Hösten 1992 antog riksdagen en ny lag som reglerar satellitsändningar av TV-program i Sverige. Lagen innebär att samma regler gäller för all form av annonsering och s k sponsoring av program som riktar sig till TV-publiken i Sverige oavsett distributionsform. Det innebär således att markdistribuerade respektive satellitdistribuerade (även via kabelnät) sändningar behandlas lika i detta avseende, förutsatt att den ursprungliga TV-signalen, tekniskt sett, utgår från en sändningskälla inom Sveriges gränser.
Yttrandefrihetsgrundlagen medger f.n. att lag kan stiftas som förbjuder reklam i TV- eller radioprogram hos andra i landet verksamma programföretag än det (eller de) som fått samhällets sanktion/koncession. Tillstånd med ensamrätt för reklam i ett rikstäckande marknät innehas f.n. av TV4 Nordisk Television AB.
I propositionen vidgick regeringen att detta förhållande kan medföra en konkurrensnackdel för i Sverige svensk- sändande programföretag också i förhållande till från utlandet till Sverige sändande programföretag. Riksdagen accepterade genom sitt beslut detta missförhållande då en enhetlig lagstiftning i denna del ansågs viktigare än att tillgodose kravet på en strikt konkurrensneutralitet.
Fr o m den 1 juli 1993 gäller en ny EG- och EES- anpassad konkurrenslag i Sverige som bl a inskärper kravet på konkurrensneutralitet mellan företag inom samma bransch eller produktområde.
En konsekvens av nuvarande förhållanden är t ex att TV5 Nordic, som satellitsänder program och reklam från svenskt territorium till publik i Sverige, diskrimineras i förhållande till TV3, exempelvis, som satellitsänder program och reklam från engelskt territorium till publik i Sverige.
Vidare kan ett snedvridet konkurrensförhållande sägas råda mellan TV4, som har ensamrätt på marksänd TV- reklam och når så gott som samtliga hushåll i Sverige, och övriga programföretag (utom Sveriges Radio-bolagen) som huvudsakligen vänder sig till en svensktalande publik via satellit och/eller kabelnät och som mest når ca hälften av landets hushåll.
Lagen innebär också att TV-program mot vederlag endast får sändas under ''annonstid'' i televisionen. Med annonstid avses 1--6 minuter reklam per programtimme mellan program eller i s k naturliga pauser. Att sälja sammanhängande programtid därutöver är således inte möjligt för programföretag som har detta som en av sina affärsidéer. Detta kan på sitt sätt anses vara en inskränkning av informations- och yttrandefriheten. Som jämförelse må nämnas att det är fullt lagligt att köpa sig informations- och reklamutrymme i tryckta medier.
Också ifråga om reklam riktad till barn under 12 år stadgas ett förbud. Därmed går lagen längre än EG:s TV- direktiv, vilket i och för sig är tillåtet men föga meningsfullt eftersom direktivet anger ett antal etiska normer för reklam riktad till barn under 12 år. Även Internationella Handelskammarens etiska normer för reklam riktad till barn -- med rekommendationer till leksaksfabrikanterna -- tillgodoser i god mån de skyddsvärda intressen som här kan anses aktuella.
Med tanke på Sveriges nalkande till EG/EU borde tiden nu vara mogen för en uppmjukning av reglerna om reklam och sponsoring i radio och TV.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om satellitsändningar av TV-program, jämte annan berörd lagstiftning, i syfte att bl.a. åstadkomma större konkurrensneutralitet vad avser sändning av reklam, försäljning av programtid m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 21 januari 1994 Henrik S Järrel (m)