med anledning av prop. 1993/94:185 Förvaltningsmyndigheternas ledning
I propositionen föreslås att regeringen som ledningsform
i första hand bör välja enrådighetsverk för centrala
förvaltningsmyndigheter. Myndighetschefen skall ensam ha
ansvaret för verksamheten inför regeringen. Som alternativ
till enrådighetsverk bör regeringen främst överväga
styrelseformen, heter det.
Det svenska förvaltningssystemet är unikt i världen
genom att medborgarna har insyn i myndigheternas
verksamhet på en mängd olika sätt. Detta är en tradition att
vårda väl. Allmänna handlingar är i princip offentliga och
meddelarfrihet råder. Vad gäller riksdagen har den insyn
genom utskottsutfrågningar. Dessutom är fortfarande
huvudregeln den att statliga myndigheter jämte verkschefen
skall ledas av valda lekmannastyrelser. Härmed garanteras
både den samhälleliga insynen och det medborgerliga
inflytandet.
Detta bör även i framtiden vara huvudordning i
förvaltningsmyndigheternas ledning. Vi avvisar därför
propositionens förslag att det ankommer på regeringen att
pröva om det finns vägande skäl som motiverar att en
myndighet leds på något annat sätt än som ett
enrådighetsverk.
Vi vill i sammanhanget erinra om vad
konstitutionsutskottet anförde när
verksledningspropositionen behandlades. I betänkandet
1986/87:29 konstaterades att det rådde en bred enighet om
att lekmannainflytandet i förvaltningsmyndigheternas
ledning skulle bevaras. Den sakkunskap och det
medborgerliga omdöme som tillförs myndigheten på detta
sätt ansågs vara av stort värde för myndighetens sätt att
fungera och utvecklas.
Vi vill också påpeka att i Sverige finns en mycket lång
tradition, historiskt unik, med självständiga ämbetsverk. I
propositionen finns skrivningar som visar på en tydlig
tendens till omtänkande i riktning mot en ökad
ministerstyrning. I propositionen sägs:
Mot bakgrund av vad vi hittills har sagt anser vi att
möjligheterna för regeringen att i en tid av ofta snabba och
stora förändringar styra myndigheternas strategiskt,
samordnat och effektivt är störst om de utgör
enrådighetsverk. Regeringen kan då -- inom ramen för de
konstitutionella regler som gäller -- utan omväg eller
fördröjande omständigheter föra en dialog med den som
har det avgörande ansvaret för verksamheten och bl.a.
klargöra de politiska prioriteringarna.
Vi anser följande:
Vi förordar lekmannastyrelser som en huvudregel. I
följande fall är det ett absolut krav:
En lekmannastyrelse måste vara ledningsansvarig i
tillsynsmyndigheter som utfärdar integritetskänsliga
föreskrifter innebärande ingrepp i medborgarnas frihet och
ekonomiska situation. Myndigheter som arbetar under
affärsliknande förhållanden och har en verksamhet som
innebär ett stort finansiellt ansvar skall också styras på detta
sätt. Vi anser också att det på områdena forskning och
kultur är av stort värde med styrelser eftersom
statsmakterna medvetet valt att ge dessa verksamheter stor
frihet. De tidigare undantag som gjorts från
enrådighetsverk enligt verksledningsbeslutet, en del
stabsmyndigheter och myndigheter inom försvarsmakten
skall framgent gälla.
Enrådighetsverk med någon typ av insynsorgan kan
tolereras i smärre myndigheter som har övervägande
rutinärenden om hand.
Propositionens förslag att det delade ansvaret mellan
verksledningschef och styrelse skall upphöra delar vi.
Styrelsen bör vara ensam ansvarig och svara för
myndighetens ledning enligt de mål för verksamheten som
riksdagen fastlagt. Till ordförande bör i regel någon av de
externa ledamöterna utses. Verksledningschefen bör ingå i
styrelsen som självskriven ledamot.
Vad gäller enrådighetsverket finner vi det positivt att
rådgivande organ eller expertorgan inrättas på
myndighetens egen inrådan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1993/94:185
om att enrådighetsverk skall inrättas i den omfattning som
anges i avsnitt 3,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att förvaltningsmyndigheternas ledning som huvudregel
skall utgöras av lekmannastyrelser.
Stockholm den 19 april 1994
Thage G Peterson (s)
Catarina Rönnung (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Ingvar Johnsson (s)
Hans Göran Franck (s)
Torgny Larsson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Elvy Söderström (s)