I regeringens proposition 1993/94:160 om ny myndighetsorganisation på radio- och TV-området föreslås att två nya myndigheter ska ersätta de fyra nuvarande. Förutom ett särskilt verk som främst ska ansvara för tillståndsgivningen på radio- och TV-området ska inrättas Granskningsnämnden för radio och TV som utses av regeringen med uppgift att ha tillsyn över efterlevnaden av reglerna för sändningarnas innehåll.
I ett demokratiskt samhälle är det självklarheter att mediaetik ska vara ledstjärnan för publicering i press, radio och TV och att ansvar för övertramp som drabbat mediaoffer ska utkrävas av media. Vår svenska ansvarsmodell som bygger på självsanering inom media utan statlig inblandning har i princip fungerat tillfredsställande, om än med vissa beklagliga undantag.
De etiska ansvarsmodellerna har dock varierande utformning. På pressmediasidan finns Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) som får anses ha fungerat framgångsrikt med undantag för den tid då PO-tjänsten var vakant efter viss intern turbulens. Under senare tid tycks även viss skärpning ha skett av saneringsverksamhetens praxis. Inom etermediaområdet föreslås nu ovan angivna nämnd i statlig myndighetsform. En sådan lösning kan starkt ifrågasättas. I stället borde tillskapas ett granskningsorgan av motsvarande utformning som på pressområdet för att granska etiken i etermedia och beivra övertramp. Detta är särskilt naturligt i en situation då det statliga etermediamonopolet upphävts och allt fler privata radio- och TV-stationer etableras på marknaden. I de fall det uppkommer brott mot avtal med staten av sådan art och omfattning att hävning av avtalet ifrågasätts bör sådana tvister lämpligen särbehandlas.
Det mest rationella är att låta medias övertramp -- oavsett i vilken mediatyp de förekommit -- behandlas i ett och samma organ. Därför är det lämpligt att med utgångspunkt från PO:s och PON:s roll och verksamhet utreda förutsättningarna för etablering av en Mediaombudsman (MO) och Mediernas opinionsnämnd (MON). Dessa organ ska då granska etiska övertramp beträffande främst text och bild. Vid denna prövning gäller som vanligt att avväga allmänintresse mot personintegritet med det dubbla syftet att uppnå både reparation alltså ersättning och upprättelse för mediaoffret samt repression dvs. varnande rättesnören för framtida publiceringar.
Denna gemensamma självsaneringsmodell utan statlig inblandning är förknippad med flera fördelar. Statlig etikreglering, med risk för att ''smitta över'' till pressmedia, undviks på etermediaområdet. Det blir ett samlat grepp på mediaetiken med en enhetlig etikpraxis. En sådan modell är i högsta grad angelägen särskilt ur mediaoffrets synpunkt, eftersom det naturligtvis är likgiltigt vilken mediatyp som gjort övertrampet.
En alternativ självsaneringsmodell kan -- om sammanslagningsproblemen anses oöverkomliga -- vara att skapa ett särskilt granskningsorgan för etermedia vid sidan om pressens organ. Dessa två parallella organ för pressmedia respektive etermedia skulle dock med fördel kunna ha gemensam kanslifunktion.
Samtidigt måste kraftigt understrykas, att om till äventyrs självsaneringsmodellen inte skulle fungera så återstår endast lagstiftningsvägen.
Emellertid skulle en fungerande svensk självsaneringsmodell på det samlade mediaområdet kunna bli ett europeiskt föredöme i en tid då man i övriga Europa har problem med åtskilliga publicistiska övertramp och därför nu ropar på statligt reglerad etik.
Avslutningsvis torde det vara ofrånkomligt att tillfälligtvis inrätta den nu föreslagna granskningsnämnden i avvaktan på etablering av en bättre granskningsverksamhet genom MO och MON.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av en Mediaombudsman (MO) och Mediernas opinionsnämnd (MON).
Stockholm den 11 mars 1994 Bengt Harding Olson (fp)