De senaste åren har antalet motioner lämnade av
riksdagens ledamöter under den allmänna motionstiden
ökat kraftigt. Vad mängden blir under 1994 års allmänna
motionstid vet vi ännu inte, men de tidigare åren indikerar
en mängd mellan 3 000
och 4 000
motioner. Den stora mängden leder till problem i
riksdagsarbetet. Så som det har uppmärksammats i
Riksdagsutredningen blir det ingen eller kraftigt begränsad
tid över för utskotten att göra uppföljnings-,
utvärderingsoch mer principiella överväganden.
Kring detta motionerande finns ofta en hel del fördomar
och myter. Ofta framställs det i media som om
motionerande bara handlar om att åsamka staten nya
utgifter till mindre väsentliga uppgifter. Självklart finns det
en del sådana motioner men det finns också ett intresse hos
media att lyfta upp kuriosa och det som sticker ut från
mängden.
Samtidigt kan man inte komma ifrån att många av
motionerna är ett uttryck för missförhållande i lagstiftning,
vilja till hushållning med statens ekonomi eller verkligt
angelägna reformkrav. De enskilda motionernas inverkan
på det statsfinansiella läget är i det närmaste obefintlig på
kort sikt med tanke på att en försvinnande liten andel av de
enskilda motionerna bifalls. Det är dock vanligt att enskilda
motioner uppmärksammas av partierna och vid ett senare
tillfälle kan vägas in i partiernas egna budgetförslag och
därmed finansieras. På så sätt utgör de enskilda motionerna
ett värdefullt instrument att kanalisera opinioner in i det
politiska livet. Den unika fria motionsrätten bör därmed
också bibehållas.
Den bör emellertid reformeras. Precis som ovan anges
är den stora motionsmängden i dag ett reellt problem.
Orsaken till detta är i grunden den allmänna motionstiden.
Denna bör därför avskaffas till förmån för en helt fri
motionsrätt under hela året.
Med dagens system av allmän motionstid uppstår en
hysteri utan dess like. Alla ledamöter skall visa upp sig för
hemmaopinionen och skriva fler än sina motståndare från
länet. Därför uppstår också motioner som formellt sett inte
berör riksdagens beslutskompetens, och därför
återupprepas samma motion år efter år med endast
marginella förändringar.
Därmed är konsekvensen att ytterst viktiga motioner
och uppslag fritt blandas med mindre viktiga motioner. Alla
formella vägar att hindra dessa mindre viktiga motioner är
dömda att också drabba de viktiga och angelägna.
I stället bör riksdagen ändra systemet så att
motivationen att minska antalet motioner under januari
månad ökar. En öppen motionsrätt året runt, kombinerad
med ett krav från riksdagen att ta upp motionen till
behandling inom exempelvis ett år, borde övervägas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen ger talmanskonferensen i uppdrag att
komma med förslag till ändringar av motionsrätten i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1994
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)