med anledning av prop. 1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-området
I propositionen om ny myndighetsorganisation på radio-
och TV-området föreslås att två nya myndigheter inrättas
för att ersätta Radionämnden, Kabelnämnden,
Närradionämnden och Styrelsen för lokalradiotillstånd. Jag
har inget att erinra mot förslagen om att skapa bättre och
smidigare organisation vad gäller radio- och TV-området.
Det har under senare tid visat sig att den hittillsvarande
organisationen inte haft den samlade bild och kompetens
som krävs i dagens mediesituation. Med den föreslagna
förändringen kan en mer slagkraftig
myndighetsorganisation skapas.
Regeringens förslag att skilja på uppgifterna av att i
huvudsak vara ett tillståndsgivande organ och ett
granskande organ är bra. Sannolikt skulle, om man följt
utredningens förslag, riskerna för en otydlig
ansvarsfördelning mellan tillståndsgivning och
granskningsärenden vara uppenbara. Detta vore olyckligt
då bl a tilltron till myndighetsutövningens opartiskhet
kunde ifrågasättas.
Utredningen föreslog att en sammanhållen central
förvaltningsmyndighet skulle inrättas med ansvar för
samtliga myndighetsuppgifter inom området radio- och TV-
sändningar till allmänheten. Vidare föreslog utredningen
att denna myndighet skulle vara ett s.k. enrådighetsverk.
Jag anser att Radio- och TV-verket inte bör organiseras
som ett enrådighetsverk. Skälen för detta är flera. Bl.a. bör
allmänhetens insyn garanteras. I den situation som är idag,
vad gäller tillståndsförfarande, vore det olyckligt om
riksdagen fattade beslut som minskade medborgarnas insyn
och möjligheter att ge synpunkter. Intresseorganisationer,
exempelvis Sveriges Närradioförbund och Pressens
Opinionsnämnd bör ges insyn och inflytande för att ge
större legitimitet åt de beslut som fattas. Även experter i
form av medieforskare, mediejurister etc. kunna ingå i den
styrelse som fattar besluten. Detta för att få största möjliga
acceptans och medborgerliga förankring för myndigheten
och som garant för en bredare prövning och bas för
myndighetens beslut. Vidare blir, enligt min mening,
ansvarsställningen med ett kollektivt beslutande organ
klarare än med enbart ett rådgivande organ. Flera
remissinstanser har tydligt uttalat samma mening.
Detta förfarande skulle även stämma överens med de
förslag som presenterats i SOU 1993:58 om effektivare
ledning i statliga myndigheter. Där konstateras bl.a. att för
att en myndighet skall ha en styrelse bör myndigheten har
fått stor självständighet. Verksamhetens art och omfattning
gör att regeringen inte kan följa den tillräckligt samt ''att
statsmakten inte närmare vill reglera verksamheten'' (SOU
1993:58 s. 57). Dessa värden bör vara väl förenliga med de
förslag som nu presenteras om en ny myndighet för
tillståndsgivning inom radio- och TV-området och med den
roll som statsmakten bör ha vid ansökan och
tillståndsgivning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Radio- och TV-verkets ledning
och organisation.