Riksdagen förväntas inom en nära tidsrymd fatta ett principbeslut om en s.k. ramhantering för budgetprocessen.
I skrivelse från talmanskonferensen 1993/94:TK2 föreslår talmanskonferensen att riksdagen skall anta Riksdagsutredningens förslag till författningsändringar (del 2), liksom övriga förslag vad gäller den statliga budgetprocessen.
I Riksdagsutredningens och talmanskonferensens förslag finns värdefulla principförslag för att stärka riksdagens roll i budgetprocessen. Bland förslagen märks bland annat krav på hur regeringens budgetförslag skall vara utformade, förslag om övergång till kalenderår för budgetåret, och förslag om rambeslut och ett mer samlat ansvar för budgetprocessen inom finansutskottets ram.
Förslagens principiella inriktning är riktig och kan bidraga till en mer övergripande och sammanhållen hantering av budgetprocessen i riksdagen och stärka riksdagens övergripande ansvar för den ekonomiska politiken. Detta är viktigt inte minst med hänsyn till de strukturella budgetproblem som riksdagen har att möta, problem som fordrar mycket svåra avvägningar såväl vad gäller uthålliga utgiftsreduceringar som inkomstförstärkningar.
Det skall dock samtidigt poängteras att riksdagen under nuvarande arbetsformer och även under minoritetsregeringar förmått att hantera dessa frågor med ett stort mått av ansvarstagande. Så kan t.ex. noteras att de sammantagna avvikelserna från det budgetförslag som regeringen lagt och den budget som fastställts av riksdagen är tämligen små.
Detta konstateras också i en reservation av Daniel Tarschys som i övrigt vill gå än längre än Riksdagsutredningens majoritet. Tarschys konstaterar att ''majoritetskonstellationerna har uppträtt relativt ansvarsfullt och några betydande försvagningar av regeringens budgetpropositioner har därför inte kommit att ske genom riksdagsbehandlingen''.
Trots de principiella fördelar som finns i talmanskonferensens och Riksdagsutredningens förslag är de inte oproblematiska i vissa avseenden. Problemen gäller främst utskottens ställning och beredningskompetens samt ledamöternas motionsrätt och möjligheterna att få motionsyrkanden ställda under formell proposition och omröstning i kammarbehandling.
När det gäller utskottens arbete finns en risk att beredningen i steg 2 kan bli av en mer summarisk karaktär för de motionsyrkanden som bedöms ligga utanför den av riksdagen fastställda ramen. Detta problem liksom risken för en påtagligt försvagad ställning för fackutskotten i den nya rammodellen bör följas noggrant i det arbete som kommer att ske kring införandet av den nya modellen.
Den föreslagna ordningen gör att partimotionerna kommer att utformas på ett sätt som är avpassat till en ny ramordning. Under beredning i budgetprocessens första steg kan de enskilda sakutskotten också föreslå finansutskottet att göra ändringar i de föreslagna ramarna.
Frågan är dock något oklar hur motioner som ej är anpassade till eller motionsyrkanden som ej ryms inom de föreslagna ramarna kommer att behandlas. En tolkning av de föreslagna reglerna är att sådana motioner ej kommer att ställas under proposition av talmannen i kammaren.
Det är riktigt att det är föga sannolikt att en sådan ordning skulle ändra riksdagens beslut i sak, då sådana motioner har ringa möjligheter att vinna en majoritet av kammarens ledamöter. Detta till trots så finns det ett värde i att alla motioner har möjlighet att prövas i en formell votering av kammaren.
Möjligheten till formell prövning i kammaren är av värde då det i vissa fall kan finnas behov gentemot väljarna att klarlägga de valda representanternas ställningstaganden i skilda sakfrågor. Detta kan gälla frågor av såväl större som mindre principiell vikt. På den nationella nivån kan det gälla frågor som t.ex. förslag om vårdnadsbidrag eller ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen. Vidare kan det gälla mindre anslagsfrågor inom särskilda sakområden eller frågor av regional betydelse.
Med en snäv tolkning och tillämpning av de föreslagna reglerna så skulle det kunna leda till en situation där enskilda motioner och yrkanden ej skulle kunna prövas vid en votering i kammaren. En sådan utveckling skulle i viss utsträckning minska ledamöternas personliga ansvar till förmån för ett mera anonymt beslutsfattande med hänvisning till bindande rambeslut. Detta skulle strida mot de tankar på ett utökat personligt ansvar som presenterats inom ramen för Personvalskommittén.
Det kan även uppstå tolkningsproblem kring vilka motionsyrkanden med anledning av budgetpropositionen som kan ställas under proposition för votering i kammaren. En rad motionsyrkanden har fram till nu regelmässigt formulerats som begäran om förslag från regeringen eller tillkännagivanden med anledning av budgetpropositionen. Det kan då uppstå tolkningsproblem om yrkandet skall anses ha direkt budgetpåverkan och således måste rymmas inom ramen eller om det skall betraktas som en mera allmän begäran om vidare beredning av regeringen.
Ytterligare ett problem är att det inom de olika ramanslagen kan finnas olika anslagstyper. Detta gör att det kan uppstå tolkningstvister när medel skall flyttas från ett anslag till ett annat.
Att det finns tolkningsproblem i de föreslagna reglerna anges även i Riksdagsutredningens förslag där man på sidan 12 skriver följande:
För att klara ut situationer som denna finns det behov av ett förtydligande regelverk. Det ter sig dock inte särskilt meningsfullt med en fullständig lagreglering av modellens tillämpning. Ett sådant regelverk skulle förmodligen behöva bli tämligen omfattande och kan trots allt knappast göras så heltäckande att det inte kan kringgås.
Då dessa problem är mycket komplexa frågor erfordras ytterligare överväganden inom Riksdagsutredningen och av talmanskonferensen innan problemen kan anses tillfredsställande lösta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om motionsrätten, beredningsprocessen och kammarens behandling av motionsyrkanden.
Stockholm den 24 mars 1994 Lars Bäckström (v) Rolf L Nilson (v)