Efter beslut av 1973 års riksdag upphörde från den 1
januari 1975 det mer än tvåhundraåriga svenska
ordensväsendet vad gäller svenska medborgare. Den
formella anledningen till riksdagens befattning med
ordensfrågan var en önskan från regeringens sida att
genomföra en reform av belöningssystemet för
statsanställda m.fl. Enligt förslaget (proposition nr 92 1973)
som vann riksdagens bifall, skulle samma utmärkelse i form
av medalj eller armbandsur delas ut till alla anställda i statlig
tjänst oberoende av löneställning.
Till denna i allt väsentligt administrativa fråga hade
emellertid regeringen knutit en fråga av större principiell
räckvidd, nämligen om ordensväsendets fortbestånd under
statlig medverkan. Förslaget hade den praktiska
konsekvensen att utdelandet av ordnar till svenska
medborgare skulle upphöra medan ordnar fortfarande
under statlig medverkan skulle kunna tilldelas utländska
medborgare och statslösa bosatta utanför Sverige.
Jag har tidigare i en motsvarande motion utförligt
redovisat utvecklingen av och motiven för utdelandet av
ordnar och förtjänsttecken i Sverige.
Motionen vann då icke bifall. Emellertid synes allt fler
nu inse värdet av ett återinförande av nämnda
belöningssystem, varför jag på nytt vill aktualisera frågan i
Sveriges Riksdag.
Som exempel på insatser värda att uppmärksammas kan
anges betydelsefull politisk gärning i riksdag och kommun,
ledandet av statlig utredning vars resultat framstår som för
nationen speciellt genomgripande, ansvaret för en svår och
för landet ovanligt viktig internationell förhandling,
handhavandet av ansvarsfullt uppdrag inom internationell
organisation, extraordinära vetenskapliga, konstnärliga,
litterära, sociala och humanitära insatser. Osedvanliga
förtjänster inom näringslivet och inom arbetsmarknadens
organisationer bör på samma sätt komma ifråga för
utmärkelse utan alla hänsyn till vederbörandes ekonomiska
och sociala position.
Att ett sådant behov gör sig gällande även i dag visas
bl.a. av ett ökat utnyttjande, sedan ordnarna avskaffats, av
förtjänstmedaljen Illis quorum, som regeringen utdelar,
inte minst för vägande och långvariga insatser inom
rikspolitiken.
Mest påfallande i sammanhanget är emellertid den
utveckling som ägt rum efter 1975 vad gäller H.M.
Konungens medalj, som utdelas utan regeringens direkta
medverkan. Riksdagens talman ingår dock i den grupp av
personer som granskar och bereder inkomna medaljförslag
och ett visst samråd förekommer mellan
riksmarskalksämbetet och statsrådsberedningen i syfte att
undvika dubbla belöningar för samma medborgerliga
insatser. H.M. Konungens medalj, som förekommer i olika
storlekar och utföranden, har på många sätt kommit att
ersätta ordensväsendet och synes utdelas i stort enligt de
principer som föreslogs i ordenskanslerämbetets ovan
refererade promemoria. Medaljen har vunnit stor respekt
och allmän uppskattning men kan genom sin karaktär av
hovmedalj inte sägas utgöra en den svenska statens
officiella hedersbetygelse.
Sverige är i själva verket, med undantag av Irland och
Schweiz, det enda land i Europa som icke har ett officiellt
ordensväsende omfattande även egna medborgare. Det är
en intressant iakttagelse, att länder som nyligen återvunnit
sin frihet återupprättat äldre ordensformer med stark
historisk laddning.
Ordensväsendet i våra nordiska broderländer är allmänt
uppskattat och någon föreställning om att det skulle vara
oförenligt med ett demokratiskt statsskick synes icke råda.
Starka skäl talar för en översyn av det statliga
belöningsväsendet i vad avser viktiga samhällsinsatser av
allmän karaktär. Härvid bör icke uteslutas prövning av
alternativet att låta det historiska svenska ordensväsendet i
reformerad form på nytt omfatta icke endast utländska utan
även svenska medborgare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag
rörande det offentliga belöningsväsendet samt om
möjlighet att återinföra ordnar även för svenska
medborgare.