagera fler invandrare i sin verksamhet. Vi föreslog en höjning av anslaget med 2 miljoner kronor, utöver regeringens förslag. Medlen bör fördelas till de barnoch ungdomsorganisationer som arbetar med målen att engagera invandrarbarn och -ungdomar och med att motverka främlingsfientlighet. Vårt förslag till anslagshöjning kommer att behandlas i anslutning till behandlingen av regeringens proposition om ungdomspolitiken.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag, godkänner vad i motionen anförts om den huvudsakliga inriktningen av ungdomspolitiken,
2. att riksdagen till Bidrag till nationell och internationell ungdomsverksamhet för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag om 113
697
000 kr eller således 2
000
000 kr utöver regeringens förslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Ungdomsstyrelsens arbete med utvecklingsinsatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnaderna för utvärdering av statens bidrag till barn- och ungdomsorganisationerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av och statens grundläggande ansvar för ett rikt föreningsliv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det politiska ansvaret och frivilligt arbete,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar och utbildning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar och arbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar och bostäder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar och fritid,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar och kultur.
Stockholm den 30 mars 1994 Åke Gustavsson (s) Maja Bäckström (s) Berit Oscarsson (s) Anders Nilsson (s) Leo Persson (s) Ingegerd Sahlström (s) Björn Kaaling (s) Monica Widnemark (s)