med anledning av förs. 1993/94:RFK4 Riksdagens förvaltningskontors förslag till ersättningslag för riksdagens ledamöter
Förvaltningskontorets förslag innebär ändring bl.a. i
gällande regelsystem för s.k. inkomstgaranti till ledamöter
som lämnar sitt uppdrag.
Förslagen innefattar en längre gående samordning
mellan utgående inkomstgaranti och sidoinkomster som
den avgångne ledamoten uppbär. Detta torde vara
principiellt invändningsfritt med hänsyn till det syfte som
inkomstgarantin är avsedd att ha. En skärpt samordning
mellan inkomstgaranti och sidoinkomster minskar risken
för ekonomisk överkompensation till ledamöter som efter
avgången erhåller annat arbete.
Därmed borde också motiven minska för att införa
andra begränsningar i rätten till inkomstgaranti. I skrivelsen
framläggs emellertid förslag också om sådana
begränsningar. Hittills har inkomstgaranti i förekommande
fall (fyllda 40 år och sex års sammanhängande tjänstgöring)
utgått till 65 års ålder. Nu föreslås att inkomstgaranti endast
skall utgå under fem år till den som varit ledamot under en
sammanhängande tid om minst sex år och som vid avgången
fyllt 40 men ej 50 år.
Förslaget innefattar övergångsregler som gör det möjligt
för dagens ledamöter att tillämpa de äldre bestämmelserna
om de avgår före fyllda 50. Tillämpningen av
övergångsreglerna förutsätter dock att ledamoten redan vid
höstens val har fyllt 40 år och har minst sex månaders
sammanhängande tjänstgöring.
En konsekvens av övergångsbestämmelsernas
utformning blir att villkoren för inkomstgaranti förändras
för vissa -- dock inte för alla -- av riksdagens yngre
ledamöter, om de avgår före fyllda 50 år. Villkoren
försämras för alla yngre ledamöter som invaldes i
riksdagsvalet 1991, eftersom dessa inte kan uppvisa sex års
sammanhängande tjänstgöring. Försämringen drabbar
också några ledamöter med flera mandatperioder bakom
sig, eftersom dessa inte hunnit fylla 40 till höstens val.
Det kan ifrågasättas om en avkortning av garantitidens
längd över huvud taget är motiverad när man på annat sätt --
dvs. genom striktare samordning -- försäkrar sig om att
någon ''överkompensation'' inte skall kunna utgå till
personer som fortfarande är unga nog för att vara attraktiva
på arbetsmarknaden. Men framför allt är det betänkligt att
under löpande tid i uppdraget genomföra en så pass drastisk
försämring av villkoren för ett mindre antal ledamöter.
När förändringar i villkoren för uppdraget som
riksdagsledamot genomförs bör alla som då innehar
uppdraget behandlas lika.
När det nuvarande systemet med inkomstgaranti
infördes 1988 och ersatte tidigare ordning med
visstidspension gavs de som var ledamöter den 1 juli 1988
rätt att vid sin avgång välja system.
Övergångsreglerna bör även i detta fall ges en sådan
utformning. Det innebär att den som var ledamot den 1 juli
1994 ska kunna tillämpa de äldre bestämmelserna om de vid
sin avgång har tjänstgjort sammanhängande i minst sex år
och uppnått 40 års ålder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att för den som var
riksdagsledamot den 1 juli 1994 gäller bestämmelserna i
lagen (1988:859) om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter innebärande att garanti kan utgå längst till
ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.