med anledning av förs. 1993/94:RFK4 Riksdagens förvaltningskontors förslag till ersättningslag för riksdagens ledamöter
Rätten till ålderspension i det nya pensionssystemet för
allmänheten baseras på livsinkomsten. Dvs. man skall
betala en avgift baserad på inkomsten upp till en viss nivå
varje år för att sedan få ut motsvarande i pension efter
uppnådd pensionsålder.
Förslaget till ålderspension i RFK4 avviker från den
principen på en punkt. Riksdagsledamot kommer att ha rätt
till ålderspension från riksdagen endast om han/hon avgår
vid uppnådda 50 års ålder. Jag finner denna princip
svårförståelig. Rätten till ålderspension borde baseras på
antalet år som riksdagsledamot oavsett när under
ledamotens livstid tjänstgöringen ägt rum.
I RFK4 finns också förslag till förändringar av den s.k.
inkomstgarantin. Den princip som gäller chefer i statligt
ägda företag är att avgångsvederlag kan betalas ut med
maximalt två årslöner. Jag anser att denna tidsbegränsning
även bör gälla riksdagsledamöter som vid avgången ej fyllt
50 år.
Följande ändringar bör vidtagas:
8 kap. 1 § ändras enligt följande:
För rätt till ålderspension fordras att ledamoten fullgjort
minst sex riksdagsår.
13 kap. 3 § ändras enligt följande:
För den som varit ledamot kortare sammanhängande tid
än sex år gäller inkomstgarantin ett år. För den ledamot som
lämnar riksdagen efter en sammanhängande tid av minst sex
år gäller inkomstgarantin i två år om ledamoten inte
uppnått 50 års ålder, till ingången av den månad då
ledamoten fyller 65 år om ledamoten uppnått 50 års ålder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om ändring i riksdagens
förvaltningskontors förslag till ersättningslag i enlighet med
vad som anförts i motionen.