Verksförordningen (1987:1100) är en produkt av ett
betänkande KU 29 grundat på en proposition (1986/87:99)
från riksmötet 1986/87 och följer väsentligen
statsförvaltningens tradition.
Det kan på goda grunder ifrågasättas om inte en
modernare och mer affärsmässigt organiserad arbetsform
borde övervägas. I dag sitter verkschefen ordförande för
den s.k. styrelsen, som endast är rådgivande, och alltså
både beslutar och kontrollerar sig själv.
Styrelserna utgörs i dag i huvudsak av statliga
ämbetsmän och politiker.
Enligt vår uppfattning krävs en ny organisation för att de
statliga verken skall kunna bli effektiva. Detta innebär att
styrelsen skall vara professionell, vilket i sin tur ställer vissa
krav på styrelseordföranden och ledamöter. Endast en
minoritet kan rimligen bestå av statliga ämbetsmän och
politiker.
Vad gäller den verkställande organisationen måste
lönerna kunna konkurrera med motsvarande befattningar
inom näringslivet. Detsamma gäller
anställningskontraktens längd. En VD i Sverige utnämns
för ett år i taget vid den årliga bolagsstämman. Varför skulle
man inte kunna göra på samma sätt inom statliga verk?
Verksförordningen bör också ändras vad gäller
avgångsvederlagen. Eftersom verkschefen inte skyddas av
LAS och andra trygghetslagar bör han vara berättigad till
större avgångsvederlag än övriga anställda. Max två
årslöner. Avgångsvederlagen skall givetvis vara offentligen
redovisade och vederbörligen beslutade.
Om staten agerar enligt denna princip är chanserna stora
att det leder till efterföljd i näringslivet.
Vi föreslår därför att regeringen utreder hur en
effektivare och riktigare arbetsordning skall utformas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning om de
statliga verkens styrelser och ledning.
Stockholm den 25 januari 1994
Ian Wachtmeister (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)
Simon Liliedahl (nyd)
Harriet Colliander (nyd)