med anledning av förs. 1993/94:RFK4 Riksdagens förvaltningskontors förslag till ersättningslag för riksdagens ledamöter

Att vara riksdagledamot är ett förtroendeuppdrag, inte
ett yrke eller en tillsvidareanställning. För att få en bra
sammansättning av riksdagens ledamöter krävs inte bara att
dessa kommer från olika landsändar och län, utan att de har
olika yrkesbakgrund, olika andra erfarenheter, olika kön
och -- inte minst -- olika ålder. Att riksdagsledamöter
frivilligt avgår efter ett antal perioder och övergår till annan
verksamhet bör framöver ses som det självklara, inte som
olyckliga undantag. Ingen är vald på livstid.

Ersättningarna och förmånerna som utgår för
ledamotskapet, både när man tjänstgör och efteråt, bör
utgå från dessa förutsättningar.

Inkomstgaranti

Vi anser att inkomstgarantin ska ses just som ett sätt att
garantera att man har något att leva på även om man slutar
i riksdagen lite hastigt och inte som en allmän förmån.

Av denna anledning anser vi att förslaget om att
inkomstgarantin ska utgå med olika belopp beroende av
både hur gammal man är och hur länge man suttit är
oacceptabelt.

Vår uppfattning är att inkomstgaranti ska utgå under en
rimlig period under vilken man ska skaffa annat jobb, t.ex.
ett år. Detta är ungefär motsvarande varseltid plus
uppsägningstid på ordinarie arbetsmarknad.

Då ska inkomstgarantin vara så hög att man faktiskt kan
leva på den -- 80 %. Därefter ska inte någon extradusör utgå
för ''lång och trogen tjänst'', bättre ju äldre man blir.

Undantaget från detta bör vara den sista tiden före
pensionering då man anser att en f.d. riksdagsledamot kan
få slippa eller har svårt att få annat arbete, förslagsvis från
60 års ålder. Då ska man också få 80 % hela tiden, inte sänkt
till 66 % efter ett år som i förslaget.

Ålderspension

Intjänande av ålderspension bör rimligtvis gälla för alla
riksdagsledamöter oavsett ålder. Det är orimligt att
ålderspensionsförmånerna efter 12 tjänsteår ska vara 0 %
om man är under 50 år när man slutar i riksdagen, men 100
% om man hunnit fira 50-årsdagen. Pensionsförmånen bör
vara direkt kopplad till antalet tjänsteår, men ej till åldern.

Den regel om egenlivränta som införs är visserligen en
förbättring jämfört med nuvarande regler men långt ifrån
tillräcklig för att jämställa personer på ömse sidor om 50-
årsdagen. För att uppnå en pensionsnivå som något närmar
sig ålderspensionen krävs 30 ledamotsår mot 12, dvs att
börja i riksdagen före 20 års ålder och sedan sitta i 30 år.
Detta är inte särskilt sannolikt.

Det system för intjänande av ålderspension som funnits,
och som nu föreslås, innebär att våra arvoden är olika
mycket värda. Detta är orimligt. Förslaget innebär ett
konserverande av synen på ledamotskapet som fast
anställning och politiken som yrke, ej förtroendeuppdrag.

Eftersom efterlevandepension till make/maka/sambo
och barn är kopplad till egenpensionen innebär dessa regler
att även våra familjer har ett sämre skydd ifall man avgår ur
riksdagen före 50 års ålder. Detta är särskilt allvarligt för
barnpensionen. Det är ju hög sannolikhet att personer
under 50 har barn under 20 år, vilka behöver ett ekonomiskt
skydd om man avlider.

Skulle de förändringar som krävs för att jämställa
ledamöterna te sig för dyrbara är det rimligt och fullt möjligt
att finansiera förbättringar för de yngre med försämringar
för de äldre, så att likvärdiga villkor uppnås den vägen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om en sådan utformning av inkomstgarantin att
den oberoende av ålder ger 80 % ersättning under ett år,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om en sådan ändring av intjänandereglerna för
ålderspension att enbart antalet tjänsteår avgör pensionens
storlek,

3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna att enbart
antalet tjänsteår avgör efterlevandepensionens storlek.

Stockholm den 5 maj 1994

Karin Pilsäter (fp)

Lotta Edholm (fp)

Fredrik Reinfeldt (m)