Barnpornografi handlar inte om erotik, inte ens om erotik med barn inblandade. De alster som i den allmänna debatten går under namnet barnpornografi handlar om dokumentation av grova kränkningar av barn, bland annat tortyr och svår misshandel. Sexuellt umgänge med barn under 15 år är i sig ett brott. Det våld mot barn som dessa alster visar är svåra brott. Men till skillnad från andra brott sker kränkningen av offret i detta fall inte enbart när brottet begås, utan om och om igen varje gång barnpornografin visas. Även vetskapen om att barnpornografin finns tillgänglig för visning innebär svårt lidande för det kränkta barnet och dess föräldrar och andra närstående.
Tryck- och yttrandefriheten är en grundläggande rätt i en demokratisk rättsstat. Inskränkningar i den rätten kan bara motiveras om ett motstående intresse har större skyddsbehov. Här är det uppenbart att barnens skyddsbehov måste gå före pedofilernas rätt att ta del av barnpornografiska alster. Förbud mot innehav har införts av en rad andra länder, däribland Norge. Ett förbud mot innehav minskar tillgången på sådana bilder och minskar därmed barnens lidande. Rädda Barnen, Rikspolisstyrelsen och andra kräver förbud mot innehav av barnpornografi. Enligt FN:s barnkonvention, som Sverige har tagit initiativ till, har vi skyldighet att skydda barn mot övergrepp i alla former. Även FN:s kommission för mänskliga rättigheter och Interpol har krävt att medlemsländerna förbjuder innehav av barnpornografi. För att åstadkomma ett förbud mot innehav krävs att grundlagen ändras. I tryckfrihetsförordningen (7 kap 4§ tolfte punkten) och yttrandefrihetsgrundlagen (5 kap 1§) återfinns bestämmelser om barnpornografibrott i samband med tryck- och åsiktsfrihetens gränser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om erforderliga grundlagsändringar för att förbjuda innehav av barnpornografi.
Stockholm den 25 januari 1994 Berndt Ekholm (s) Lena Klevenås (s)