Det är viktigt att det språk som används i riksdagen är så
korrekt som möjligt, inte minst med tanke på att oklarheter
i lagar och förordningar, men även i förarbeten och olika
underlag till beslut, inte skall förekomma. Det språk som
används bör vara sådant att gemene man skall kunna följa
och förstå det som de förtroendevalda och deras
medhjälpare ägnar sig åt.
Som ett stöd för våra utbildningsanstalter är det också av
största värde att massmedier, politiker och tjänstemän
använder ett språk som står i samklang med undervisningen
i svenska.
Under senare år har också ett antal vägledande skrifter
tillkommit, vilka skall vara till stöd bl.a. för oss i riksdagen:
statsrådsberedningens ''Svarta listan'' 1988, Riksdagens
skrivregler 1990, Myndigheternas skrivregler Ds 1991:58
och med samma namn PM 1991:3 från rättschefen vid
statsrådsberedningen, liksom Preliminär Riksdagsordlista
1992.
I det internationella umgänget är det en självklarhet att
vi i de fall det finns internationella gemensamma termer
använder dessa, liksom att vi vid kommunikationer på
främmande språk använder deras ord och begrepp.
Emellertid förekommer det alltför ofta att det i rent
svenska sammanhang i onödan används främst anglicismer,
med andra ord begrepp från den engelska och amerikanska
språkvärlden. Ibland har de vid användandet i vårt land
dessutom fått en från ursprungsspråket avvikande
betydelsenyans, vilket snarare kommer att försvåra än
underlätta ordets internationella användning.
Uttalet är alltför ofta också sådant att man inte kan vara
övertygad om att det är begripligt för dem i vars modersmål
ordet ingår. Det finns ingen anledning för oss i Sverige att
bruka ord som ''hearing'',''NGO'' m.fl. när det finns
likvärdiga och för ordets innebörd t.o.m. bättre täckande
svenska termer.
Det är ett misstag att tro att en förvanskning av det
svenska språket på något sätt skulle vara till gagn för
internationellt samarbete.
De som i riksdagen och regeringskansliet på senare år
har arbetat med ovan uppräknade handledningar, borde
också kunna ta fram, efter en genomgång av riksdagstryck
m.m. från senare tid, en vägledning för språkbruket, främst
i riksdagen, men även till hjälp för andra, t.ex. journalister,
när det gäller parlamentariska och politiska termer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om språklig vägledning.