Förtroendet för politiker har stadigt sjunkit under de
senaste årtiondena. I en studie om allmänhetens attityder
till politiker under åren 1973--1980 konstaterade Torsten
Österman att förtroendet under denna period hade minskat
med mer än hälften. Sören Holmbergs och Mikael Gilljams
valundersökningar visar samma sak. Andelen väljare som
instämmer i påståendet att ''de som sitter i riksdagen och
beslutar tar inte mycket hänsyn till vad vanligt folk tycker
och tänker'' har exempelvis ökat från 46 procent 1968 till 70
procent 1991.
Sedan 1986 har institutionen för journalistik och
masskommunikation vid Göteborgs universitet genomfört
årliga studier av den svenska allmänhetens förtroende för
elva olika samhällsinstitutioner, däribland riksdagen,
regeringen, hälso- och sjukvården samt dagspressen.
Medan 67 procent av de tillfrågade hade stort förtroende för
hälso- och sjukvården hade endast 31 procent stort
förtroende för riksdagen och 30 procent för dagspressen och
regeringen.
Resultaten från de olika undersökningarna visar tydligt
att svenska partier och politiker råkat ut för ett
förtroenderas under de senaste åren, särskilt efter valet
1988.
Det är allvarligt om gapet mellan medborgare och
folkvalda vidgas. Det ökar risken för att antidemokrater
och missnöjespolitiker stärker sin ställning.
Det är inte bara politiker som mött problem i form av
bristande förtroende. Olika yrkesgrupper har också mött
misstro mot den egna verksamheten. Det har bland dessa
lett till en självkritisk granskning av den egna
yrkesutövningen och till utveckling av etiska grundprinciper
för kårens handlande. Också inom politiken finns sedan
några år en levande etikdebatt. I den debatten har framförts
förslag om en etisk hederskodex för politiker.
Under förra mandatperioden framhölls behov av etik i
politiken både i motioner och debatter. Motionerna avslogs
av konstitutionsutskottet bl.a. med följande uttalande:
''Utskottet vill i sammanhanget framhålla att en
grundläggande strävan i det författningspolitiska arbetet
har varit att i så liten utsträckning som möjligt reglera
partiernas verksamhet och inre
förhållanden''(1990/91:KU32).
Avsikten med motionerna var dock inte att på något sätt
åstadkomma någon sådan reglering. Avsikten var i stället
att få till stånd en självkritisk granskning av det politiska
uppträdandet när man som politiker strävar efter att få och
utöva makten. Avsikten var också att söka finna orsakerna
till misstron mot politiker samt att åstadkomma
förtroendehöjande åtgärder.
Under innevarande år har en grupp riksdagsledamöter
från samtliga riksdagspartier fört debatten om etiken i
politiken vidare vid seminarier, i artiklar och i en särskild
tidning ''Etik i politiken''. För att komma vidare anser vi att
frågan om etik i politiken behöver analyseras närmare. Det
skulle kunna ske genom en utredning där såväl rikspolitiker
som kommunalpolitiker borde ingå. Utredningen bör
komma med förslag till åtgärder ägnade att höja förtroendet
för politikerna. Dessa åtgärder kan t.ex. inrymma
utvecklingen av etiska principer för politiskt arbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentariskt sammansatt
utredning för att pröva hur förtroendet för politiker skall
kunna höjas.
Stockholm den 24 januari 1994
Barbro Westerholm (fp)
Hugo Hegeland (m)
Lennart Daléus (c)
Chatrine Pålsson (kds)
Eva Zetterberg (v)