hmed anledning av förs. 1993/94:TK2 Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av Riksdagsutredningens förslag om författningsändringar och riktlinjer för den statliga budgetprocessen
Riksdagen förväntas inom en nära tidsrymd fatta ett
principbeslut om en s.k. ramhantering för budgetprocessen.
I skrivelse från talmanskonferensen 1993/94:TK2
föreslår talmanskonferensen att riksdagen skall anta
Riksdagsutredningens förslag till författningsändringar (del
2), liksom övriga förslag vad gäller den statliga
budgetprocessen.
I Riksdagsutredningens och talmanskonferensens
förslag finns värdefulla principförslag för att stärka
riksdagens roll i budgetprocessen. Bland förslagen märks
bland annat krav på hur regeringens budgetförslag skall
vara utformade, förslag om övergång till kalenderår för
budgetåret, och förslag om rambeslut och ett mer samlat
ansvar för budgetprocessen inom finansutskottets ram.
Förslagens principiella inriktning är riktig och kan
bidraga till en mer övergripande och sammanhållen
hantering av budgetprocessen i riksdagen och stärka
riksdagens övergripande ansvar för den ekonomiska
politiken. Detta är viktigt inte minst med hänsyn till de
strukturella budgetproblem som riksdagen har att möta,
problem som fordrar mycket svåra avvägningar såväl vad
gäller uthålliga utgiftsreduceringar som
inkomstförstärkningar.
Det skall dock samtidigt poängteras att riksdagen under
nuvarande arbetsformer och även under
minoritetsregeringar förmått att hantera dessa frågor med
ett stort mått av ansvarstagande. Så kan t.ex. noteras att de
sammantagna avvikelserna från det budgetförslag som
regeringen lagt och den budget som fastställts av riksdagen
är tämligen små.
Detta konstateras också i en reservation av Daniel
Tarschys som i övrigt vill gå än längre än
Riksdagsutredningens majoritet. Tarschys konstaterar att
''majoritetskonstellationerna har uppträtt relativt
ansvarsfullt och några betydande försvagningar av
regeringens budgetpropositioner har därför inte kommit att
ske genom riksdagsbehandlingen''.
Trots de principiella fördelar som finns i
talmanskonferensens och Riksdagsutredningens förslag är
de inte oproblematiska i vissa avseenden. Problemen gäller
främst utskottens ställning och beredningskompetens samt
ledamöternas motionsrätt och möjligheterna att få
motionsyrkanden ställda under formell proposition och
omröstning i kammarbehandling.
När det gäller utskottens arbete finns en risk att
beredningen i steg 2 kan bli av en mer summarisk karaktär
för de motionsyrkanden som bedöms ligga utanför den av
riksdagen fastställda ramen. Detta problem liksom risken
för en påtagligt försvagad ställning för fackutskotten i den
nya rammodellen bör följas noggrant i det arbete som
kommer att ske kring införandet av den nya modellen.
Den föreslagna ordningen gör att partimotionerna
kommer att utformas på ett sätt som är avpassat till en ny
ramordning. Under beredning i budgetprocessens första
steg kan de enskilda sakutskotten också föreslå
finansutskottet att göra ändringar i de föreslagna ramarna.
Frågan är dock något oklar hur motioner som ej är
anpassade till eller motionsyrkanden som ej ryms inom de
föreslagna ramarna kommer att behandlas. En tolkning av
de föreslagna reglerna är att sådana motioner ej kommer att
ställas under proposition av talmannen i kammaren.
Det är riktigt att det är föga sannolikt att en sådan
ordning skulle ändra riksdagens beslut i sak, då sådana
motioner har ringa möjligheter att vinna en majoritet av
kammarens ledamöter. Detta till trots så finns det ett värde
i att alla motioner har möjlighet att prövas i en formell
votering av kammaren.
Möjligheten till formell prövning i kammaren är av
värde då det i vissa fall kan finnas behov gentemot väljarna
att klarlägga de valda representanternas ställningstaganden
i skilda sakfrågor. Detta kan gälla frågor av såväl större som
mindre principiell vikt. På den nationella nivån kan det
gälla frågor som t.ex. förslag om vårdnadsbidrag eller
ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen. Vidare kan det
gälla mindre anslagsfrågor inom särskilda sakområden eller
frågor av regional betydelse.
Med en snäv tolkning och tillämpning av de föreslagna
reglerna så skulle det kunna leda till en situation där
enskilda motioner och yrkanden ej skulle kunna prövas vid
en votering i kammaren. En sådan utveckling skulle i viss
utsträckning minska ledamöternas personliga ansvar till
förmån för ett mera anonymt beslutsfattande med
hänvisning till bindande rambeslut. Detta skulle strida mot
de tankar på ett utökat personligt ansvar som presenterats
inom ramen för Personvalskommittén.
Det kan även uppstå tolkningsproblem kring vilka
motionsyrkanden med anledning av budgetpropositionen
som kan ställas under proposition för votering i kammaren.
En rad motionsyrkanden har fram till nu regelmässigt
formulerats som begäran om förslag från regeringen eller
tillkännagivanden med anledning av budgetpropositionen.
Det kan då uppstå tolkningsproblem om yrkandet skall
anses ha direkt budgetpåverkan och således måste rymmas
inom ramen eller om det skall betraktas som en mera allmän
begäran om vidare beredning av regeringen.
Ytterligare ett problem är att det inom de olika
ramanslagen kan finnas olika anslagstyper. Detta gör att det
kan uppstå tolkningstvister när medel skall flyttas från ett
anslag till ett annat.
Att det finns tolkningsproblem i de föreslagna reglerna
anges även i Riksdagsutredningens förslag där man på sidan
12 skriver följande:
För att klara ut situationer som denna finns det behov
av ett förtydligande regelverk. Det ter sig dock inte särskilt
meningsfullt med en fullständig lagreglering av modellens
tillämpning. Ett sådant regelverk skulle förmodligen
behöva bli tämligen omfattande och kan trots allt knappast
göras så heltäckande att det inte kan kringgås.
Då dessa problem är mycket komplexa frågor erfordras
ytterligare överväganden inom Riksdagsutredningen och av
talmanskonferensen innan problemen kan anses
tillfredsställande lösta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till
känna vad i motionen anförts om motionsrätten,
beredningsprocessen och kammarens behandling av
motionsyrkanden.
Stockholm den 24 mars 1994
Lars Bäckström (v)
Rolf L Nilson (v)