med anledning av prop. 1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-området
Regeringen tycks anse att radio och TV i huvudsak är
affärsverksamhet och möjligen -- först i andra hand -- en
fråga om kultur, opinionsbildning och demokrati. Förslaget
om ny myndighetsorganisation är helt i linje med den politik
som hittills resulterat i att sändningsrätter sålts på auktion,
att den traditionella föreningsradion förstörts och att
kabellagstiftningen förlorat all udd.
Den medieutveckling regeringen tycks önska är den som
varit i USA; dvs. ett system där marknaden ostört kan
utveckla vilka avarter som helst och där alternativ saknas till
det sensationslystna, våldsamma och spekulativa.
Public-service-kanalerna och den övriga icke-
kommersiella delen av medieutbudet som i detta perspektiv
inte representerar någonting av värde är här snarast ett
hinder för marknadens utveckling, ett hinder som den nya
myndighetsorganisationen så småningom skall undanröja.
Det här står naturligtvis inte i propositionen. Om det
gjorde det skulle förslaget sannolikt inte passera. I stället
talas det i texten lite allmänt om rättssäkerhet, flexibilitet
och effektivitet. Vem är inte för det?
Regeringen döljer sin brist på kulturpolitiska ambitioner
med tekniska beskrivningar av nuvarande och kommande
myndighetsorganisation. Ingenstans anges en riktning,
ingenstans ett mål som går att diskutera, ifrågasätta eller
bejaka.
I propositionen saknas en värdering av den nuvarande
organisationen med fyra olika nämnder. Ett
ställningstagande till myndighetsfrågan behöver en
plattform att utgå ifrån, en beskrivning av hur olika
funktioner tillgodoses och resonemang om hur de borde
tillgodoses -- i förhållande till de angivna målen.
Då det i propositionen talas allmänt om effektivitet
måste vi fråga oss:
''Effektivt'' för vem?
Är det ''effektivt'' t.ex. att ansvarsförhållandena för
olika sändningar i praktiken är så oklara att ansvar
överhuvudtaget inte kan utkrävas?
Är det ''effektivt'' att eventuella beslut av
Kabelnämnden i praktiken inte får genomslag eftersom
aktörerna för närvarande i stort sett är okända för
myndigheten?
Är det ''effektivt'' att den nya lokalradions regelsystem
helt spårat ur?
Är det ''effektivt'' att vi i Sverige fått en
branschutveckling inom medieområdet som närmast
påminner om dagens anarki inom taxinäringen?
Hur då, effektivt? Hur då effektivare? Propositionen ger
inget besked.
Vänsterpartiet har en annan syn på radio och TV än vad
regeringen har. För oss är det självklart att radio- och TV-
politiken är en del av den nationella kulturpolitiken, samt
att villkoren för radio och TV samtidigt har stor betydelse
för villkoren för demokratin och det offentliga samtalet.
Ett Radio- och TV-verk skall enligt vår mening inrättas
endast under förutsättning att de kulturpolitiska målen
tydligt anges i myndighetens instruktion.
Radio- och TV-verket skallvärna yttrandefrihet och
öppenhet,utveckla kontakterna med omvärlden,
främja konstnärlig förnyelse och kvalitet inom radio- och
TV-området,bevara och levandegöra kulturarvet,
främja mångfald genom ett decentraliserat ansvar,främja
ett vidgat deltagande,främja barns och ungdomars
intressen och bevaka deras rättigheter.
Verkets direkta ansvarsområde skall omfatta frågor om
radio och TV. Indirekt skall verkets arbetsuppgifter knyta
an till verksamheter som andra institutioner ansvarar för
som t.ex. Filminstitutet och Kulturrådet.
Verket skall ha två huvuduppgifter. För det första skall
det vara central förvaltningsmyndighet med
verkställighetsansvar inom området i enlighet med gällande
förordningar och lagstiftning. För det andra skall det som
central myndighet följa utvecklingen inom området och ge
ett samlat underlag för bedömningar av och beslut om den
statliga mediapolitiken.
Yttrandefriheten är garanterad i grundlagen. En given
uppgift för en ny myndighet på området borde vara att följa
upp hur de olika speciallagarna (närradiolagen,
lokalradiolagen och kabellagen) i praktiken reglerar det fria
meningsutbytet och opinionsbildningen. Det är inte
självklart, enligt vår mening, att Stenbeck ytterligare ska
utvidga sitt territorium och sin dominans inom mediasfären.
Studier av koncentrationen när det gäller ägandet och
dess effekter borde anges som en uppgift för ett samordnat
Radio- och TV-verk.
Frekvensutrymmet är begränsat såväl i etern som i
kabelnäten, och oavsett vem som har makten, sker en
fördelning. Det är ingen tillfällighet att marknadens aktörer
eftersträvar fullständig kontroll av varje del i kedjan från
produktion till konsumtion. Detta har ingenting med
valfrihet för de enskilda abonnenterna att göra. Snarare
motverkas valfriheten av denna utveckling.
Regeringens princip om ''frihet'' när det gäller kabel-TV
har visat sig ge kabeloperatörerna en i det närmaste
oinskränkt makt att välja utbudet av programkanaler till
sina kunder -- till helt olika priser. Problemet är att
kunderna, de vanliga hushållen, inte kan välja operatör. De
har i praktiken att acceptera det kabelnät fastighetsägaren
valt.
Konsumentverket har fått in mängder av klagomål från
arga abonnenter som tvingas betala för tjänster (läs
programkanaler) de inte fått eller överhuvudtaget inte vill
ha. Även tekniskt har en rad brister konstaterats. Dessa
problem berörs över huvud taget inte i propositionen.
Inte heller diskuteras det förslag som presenterats av
Konsumentverket om att återinföra registreringen av
kabeloperatörerna för att -- allmänt sett -- förbättra
samhällets tillsyn av kabel-TV-marknaden. En
probleminventering hade varit naturlig i detta
sammanhang, när de statliga insatserna på området skall
diskuteras.
Det är en god tanke att skapa en tydligare
myndighetsstruktur än den nuvarande. Men det måste ske
som en lösning på faktiska problem och inte i blindo.
Ett Radio- och TV-verk skall enligt vår mening inrättas
endast under förutsättning att dess ledning utgörs av en av
regeringen utsedd styrelse med representanter från olika
partier och verksamhetsfält.
Styrelsen skall ha det totala ledningsansvaret för
verksamheten. Styrelsens ordförande skall samtidigt vara
verkets direktör. Detta för att garantera att de beslut som
tas av det nya verket har medborgerlig förankring. Därmed
torde inte råda något tvivel om var och hur beslutanderätten
utövas.
Regeringen har i propositionen föreslagit att Radio- och
TV-verket skall vara ett s.k. enrådighetsverk och ledas av
en överdirektör, som ensam skall ta ansvaret för det
blivande verkets beslut. Detta är enligt vår mening helt
oacceptabelt. Förslaget blir inte bättre av det märkliga
insynsorgan som skisseras.
De framtida besluten i en myndighet av det här slaget
innebär grannlaga avvägningar mellan olika intressen, och
trycket på tjänstemännen utifrån kommer under alla
omständigheter att vara stort. Detta talar för en kollektiv
och politiskt förankrad ledning.
De nuvarande nämnderna Närradionämnden och
Kabelnämnden är idag politiskt tillsatta nämnder och några
avgörande argument varför nämndrepresentationen inte
längre skulle behövas finns inte i propositionen.
Med den utformning som Vänsterpartiet vill ge Radio-
och TV-verket är det alldeles uppenbart att en styrelse
behövs för att bestämma arbetets inriktning. Även med
regeringens förslag borde det emellertid vara självklart.
Verket skall enligt regeringens förslag ''följa
utvecklingen'' inom området. Det är en formulering ingen
kan invända mot så länge den inte preciseras. Men vad är
det egentligen som avses och vad skall det få kosta? Vad är
det riksdagen fått att ta ställning till?
Principen om att de nuvarande myndighetsuppgifterna
delas upp på två självständiga nya myndigheter, Radio- och
TV-verket respektive Granskningsnämnden, har många
fördelar. Sannolikt är det en konstruktion som bättre än den
nuvarande kan svara mot framtida behov -- under
förutsättning att villkoren ovan uppfylls. Granskningen
kommer med det förslag regeringen lagt att kunna utövas
opartiskt och självständigt.
När det gäller Granskningsnämnden och dess framtida
roll måste emellertid kritik riktas mot den dimensionering
regeringen tänkt sig.
Tillsynen av radio- och TV-sändningarnas innehåll
inklusive reklamgranskningen riskerar att förlora i
trovärdighet om nämndens organisation blir för liten i
förhållande till ärendemängden. Enligt regeringens förslag
skall en nämnd klara vad tre nämnder hanterar idag. Den
nya nämndens storlek och resurser måste dimensioneras
efter detta. Nämndens resurser kan likväl behöva omprövas
redan om ett år.
När det gäller sanktionerna för överträdelser av reklam-
och sponsringsbestämmelserna förordar vi att de inte skall
kunna överklagas. Besluten är i allmänhet av den arten att
respektive programbolag uppmanas att följa reglerna. Om
så inte sker kommer i nästa omgång ett föreläggande om
vite. Om ytterligare överträdelser sker och vitet skall dömas
ut kommer i alla fall ännu en prövning till stånd i annan
instans.
Systemet med ständiga överklaganden av
reklambesluten diskuteras i propositionen just som ett sätt
för många programbolag att kringgå lagstiftningen. Med en
granskningsnämnd för alla de ärenden som i dag hanteras
av tre nämnder krävs någon form av rationalisering och att
nämndens beslut får omedelbart genomslag.
Reklamöverträdelser är i det här sammanhanget ofta
triviala.
En effektiv myndighetsorganisation för granskning av
radio och TV-sändningarnas innehåll inklusive reklamen
förutsätter, enligt vår uppfattning, tillgång till uppgifter om
vem som ansvarar för vad. Det gäller samtliga sändningar
av radio och TV till allmänheten.
Vänsterpartiet förordar därför att registreringen av
programbolag m.m. på det blivande Radio- och TV-verket
skall omfatta samtliga aktörer på området och inte som nu
enbart de som skall sända lokalradio, närradio eller satellit-
TV.
Enligt förslaget i propositionen skall Radio- och TV-
verket föra register över ansvariga utgivare. Detta är
positivt, men skäl saknas för särbehandling av vissa
sändningsformer. Om syftet är att få till stånd en enhetlig
och överskådlig organisation borde det vara naturligt att
reglerna om registrering tillämpas lika för alla. Detta är
samtidigt en förutsättning för att nämnden skall kunna
fullfölja sin uppgift.
Om detta villkor tillgodoses och om dimensioneringen
av nämndorganisationen görs i enligt med vi anfört kan vi
tillstyrka propositionens förslag i övrigt vad gäller
Granskningsnämnden.
När det gäller tillämpningen av det europeiska TV-
direktivet bör myndigheterna i sina instruktioner få hela
ansvaret för den uppföljning som krävs.
Enligt regeringens förslag skall emellertid
granskningsnämnden endast utreda men inte vidta några
åtgärder när det gäller de utländska sändningarna till den
svenska allmänheten.
Enligt vår uppfattning är det väsentligt att nämndens
ansvar här ytterligare preciseras så att inga oklarheter råder
om arbetsfördelningen mellan departementet och
myndigheten. Om propositionstexten kommer att gälla blir
Granskningsnämndens hantering av TV-direktivet närmast
en hjälpinsats till departementets åtgärder. Det
överensstämmer inte med den vilja som samtidigt
uppenbart finns att göra Granskningsnämnden till en
självständig och oberoende myndighet.
Samtliga våra synpunkter på Granskningsnämnden
berör egentligen den lagstiftning som myndigheterna skall
tillämpa. Denna lagstiftning behandlas av
Radiolagsutredningen som i vår skall lämna ett förslag till
ny samordnad radiolagstiftning. Denna komplikation gäller
dock hela propositionen.
Därför finns det god anledning att avvakta med
behandlingen av förslaget till dess att de nya lagarna också
finns på riksdagens bord, dvs. troligen i höst.
Enligt regeringens förslag skall de nya myndigheterna i
stort sett finansieras genom att de gamla myndigheterna
läggs ner. Detta sätt att räkna förefaller realistiskt.
När det gäller Radio- och TV-verket har vi däremot
synpunkter på varifrån pengarna skall tas. Radio- och TV-
verket bör enligt vår mening finansieras genom
registreringsavgifter. En registreringsavgift för
nätinnehavarna, förslagsvis 10 kronor per år och ansluten
bostad, skulle räcka.
Den skulle ge ca 18 miljoner kronor per år och mer än
väl täcka in kostnaderna för både myndigheten, dess
konsulter och utredningsverksamhet. Med ytterligare
avgifter för registrering på inkomstsidan skulle visst stöd till
den lokala programverksamheten kunna återinföras i
enlighet med de övergripande målsättningar vi förordat i
det föregående.
Regeringen har föreslagit att pengar till
Granskningsnämnden även fortsättningsvis skall belasta
rundradiokontot, dvs. public-service-verksamheten. Vi kan
inte förstå varför inte även övriga aktörer skall bidra till
finansieringen av de nya myndigheterna. Regeringen bör
återkomma med förslag i denna del som gör att alla aktörer
får delta i täckningen av Granskningsnämndens kostnader.
Slutligen vill vi anföra att den nya nämndens namn,
Granskningsnämnden, som den kommer att kallas, dels
låter något negativt och dels skulle vara litet för
intetsägande. Därför föreslår vi att den nya nämnden ges
namnet Radio- och TV-nämnden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
1. att riksdagen beslutar att Radio- och TV-verket skall
arbeta efter de kulturpolitiska målsättningar som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar att Radio- och TV-verket skall
ledas av en av regeringen tillsatt styrelse som speglar olika
politiska och samhälleliga intressen,
3. att riksdagen beslutar att Radio- och TV-verket skall
finansieras genom registreringsavgifter i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att Radio- och TV-verket skall
kunna fördela stöd till lokal programverksamhet samt svara
för forskning och utredningar inom området i enlighet med
vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att registreringen av alla som
sänder radio och TV till den svenska allmänheten i
fortsättningen skall göras lika för alla,
6. att riksdagen beslutar att Granskningsnämndens beslut
angående överträdelser av olika reklam- och
sponsringsbestämmelser omedelbart skall gälla och att de
inte skall kunna överklagas,
7. att riksdagen beslutar att Radio- och TV-verket
respektive Granskningsnämnden för radio och TV ges det
fullständiga ansvaret för tillämpningen av det europeiska
TV-direktivet,
8. att riksdagen beslutar att den nämnd som i
regeringsförslaget benämns Granskningsnämnden för radio
och TV ges namnet Radio- och TV-nämnden.
Stockholm den 17 mars 1994
Bengt Hurtig (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)