Sverige har fortfarande en statlig censur av filmer för
barn, ungdomar och vuxna. Censuren omfattar dock enbart
filmer avsedda för biografvisning.
För andra mediaformer gäller helt andra regler. Tryckta
skrifter (tidningar, böcker, tidskrifter) granskas inte på
förhand. Inte heller teaterföreställningar utsätts för en
sådan granskning. Tidningar och tidskrifter måste ha en
ansvarig utgivare som i efterhand kan ställas till svars om
innehållet i skriften anmäls till åtal. Böcker behöver inte ha
en ansvarig utgivare, men förlag och författare kan i
efterhand ställas inför domstol ifall innehållet exempelvis
förtalat en person på oriktiga grunder.
För etermedia, radio och TV, gäller liknande regler som
för tidningar. Någon förhandsgranskning sker inte av
innehållet i deras sändningar. Granskningen sker möjligen
i efterhand om någon gör anmälan. För Sveriges Radio och
Television finns en speciell nämnd, Radionämnden, dit
allmänheten kan vända sig med anmälningar mot inslag i
dessa företags program.
Allmänhetens pressombudsman och Pressens
opinionsnämnd är organ som granskar tidningar och andra
mediers rapportering utifrån etisk synpunkt. Deras utslag är
inte bindande, men brukar följas av journalister och
redaktioner.
För de ovan nämnda medierna gäller principen att det är
först i efterhand som innehållet kan granskas. Vill man inte
gå via Pressens opinionsnämnd eller Radionämnden måste
man använda sig av det rättsliga systemet för att väcka
tryckfrihetsåtal eller vanligt åtal mot exempelvis förtal. För
videofilmer avsedda att visas privat gäller också systemet
med efterhandsgranskning och ansvariga utgivare.
Videodistributörerna kan dock på frivillig väg låta granska
sina videofilmer för att minimera risken att i efterhand bli
föremål för eventuellt åtal.
Den enda form av kulturyttring som nu utsätts för statlig
förhandsgranskning är filmer som skall visas för
allmänheten på exempelvis biografer. I denna granskning
klipps vissa våldsscener bort och åldersgränser för visningar
till allmänheten fastställs.
Man kan med fog fråga sig om inte denna typ av
förhandsgranskning överlevt sig själv. För det första har
satellit-TVs intåg gjort att en hel del av de filmer som
allmänheten ser inte har granskats av någon statlig censur
eftersom flera av dessa stationer är utlandsbaserade och
därmed inte lyder under svensk lag.
För det andra har den snabba utbredningen av video
gjort att många numera ofta tittar på videofilm som inte är
förhandsgranskad av den statliga filmcensuren.
För det tredje har nyhetsrapporteringen förändrats. Den
har blivit snabbare och mer inträngande. Dagligdags
serveras vi via våra TV-apparater våld, blod och övergrepp
i olika delar av världen. Bilder och reportage som många
gånger är betydligt mer skrämmande än det som återfinns i
spelfilmer.
För det fjärde utvecklas dataspel och andra
fictionformer baserat på datorer mycket snabbt.
Framförallt dataspelen, som ofta innehåller våld av olika
slag, har på kort tid blivit omåttligt populära hos barn- och
ungdomar. Hur stor påverkan de har på dessa grupper är
svårt att säga, men det verkar inte helt otroligt att de kan ha
en stark påverkan, eftersom dataspelen i sitt innehåll nära
gränsar till verkligheten och till skillnad från filmer är
åskådaren i dataspelen inte bara en passiv tittare utan deltar
aktivt i spelets händelser. Nya och mer verklighetsanknutna
dataspel börjar nu komma in på marknaden. Genom en ny
teknik där deltagaren får en mask/dräkt som kopplas till
datorn kan han eller hon ''leva/agera'' inne i dataspelets
värld. Det blir oerhört svårt att skilja fantasi från
verklighet. Dataspel och liknande är nästan helt oreglerad
i lag vad gäller granskning eller bestämmelser om ansvarig
utgivare.
Filmcensuren kom en gång i tiden till för att, utifrån
någon slags gemensam syn på etik och moral, ''skydda
folket'' från obehagliga våldsskildringar, sexskildringar
m.m. Som framgått av ovan gäller denna
''skyddsmentalitet'' nu bara en mycket liten del av de
kulturella uttrycksmedel som finns i vårt moderna samhälle.
De nya former för förmedling av bilder och texter som vuxit
fram och den nya teknikens alla möjligheter gör att en
förhandsgranskning i princip ter sig omöjlig.
Jag tror inte att det är praktiskt möjligt att
förhandsgranska alla dessa kulturella yttringar. Som jag ser
det skulle det kräva en mycket kostsam och omfattande
statlig myndighet. I princip skulle det i dagens öppna
samhälle vara näst intill omöjligt att göra en heltäckande
förhandsgranskning.
Den andra mer principiella frågan som väcks är, om det
i en demokratisk och öppen stat är lämpligt med
förhandsgranskning/censur? Mitt svar på den frågan är nej.
En förhandsgranskning bygger på att staten utser någon
eller några som utifrån sitt tänkande och tyckande i moral-
och etikfrågor skall bestämma vad andra skall få se eller inte
se. Jag tror för det första att dagens välutbildade och
självständiga människa själv kan avgöra vad han eller hon
vill respektive inte vill se och höra. För det andra tror jag
att det i dag är nästan omöjligt att fastställa vad en
gemensam etik- och moralsyn bland medborgarna består
av.
Det tredje, men kanske viktigaste skälet, berör
demokratins funktionssätt. Det finns alltid risk för att en
statlig förhandsgranskning/censur ''silar'' bort sådant som
kan vara väsentligt för medborgarna att få del av. Att
makten kan välja vad som är lämpligt för medborgarna att
se och höra är, som vi ser det, skadligt för demokratin.
Medborgarna i en demokratisk stat bör ha fri tillgång till all
den information och de kulturella yttringar som finns i
Sverige och internationellt för att sedan själva kunna välja
vad som är intressant eller berikande för dem. Ett sådant
förhållningssätt garanterar bäst en väl fungerande
demokrati med aktiva och kunniga medborgare.
För det fjärde måste man fråga sig varför vissa
informationsmedel och kulturella yttringar skall
förhandsgranskas och varför andra (böcker, teater m.m.)
inte skall genomgå denna censur.
Som jag ser det har den statliga förhandsgranskningen
av film helt spelat ut sin roll. De praktiska förutsättningarna
i form av gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken
och de nya formerna för information och kulturyttringar är
i dag helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig
förhandsgranskning.
Ett system baserat på att i efterhand granska filmer,
böcker, video, teater etc. är enligt min mening att föredra.
Granskningen skall då endast ske för att klarlägga om det
har framförts fakta som är oriktiga eller förtal av enskilda
eller grupper som inte har någon riktig grund. För att värna
om yttrandefriheten måste ett system med
efterhandsgranskning innehålla ett mycket starkt skydd för
media, bokutgivare, teatrar, författare m.fl. Bevisbördan
bör som i dag ligga på den som väcker åtal eller gör en
anmälan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av den statliga
förhandsgranskningen av film.