1990 antog FN konventionen om barnets rättigheter. Ett av de första länderna som ratificerade konventionen var Sverige.
Av artikel 19 framgår att
Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.
Av artikel 34 framgår att
Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra
(a) att barn förmås eller tvingas delta i en olaglig sexuell handling,
(b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet,
(c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.
Enligt svensk lag är det förbjudet att skildra barn i pornografisk bild med uppsåt att bilderna sprids eller sprida pornografiska bilder, men det är fullt tillåtet att köpa, låna eller hyra barnpornografiska tidningar, filmer och videogram. Den begränsning som råder är att man inte får visa dem offentligt eller sprida dem utanför vänkretsen.
Genom att innehav av barnpornografi är fullt tillåtet upphör aldrig kränkningen av de barn och ungdomar som utsatts för sexualbrott. Övergreppen tar aldrig slut. De upprepas varje gång som filmen eller bilden används av nya förövare. Framställningen av barnpornografi är sexualbrott och straffbelagt. Lagen skyddar barnet, men när bilden redan är spridd upphör skyddet och med nuvarande lagstiftning -- för all framtid.
Vår slutsats blir att en lagändring, som innebär en kriminalisering av innehav av barnpornografi, måste till i svensk lagstiftning om vi skall leva upp till FN:s barnkonvention och till våra egna nationella krav på en fullgod lagstiftning som skyddar barnen. En kriminalisering av innehav skyddar inte mot all sådan exploatering, men det är vår skyldighet att så långt det är möjligt skydda barn från att bli andras sexualobjekt.
Vi är också övertygade om att på detta område stämmer inte lagstiftningen överens med det allmänna rättsmedvetandet. Inte minst allmänhetens reaktion över de senaste polisbeslagen av barnpornografi har visat detta.
Vi har även inhämtat att polisen anser att deras utredningar av produktion och distribution av barnpornografiska alster försvåras av att innehavet inte är kriminaliserat.
En annan oroande effekt av den svenska lagstiftningen är vad som kommer att hända när många länder i vår omvärld har skärpt eller håller på att skärpa sin lagstiftning. Storbritannien, Norge och Canada har förbjudit både produktion, distribution och innehav av barnpornografi. Tyskland och Österrike förbereder kriminalisering av innehav. Risken finns, vilket påtalats bl.a. av Rädda Barnen, att Sverige blir ett transitland för barnpornografi. Detta är en skrämmande framtidsbild, som vi måste förhindra.
Regeringen har i en promemoria från Justitiedepartementet (Ds 1993:80) hösten 1993, angående ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp på barn, inte föreslagit någon förändring när det gäller barnpornografibrott. Därmed har också tidsfristen för att regeringen skall kunna föreslå någon grundlagsändring försuttits.
Den möjlighet som nu återstår är att riksdagen fattar ett sådant beslut efter initiativ från konstitutionsutskottet.
Vi anser att konstitutionsutskottet skall ta ett sådant initiativ för att möjliggöra kriminalisering av innehavet av barnpornografi senast fr.o.m. den 1 januari 1995. Lagtexten bör utformas av konstitutionsutskottet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.
Stockholm den 18 januari 1994 Maj-Inger Klingvall (s) Berit Löfstedt (s) Inge Carlsson (s) Viola Furubjelke (s) Ingvar Björk (s) Sonia Karlsson (s) Lars Stjernkvist (s)