Få företeelser är så upprörande och förkastliga som just
barnpornografi. Om detta finns i dag en bred och samlad
uppslutning i Sverige.
Den borgerliga regeringen har på flera sätt följt upp
detta genom skärpningar av lagstiftningen som förbjuder
barnpornografi. Det gäller straffskalan för brott mot
förbudet, som höjts från sex månaders fängelse till två år.
Offentlighetsprincipen gäller inte längre barnpornografiskt
material som beslagtagits.
Mot bakgrund av den senaste tidens avslöjanden av
polisen i Norrköping av barnpornografi som uppenbarligen
trotsar all beskrivning bör övervägas om straffpåföljden
ytterligare skall höjas till sex år. Detta dels för att markera
samhällets avståndstagande och allvarliga syn på brott mot
förbudet, dels också i avskräckande syfte.
Samtidigt finns det brister i den svenska lagstiftningen.
Brister som gör Sverige unikt i detta sammanhang. Bland
annat finns de facto ingen fastställd åldersgräns för
personers medverkan i pornografiska sammanhang. Detta
strider mot FN:s barnkonvention som fastställer att
personer under 18 års ålder är barn. Moderata
samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen påpekat denna
brist i vår lagstiftning och föreslagit att Sverige bör, efter
amerikansk förebild, införa en sådan gräns. Riksdagen har
dock avslagit detta moderata krav såväl 1990
(1989/90:SoU28) som så sent som 1993 (1993/94:KU1). Jag
vill dock i detta sammanhang upprepa det moderata kravet
om en åldersgräns.
Det som på den senaste tiden blivit föremål för kraftiga
reaktioner är att innehav av barnpornografi är tillåtet. Det
som är förbjudet att sälja och sprida till allmänheten är
sålunda helt lagligt att inneha, om det inte sprids i en vidare
krets. Sverige är i dag ett av de få länderna i världen där
detta är lagligt. Bakgrunden till de svenska bestämmelserna
är vår grundlag som inte reglerar innehav av tryckta skrifter
eller videogram -- det ses som en del av vår tryckfrihet.
Jag, precis som alla andra, reagerar mot de vidrigheter
som den senaste tiden har uppdagats, när polisen har
beslagtagit barnpornografi. Vad man då lätt glömmer är att
barnpornografi är förbjudet i den svenska grundlagen och i
brottsbalken. Nu höjs kraven på att även innehav av
barnpornografi skall vara förbjudet. Det innebär att
grundlagen måste ändras. Alla grundlagsförändringar
måste, som jag ser det, föregås av en noggrann avvägning
av dess konsekvenser. Det får inte vara så att tillfälligt
''upphaussade'' frågor får avgöra hur de mänskliga fri- och
rättigheterna skall utformas i vår konstitution.
Mot denna bakgrund menar jag att det är väsentligt att
frågan om ett eventuellt förbud mot innehav av
barnpornografi och därmed en förändring av gällande
grundlag föregås av en utredning. Denna bör få till uppgift
att t ex se hur andra länder löst de praktiska
komplikationerna med ett förbud och vilka konsekvenser
en förändring får i förhållande till tryckfrihet och till annan
lagstiftning. Jag menar i detta sammanhang bl.a. bristen på
en tydlig definition -- t ex när det gäller ålder -- av
barnpornografi. Avslutningsvis är just
definitionssvårigheten ett skäl till varför så få åtal för brott
mot barnpornografi lett till dom. Det i sin tur har medfört
att polisen inte har prioriterat kampen mot barnpornografi.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en höjning av straffpåföljden för
brott mot förbudet mot spridning och tillverkning av
barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en åldersgräns för personers
medverkan i pornografiska sammanhang,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning av konsekvenserna
av ett eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi.
Stockholm den 17 januari 1994
Charlotte Cederschiöld (m)