Regeringens förslag går ut på att det bildas två nya myndigheter benämnda Radio- och TV-verket resp Granskningsnämnden för radio och TV. Radio- och TV- verket avses i huvudsak syssla med viss tillståndsgivning och därmed sammanhängande frågor. Granskningsnämndens uppgift skulle vara att ha tillsyn över efterlevnanden av regler för sändningarnas innehåll. Nämnden skall kunna besluta om sanktioner vid bristande efterlevnad. Undantagna är de fall där Justitiekanslern skall ha tillsynen.
Vi har i tidigare motioner uttryckt kritik mot den nuvarande ordningen med Kabelnämnden och Närradionämnden.
Närradionämnden och Kabelnämnden är centrala myndigheter för närradion respektive verksamheten med radio- och TV-sändningar i kabelnät. Dessa myndigheter är domstolsliknande nämnder, i vilka flertalet ledamöter är tillsatta på politiska meriter. Nämnderna lämnar sändningstillstånd, granskar sändningarnas innehåll, återkallar tillstånd samt beslutar om vitesföreläggande.
Staten lämnar tillstånd till Sveriges Radio och TV och TV4, medan Radionämnden har hand om granskning och beslut om sanktioner. Radionämnden har en sammansättning som liknar Närradionämndens och Kabelnämndens, men anses ha en större integritet.
I fråga om privat lokalradio ligger tillståndsgivning och granskning för närvarande på olika myndigheter, på Styrelsen för lokalradiotillstånd respektive Radionämnden.
Med hänsyn bl a till rättssäkerheten har vi föreslagit att myndigheternas roller skall renodlas. En funktionsuppdelning innebär att tillståndsgivning, sanktioner, återkallande av tillstånd och i förekommande fall uttalanden eller bedömningar av programinnehåll samt andra därmed sammanhängande frågor handläggs i en myndighet (beslutsmyndigheten). Frågor om granskning och utredning handläggs i en annan myndighet (utredningsmyndigheten), som också får till uppgift att anhängiggöra frågor om sanktioner och återkallande av tillstånd hos tillståndsmyndigheten. Utredningsmyndigheten bör också vara sakkunnig i radio- och TV-frågor samt svara för internationella kontakter på området.
Vi har också redovisat vår principiella inställning som går ut på att de uppgifter som nämnderna med domstolsliknande uppgifter har borde föras över på domstol. Mot detta resonemang kan invändas att de frågor som för närvarande handläggs av Radionämnden enligt radiolagen och programföretagens avtal med staten inte lämpar sig för domstolsprövning med hänsyn till frågornas natur.
Vi har framfört idén att man i och för sig inte bör vara främmande för att inrätta en särskild Radio- och TV- domstol som dels handlägger frågor om yttrandefrihetsbrott, dels frågor om tillstånd, sanktioner och återkallande av tillstånd, dels utfärdar rekommendationer av det slag som Radionämnden gör idag. En annan möjlighet är att knyta en Radio- och TV- domstol till viss avdelning inom Stockholms tingsrätt, eftersom mål enligt radioansvarighetslagen redan handläggs där.
Oavsett vilken väg man väljer med ett särskilt beslutsorgan, t ex en domstol, för vissa radio- och TV- frågor har vi hävdat att det är nödvändigt att skilja på utrednings- och beslutsfunktionerna vid Kabelnämnden, Närradionämnden, Radionämnden och den nya Styrelsen för lokalradio.
Vi har föreslagit att utredningsmyndigheten skulle kunna kallas Radio-och TV-ombudsmannen. Vi har också varit inne på tanken att en sådan ombudsmannafunktion skulle kunna utvidgas till att omfatta hela medieområdet -- ett slags massmedieombudsman.
Självfallet medför en renodlig av rollerna besparingar för staten.
Ett annat uppslag är att låta den nuvarande verksamheten med Pressombudsman och Pressens opionsnämnd bli förebild för ett självsaneringssystem även inom radio- och TV-området. Ett sådant system har sina fördelar.
Mot bakgrund av det anförda kan vi inte acceptera regeringens förslag. Vi menar att en allsidig utredning måste göras. En utredning som måste innehålla ordentliga konsekvensanalyser av olika tänkbara förslag för yttrandefriheten och informationsfriheten, dvs den fria åsiktsbildningen. Utredningsuppdraget bör leda till utarbetade förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:160,
2. att riksdagen hos regeringen begär en allsidig utredning av tänkbara organisationsmodeller inom massmedieområdet i syfte att skapa bästa förutsättningar för en fri åsiktsbildning i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 17 mars 1994 Harriet Colliander (nyd) Simon Liliedahl (nyd)