I propositionen om ny myndighetsorganisation på radio- och TV-området föreslås att två nya myndigheter inrättas för att ersätta Radionämnden, Kabelnämnden, Närradionämnden och Styrelsen för lokalradiotillstånd. Jag har inget att erinra mot förslagen om att skapa bättre och smidigare organisation vad gäller radio- och TV-området. Det har under senare tid visat sig att den hittillsvarande organisationen inte haft den samlade bild och kompetens som krävs i dagens mediesituation. Med den föreslagna förändringen kan en mer slagkraftig myndighetsorganisation skapas.
Regeringens förslag att skilja på uppgifterna av att i huvudsak vara ett tillståndsgivande organ och ett granskande organ är bra. Sannolikt skulle, om man följt utredningens förslag, riskerna för en otydlig ansvarsfördelning mellan tillståndsgivning och granskningsärenden vara uppenbara. Detta vore olyckligt då bl a tilltron till myndighetsutövningens opartiskhet kunde ifrågasättas.
Utredningen föreslog att en sammanhållen central förvaltningsmyndighet skulle inrättas med ansvar för samtliga myndighetsuppgifter inom området radio- och TV- sändningar till allmänheten. Vidare föreslog utredningen att denna myndighet skulle vara ett s.k. enrådighetsverk.
Jag anser att Radio- och TV-verket inte bör organiseras som ett enrådighetsverk. Skälen för detta är flera. Bl.a. bör allmänhetens insyn garanteras. I den situation som är idag, vad gäller tillståndsförfarande, vore det olyckligt om riksdagen fattade beslut som minskade medborgarnas insyn och möjligheter att ge synpunkter. Intresseorganisationer, exempelvis Sveriges Närradioförbund och Pressens Opinionsnämnd bör ges insyn och inflytande för att ge större legitimitet åt de beslut som fattas. Även experter i form av medieforskare, mediejurister etc. kunna ingå i den styrelse som fattar besluten. Detta för att få största möjliga acceptans och medborgerliga förankring för myndigheten och som garant för en bredare prövning och bas för myndighetens beslut. Vidare blir, enligt min mening, ansvarsställningen med ett kollektivt beslutande organ klarare än med enbart ett rådgivande organ. Flera remissinstanser har tydligt uttalat samma mening.
Detta förfarande skulle även stämma överens med de förslag som presenterats i SOU 1993:58 om effektivare ledning i statliga myndigheter. Där konstateras bl.a. att för att en myndighet skall ha en styrelse bör myndigheten har fått stor självständighet. Verksamhetens art och omfattning gör att regeringen inte kan följa den tillräckligt samt ''att statsmakten inte närmare vill reglera verksamheten'' (SOU 1993:58 s. 57). Dessa värden bör vara väl förenliga med de förslag som nu presenteras om en ny myndighet för tillståndsgivning inom radio- och TV-området och med den roll som statsmakten bör ha vid ansökan och tillståndsgivning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Radio- och TV-verkets ledning och organisation.
Stockholm den 17 mars 1994 Stina Eliasson (c)