Våldet på gatorna har blivit råare och våldsverkarna fler.
Det är ofta utrustade med knivar, järnrör och basebollträn.
I brist på bättre fritidssysselsättning söker sig ungdomar till
olika gängbildningar i de centrala delarna av kommunerna
och fördriver tiden med att bråka med varandra. Ungdomar
känner uppgivenhet inför framtiden och saknar ofta
medkänsla för varandra. De söker hos de olika gängen en
trygghet och ett sätt hävda sig som de inte kan nå på annat
sätt i samhället.
Samhällets besparingar drabbar också ungdomens
möjligheter till kulturupplevelser och möjligheter till att
skapa och utöva sin egen kultur.
Det finns ett rikt utbud av våldsfilmer, videogram och
reklam för fram allt mer glamorösa och glättiga livsstilar. I
det s.k underhållningsvåldet finns normer och värderingar
om att äga och konsumera och våldet begås nästan enbart i
syfte att komma åt pengar eller saker, inte av hat, kärlek
eller politisk passion. Mediautbudet ger sken av att dessa
livsstilar skall vara rådande i samhället och det handlar
många gånger om makt och förtryck.
Under senare år har också diskuterats hur det alltmer
förekommande råa våldet i film, videogram och på TV,
påverkar och utarmar andra upplevelser. Genom
opinionsyttringar, debatter m.m skärptes lagstiftningen
1991 när det gällde granskning och kontroll av filmer och
videogram och det beslutades om ett åtgärdsprogram för att
komma tillrätta med skadeverkningarna av hela utbudet av
våldsskildringar på bio, video och TV och däri inbegripen
satellit- och kabel-TV. Justitiekanslern har haft i uppdrag
att utreda behovet av åtgärder angående bestämmelserna
om olaga våldsskildring. Justitiekanslern föreslår inte några
författningsändringar men anger att han inte anser att man
ska slå sig till ro med vad som gjorts. När det gäller
spridningen av våldspornografisk, olaga våldsskildring,
anser han att det ännu inte är definitivt löst hur det ska
kunna stävjas.
Våldsskildringsrådet fick till uppgift att initiera
forskning, utbildning och information och att som motvikt
satsa på kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram. De har bla
pekat på en rad olika områden där den nuvarande
lagstiftningen inte är tillfredsställande. Det gäller
exempelvis registreringsplikten där endast ca 80% av
distributörerna registrerat sig. Det ligger i sakens natur att
de som avser att gå utanför reglerna inte registrerar sig.
Våldsskildringsrådet pekar också på att
videogramsverksamheten är i stark utveckling och svår att
överblicka. Inom detta område finns också en s.k. svart
marknad, med kopiering och försäljning utav olika
videogram med våldsskildringar, denna typ av verksamhet
är kopplad till postorderförsäljning och klubbverksamhet.
Vidare så lämnar man inte till frivillig granskning de
videogram som man vet inte håller sig inom givna regler.
Vi upplever inte att det skett några förändringar i
utbudet av det s.k. underhållningsvåldet utan snarare
tvärtom är utbudet mer fixerat just vid våldsscener. Det
finns undersökningar som tyder på att vissa grupper barn,
ungdomar och vuxna p.g.a tittande på underhållningsvåld
och även på mer sensationellt nyhetsvåld, får felaktiga
föreställningar om våldet i verkligheten. En annan fråga
som också diskuterats är hurvida barn och ungdomar genom
att se på våld på TV, filmer, video får bristande förståelse
för hur allvarliga följderna av slag och sparkar kan vara. Det
saknas forskning där säkra slutsatser kan dras hur
underhållningsvåldet ger upphov till våldet ute i samhället
och därför bör snarast initiativ tas till en sådan forskning.
Vidare är det dags att utvärdera den lagstiftning som tillkom
vid 1990 års riksdagsbeslut för att ta initiativ till de åtgärder
som krävs för att dämpa våldsskildringarna i mediautbudet
och få till stånd en bred forskning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av de
förändringar som tillkom genom 1990 års riksdagsbeslut om
våldsskildringar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av forskning om det s.k.
underhållningsvåldets effekter.
Stockholm den 25 januari 1994
Birthe Sörestedt (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)