med anledning av prop. 1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-området
I regeringens proposition 1993/94:160 om ny
myndighetsorganisation på radio- och TV-området föreslås
att två nya myndigheter ska ersätta de fyra nuvarande.
Förutom ett särskilt verk som främst ska ansvara för
tillståndsgivningen på radio- och TV-området ska inrättas
Granskningsnämnden för radio och TV som utses av
regeringen med uppgift att ha tillsyn över efterlevnaden av
reglerna för sändningarnas innehåll.
I ett demokratiskt samhälle är det självklarheter att
mediaetik ska vara ledstjärnan för publicering i press, radio
och TV och att ansvar för övertramp som drabbat
mediaoffer ska utkrävas av media. Vår svenska
ansvarsmodell som bygger på självsanering inom media
utan statlig inblandning har i princip fungerat
tillfredsställande, om än med vissa beklagliga undantag.
De etiska ansvarsmodellerna har dock varierande
utformning. På pressmediasidan finns Allmänhetens
pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd
(PON) som får anses ha fungerat framgångsrikt med
undantag för den tid då PO-tjänsten var vakant efter viss
intern turbulens. Under senare tid tycks även viss skärpning
ha skett av saneringsverksamhetens praxis. Inom
etermediaområdet föreslås nu ovan angivna nämnd i statlig
myndighetsform. En sådan lösning kan starkt ifrågasättas.
I stället borde tillskapas ett granskningsorgan av
motsvarande utformning som på pressområdet för att
granska etiken i etermedia och beivra övertramp. Detta är
särskilt naturligt i en situation då det statliga
etermediamonopolet upphävts och allt fler privata radio-
och TV-stationer etableras på marknaden. I de fall det
uppkommer brott mot avtal med staten av sådan art och
omfattning att hävning av avtalet ifrågasätts bör sådana
tvister lämpligen särbehandlas.
Det mest rationella är att låta medias övertramp --
oavsett i vilken mediatyp de förekommit -- behandlas i ett
och samma organ. Därför är det lämpligt att med
utgångspunkt från PO:s och PON:s roll och verksamhet
utreda förutsättningarna för etablering av en
Mediaombudsman (MO) och Mediernas opinionsnämnd
(MON). Dessa organ ska då granska etiska övertramp
beträffande främst text och bild. Vid denna prövning gäller
som vanligt att avväga allmänintresse mot personintegritet
med det dubbla syftet att uppnå både reparation alltså
ersättning och upprättelse för mediaoffret samt repression
dvs. varnande rättesnören för framtida publiceringar.
Denna gemensamma självsaneringsmodell utan statlig
inblandning är förknippad med flera fördelar. Statlig
etikreglering, med risk för att ''smitta över'' till pressmedia,
undviks på etermediaområdet. Det blir ett samlat grepp på
mediaetiken med en enhetlig etikpraxis. En sådan modell är
i högsta grad angelägen särskilt ur mediaoffrets synpunkt,
eftersom det naturligtvis är likgiltigt vilken mediatyp som
gjort övertrampet.
En alternativ självsaneringsmodell kan -- om
sammanslagningsproblemen anses oöverkomliga -- vara att
skapa ett särskilt granskningsorgan för etermedia vid sidan
om pressens organ. Dessa två parallella organ för
pressmedia respektive etermedia skulle dock med fördel
kunna ha gemensam kanslifunktion.
Samtidigt måste kraftigt understrykas, att om till
äventyrs självsaneringsmodellen inte skulle fungera så
återstår endast lagstiftningsvägen.
Emellertid skulle en fungerande svensk
självsaneringsmodell på det samlade mediaområdet kunna
bli ett europeiskt föredöme i en tid då man i övriga Europa
har problem med åtskilliga publicistiska övertramp och
därför nu ropar på statligt reglerad etik.
Avslutningsvis torde det vara ofrånkomligt att
tillfälligtvis inrätta den nu föreslagna granskningsnämnden i
avvaktan på etablering av en bättre granskningsverksamhet
genom MO och MON.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etablering av en
Mediaombudsman (MO) och Mediernas opinionsnämnd
(MON).
Stockholm den 11 mars 1994
Bengt Harding Olson (fp)