Till de centrala värdena i en demokrati hör
tryckfriheten. Sverige kan berömma sig av att vara det
första landet i världen som fick en lagstadgad tryckfrihet,
genom tryckfrihetsförordningen av år 1766. Det kan också
framhållas att nu gällande tryckfrihetsförordning är den
mest liberala i världen och att den till medborgarnas
fromma ger en mycket vidsträckt frihet till opinionsbildning
och information.
Men till frihet hör också ansvar. För pressens del innebär
det att publiciteten måste utövas med hänsynstagande till
personer vilkas angelägenheter behandlas i tidningarna.
Den svenska pressen visade också tidigt att den var
medveten om detta då den var först i världen med att inrätta
en Pressens Opinionsnämnd (POn). Denna har sedan
kompletterats med en Allmänhetens Pressombudsman
(PO).
Pressens och övriga massmedias roll är att informera om
vad som händer i samhället, att granska och kritisera
maktutövare och på grundval av informationen och
granskningen skapa opinioner bland medborgarna. Ingen
bestrider den rollen, som vår tryckfrihet slår vakt om. Och
ingen bestrider att massmedia härigenom har en
utomordentligt stor makt. Medierna bestämmer vad de vill
berätta, hur de vill framställa vad eller vem de berättar om
och de drar själva slutsatserna om vad de berättat. Så vad
allmänheten får veta, det behöver inte vara vad som hänt
utan vad media föredrar att berätta om vad som hänt och
inte hänt.
Vem granskar granskaren?
För att upprätthålla en rimlig maktbalans i vårt
demokratiska samhälle kontrolleras och granskas regering,
riksdag, myndigheter, företag och enskilda oavhängigt och
utifrån, bl.a. av media. Men med den oerhörda makt som
massmedia fått i dagens samhälle -- det är inte utan fog den
betecknas som den tredje statsmakten -- så är det också
viktigt att massmedias egen maktutövning underkastas en
effektiv kontroll. Både från samhällelig synpunkt och med
tanke på den enskildes rättssäkerhet behövs ett system, som
innebär att maktmissbruk från medias sida undviks eller
beivras. Och maktmissbruk är det, när media på ett osant,
vinklat eller onyanserat sätt beskriver en händelse, en
person eller ett företag och därigenom skapar en felaktig
bild till men för den enskilde eller företaget och i längden
även för allmänheten.
Hur granskas då massmedia och hur beivras
maktmissbruk? Brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
har regler som gäller förtal av enskilda personer men för
juridiska personer -- som företag -- finns ej någon sådan
lagstiftning. Och det är en komplicerad process för en
enskild att stämma en tidning och den kan bli mycket
dyrbar.
Den andra möjligheten är att vända sig till PO eller POn
för att få ett ärende bedömt utifrån de etiska regler som
pressens organisationer fastställt. PO har till uppgift att på
eget initiativ eller efter anmälan påtala avvikelser från god
publicistisk sed. Han kan medverka till beriktiganden i
aktuell tidning, han kan göra eget uttalande som tidningen
har att publicera och han kan hänskjuta ett ärende till POn.
Om POn anser att en tidning har brutit mot god publicistisk
sed så förväntas också att tidningen -- enligt de etiska
reglerna -- publicerar uttalandet. Vidare får tidningen
betala en s.k. expeditionsavgift som idag för de minsta
tidningarna uppgår till 7 600 kr + moms, för övriga till 20
700 kr + moms.
Det finns enligt min uppfattning inte anledning att rikta
någon kritik mot de etiska regler som pressen ställt upp.
Men på detta, liksom på andra områden, utbildas praxis och
trender, och man kan konstatera att medan journalistiken
hos oss -- liksom internationellt -- blivit alltmer aggressiv så
har PO och POn blivit alltmer anonyma.
För några år sedan inträffade den sensationen att
dåvarande PO fick en egen tidningsartikel fälld av POn. Det
ledde till att han avgick. Under mer än ett år fanns det ej
någon ordinarie PO. Hösten 1993 utnämndes en ny PO, för
första gången blev det inte någon jurist utan en
chefredaktör, som enligt Svenska Dagbladet fått på sig ett
stort antal anmälningar till POn.
Den nye PO skall naturligtvis få tid på sig att växa in i
sin uppgift. Det är ej något som hindrar att det kan visa sig
bli en bra lösning. Men det är heller ingen tvekan om att
de senare årens turbulens ytterligare har skadat tilltron till
pressens egen vilja och förmåga att genom självsanerande
verksamhet hålla pressetiken på en acceptabel nivå.
Aggressiv personjournalistik
F.d. hovrättslagmannen Lennart Groll som var PO
under 1970-talet är kritisk till PO:s passivitet och
anonymitet. I en artikel i Svenska Dagbladet 20/11-92
hävdar han bl.a. att POn:s praxis präglas av eftergivenhet
mot den aggressiva personjournalistiken.
När det gäller s.k. offentliga personer är praxis numera
att POn accepterar att pressen på lösa grunder ger en
ofullständig och tendentiös information om något som
inträffat varvid man fritt blandar egna förklenande
kommentarer med de upplysningar man tycker bäst tjänar
den negativt kommenterande rollen.
Personer som Jacob Palmstierna från SE-Banken, Kjell
Brändström från SCA och Stefan Sjölander från
Finansdepartementet har i olika presskampanjer på lösa
grunder utmålats som ekonomiska brottslingar. I de fall som
lagföring skett har dessa visat att tidningarna saknat grund
för sina anklagelser.
Fortsätter denna utveckling så kommer det allmänna
förtroendet för att det som pressen informerar om är
korrekt att minska. Det är inte bra för det stora flertalet
journalister som är hederliga yrkesutövare.
I en debattartikel i Dagens Nyheter 9/5-93 anklagade
Björn Persson, journalist vid TV3, Expressen för att
systematiskt köpa ut personer som anmäler tidningen till
PO. De utsatta får en summa pengar för att dra tillbaka sin
anmälan och samtidigt beläggs de med munkavle. Persson
anser att när Expressen kringgår den granskningsmodell
tidningen själv står bakom undergrävs förtroendet för PO-
ämbetet.
Det är uppseendeväckande att inte PO själv i något av
de 16 fall som Persson redovisar -- där anmälan dragits
tillbaka -- på eget initiativ kunnat påtala avvikelse från god
publicistisk sed. I stället har PO tagit det unika beslutet att
hemligstämpla samtliga 16 anmälningar.
Man kommer som utomstående betraktare därmed inte
ifrån frågeställningen vilken uppgift som pressen anser är
den viktigaste för PO? Är den att skydda pressen från
anmärkningar från allmänheten eller att skydda
allmänheten från påhopp från pressen?
Om inte den nytillträdde PO förmår visa att han aktivt
kommer att ta tillvara allmänhetens intresse gentemot
pressen så kommer kravet på en statlig PO att öka. På flera
andra områden har vi statliga ombudsmän och i dessa fall
finns det ingen tvekan om vilken kategori de företräder.
Små företag saknar skydd
Det skydd som POn kan bereda juridiska personer
såsom företag och organisationer har genom ändring av de
egna stadgarna kraftigt begränsats. Tidigare kunde anmälan
mot en tidning göras av ett litet företag som utsatts för
oriktig och skadande publicitet. Anmälan kunde leda till
klander från POn:s sida. Numera tar POn endast upp
klagomål som gäller rätt till genmäle. Detta är särskilt
allvarligt eftersom juridiska personer inte har laglig
möjlighet att föra talan vid domstol om ekonomiskt förtal.
Internationellt är detta mycket ovanligt, i de flesta länder
har juridiska personer samma möjligheter som fysiska i
detta avseende.
Vi lever i en tid med mycket stor arbetslöshet. Antalet
konkurser är fortfarande mycket högt och ett stor antal
företag kämpar för sin överlevnad. Alla är idag överens om
att det är de små företagen som kan få vår tillväxt och
sysselsättning att öka. De flesta småföretag drivs idag i form
av aktiebolag och därmed utgör de juridiska personer.
Att i en sådan situation tillåta att tidningar utan någon
som helst risk för korrektiv från samhällets sida eller
skadeståndsansvar utsätter små företag för oriktig och
skadande publicitet hämmar utvecklingen. Det är att ge
vissa personer en total frihet utan något krav på ansvar
vilket är mycket ovanligt i vårt land.
Det är inte bara i vårt land som utvecklingen gått mot en
allt mer aggressiv journalistik och en allt mindre aktivitet
när det gäller självsanering från pressens sida. I Danmark
har man infört etiska regler direkt i lagstiftningen. I
England har Press Council -- en motsvarighet till POn --
avskaffats och en skärpt presslagstiftning förbereds.
Jag väckte i januari 1993 en motion på pressetikens
område vilken motion i riksdagen avslogs av ett enigt
konstitutionsutskott.
Med risk för att i pressen åter framställas som en
mörkerman som är ute efter att begränsa tryckfriheten och
yttrandefriheten -- vilket det inte är fråga om -- föreslår jag
att en parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts med uppdrag att
utvärdera situationen på det pressetiska området och att
lägga förslag som stärker allmänhetens samt juridiska
personers -- främst små företags och organisationers --
ställning gentemot pressen. Med hänsyn till den betydelse
som andra media -- radio och TV -- numera fått, och då de
här behandlade problemen även gäller dem, bör
utredningen även omfatta dessa media.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning på
pressetikens område med uppgift att lägga fram förslag som
stärker allmänhetens samt juridiska personers -- främst små
företags och organisationers -- ställning gentemot
massmedia.