Den 20 november 1989 antogs konventionen om barnets
rättigheter enhälligt av FN:s generalförsamling.
Konventionen trädde i kraft i september 1990.
Barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda
anslutning saknar motstycke i jämförelse med andra
internationella konventioner på området för de mänskliga
rättigheterna. Sverige var ett av de länder som först
ratificerade konventionen och har också efter
barnkonventionens tillkomst i FN:s generalförsamling och i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna aktivt
verkat för att medlemsstaterna dels skall ansluta sig till
konventionen, dels att de 128 stater som redan ratificerat
den också skall efterleva den. Sverige har under flera år
varit huvudförslagsställare till resolutionen om
genomförandet av barnkonventionen. Sverige har också på
olika sätt stött den kommitté som övervakar de ratificerande
staternas efterlevnad av konventionen.
Enligt barnkonventionens artikel nr 34 åtar sig
konventionsstaterna att skydda barnet mot alla former av
sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta
ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla
lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för
att förhindra a)
att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig
sexuell handling;
b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig
sexuell verksamhet;
c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i
pornografiskt material.
Sverige har varit pådrivande också när det gällt att tillse
att denna artikel efterlevs så att barn inte utnyttjas sexuellt,
vare sig i form av prostitution eller i handel med barn.
Sveriges aktiva agerande i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna och i generalförsamlingen för att få
till stånd beslutet att tillsätta en särskild rapportör med
speciell uppgift att granska och övervaka efterlevnaden när
det gäller frågor rörande handel med barn, barnprostitution
och barnpornografi visar hur stor vikt Sverige fäster vid att
barn inte utsätts för de fruktansvärda övergrepp som sker
idag.
I budgetpropositionen säger regeringen att man avser att
ge fortsatt hög prioritet åt barnets rättigheter inom
biståndsarbetet och inom FN-systemet. Regeringen ser
vidare som sin uppgift att se till att staternas åtagande
omsätts i nationell politik så att barnets rättigheter och
behov de facto tillgodoses.
För att förhindra att barn skall kunna utsättas för de
lidanden och de grymheter som producerandet av
barnpornografin lett till har Sverige lagstiftat om
kriminalisering av produktion och distribution av
barnpornografi.
FN:s specielle rapportör för handel med barn,
barnprostitution och barnpornografi understryker vikten av
att kriminalisera barnpornografi, och i det aktionsprogram
för förebyggande av handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi som kommissionen för mänskliga
rättigheter antagit, uppmanas länder som ännu inte infört
lagstiftning som kriminaliserar att producera, distribuera
och inneha barnpornografiskt material att göra detta.
Vid Interpols första symposium i Lyon 1992 om
brottslighet mot barn rekommenderades de medlemsländer
som ännu inte antagit lagstiftning som kriminaliserar
produktion, distribution och innehav av
barnpornografi att göra detta. Flera länder har också
antagit en sådan lagstiftning, bl.a. England, USA och
Norge. Frankrike och Tyskland håller på att genomföra en
kriminalisering även av innehavet av barnpornografi.
För att fullt ut efterleva de åtaganden som Sverige
förbundit sig till i och med ratificeringen av FN:s
barnkonvention borde Sverige enligt vår mening
kriminalisera även innehavet av barnpornografi.
Som skäl emot en kriminalisering av innehav av
barnpornografiska alster brukar anföras dels att ett sådant
förbud utgör ett ingrepp i den svenska
tryckfrihetslagstiftningen, dels att det är tveksamt om ett
sådant förbud skulle bli effektivt.
I departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd
för barn anförs (sid 32) att en kriminalisering av innehav av
barnpornografi skulle kräva grundlagsändringar
innebärande ett väsentligt avsteg från sedan länge
tillämpade tryckfrihetsrättsliga principer. Det sägs vidare
att de för vårt samhälle så grundläggande principerna om
yttrande- och informationsfrihet i de medier som skyddas
av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
inte bör underkastas ett så från själva grundtanken långt
gående undantag som en kriminalisering av innehav av vissa
sorters framställningar skulle innebära, även om innehållet
i barnpornografiska framställningar i och för sig knappast
kan anses skyddsvärt. Kriminalisering av innehav av
barnpornografi sägs därför i promemorian inte böra
genomföras.
Mot detta vill vi invända följande. De svenska
offentlighets- och yttrandefrihetsprinciperna är av omistligt
värde och något som Sverige med rätta hävdar i alla
sammanhang, bl a i de nu pågående förhandlingarna om
medlemskap i EU. Ingen princip kan emellertid vara så
helig att den inte ibland måste ses över och modifieras i takt
med samhällsutvecklingen. Lagstiftaren kunde, när
tryckfrihetsförordningen kom till, inte i sin vildaste fantasi
föreställa sig de vidrigheter som nu kan breda ut sig under
lagens skydd. Vi har redan tagit några steg på vägen genom
att kriminalisera framställning och spridning av
barnpornografiska alster. Utvecklingen på området och
våra internationella konventionsåtaganden kräver att vi nu
tar nästa steg och kriminaliserar även innehav av sådant
material. Det finns inte någon enda situation där innehavet
kan anses legitimt eller ha något skyddsvärde.
Målet med all kriminalisering på förevarande område är
att skydda barn från sexuella övergrepp och annan
kränkning. Det är uppenbart att man måste ta till alla de
åtgärder som sammantagna kan leda till detta mål. Tyvärr
tvingas man konstatera att de hittills vidtagna åtgärderna
inte har varit effektiva. Det är visserligen förbjudet att
skildra barn i pornografisk bild med uppsåt att bilderna
sprids; upptäcktsrisken vid sådant brott torde dock vara
försumbar. Det är också förbjudet att sprida sådana bilder
och brottet kan efter en nyligen genomförd lagändring
medföra straff på upp till två års fängelse. Erfarenheterna
hos polis och åklagare visar emellertid att
spridningsrekvisitet medför betydande bevissvårigheter i
den praktiska tillämpningen.
När det har visat sig inte räcka med åtgärder som tar
sikte på utbudet av barnpornografi är det nödvändigt att
överväga hur man med kriminalpolitiska medel kan komma
åt marknaden.
Vi anser att effektiviteten i bekämpningen av
barnpornografi kommer att höjas betydligt om innehav
kriminaliseras. I de fall spridningsrekvisitet inte går att
styrka kan åtal då i stället väckas för innehav. En av
fördelarna med en sådan ordning är att det då också blir
möjligt att förverka (och förstöra) beslagtagna
pornografiska framställningar. Som det nu är måste ju
sådant återlämnas till den från vilket beslaget gjordes om
spridningsbrott inte kan styrkas.
I den allmänna debatten framhålls ibland att en
kriminalisering av innehav skulle innebära ett hot mot den
personliga integriteten. ''Vill vi att polisen skall kunna gå
och snoka i folks byrålådor hur som helst?'' Sådana
invändningar saknar all grund. Självklart skall gängse regler
för husrannsakan vara tillämpliga, vilket innebär att det
krävs skälig misstanke om brott för att åtgärden skall få
företas.
Det är i allmänhet bra om politiker är principfasta. Vi
anser emellertid sammanfattningsvis att vi vuxna inte kan
fullt ut hävda tryckfrihetens evangelium så länge det är
utsatta barn som får betala priset. Och priset för
barnpornografi krävs ut i en ohygglig valuta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att innehav av barnpornografi
bör kriminaliseras.
Stockholm den 20 januari 1994
Inger Koch (m)
Christel Anderberg (m)