Talmannen framhåller i ett brev till riksdagens ledamöter
inför årets allmänna motionstid att den vidsträckta
motionsrätten är en av de värdefullaste rättigheterna en
ledamot i Sveriges riksdag har. Hon uttrycker samtidigt oro
över att antalet motioner vuxit oroväckande och att det
varit ett problem att klara av beredningen av samtliga
motioner.
Mot denna bakgrund riktas en vädjan till ledamöterna
att ''hantera instrumentet på ett ändamålsenligt sätt'', d.v.s.
att begränsa antalet motioner, något som också
rekommenderas av Riksdagsutredningen.
Talmannens och Riksdagsutredningens
rekommendationer är givetvis lovvärda bl.a. mot
bakgrunden av att det i riksdagsarbetet måste beredas ökat
utrymme för uppföljning och utvärdering.
Samtidigt ger såväl talmannens som
Riksdagsutredningens propåer anledning att rikta
uppmärksamheten mot utskottens sätt att bereda motioner,
något som hittills helt tycks ha förbigåtts i
utredningsarbetet.
Vi skall med tre konkreta exempel belysa sambandet
mellan å ena sidan riksdagsbehandlingen av en motion och
å andra sidan varför den upprepas en eller flera gånger:
1. Friköp av historiska arrenden
Den 30 november 1989 beslutade riksdagen att brukare
av s.k. historiska arrenden skulle beviljas rätten att få
friköpa den mark de i generationer röjt, brukat, bebyggt
och bebott. I oktober 1991 förordade 1990 års
arrendekommitté (SOU 1991:85) enhälligt att förorda en
sådan friköpsrätt. Den 11 mars 1992 avslog en knapp
riksdagsmajoritet motioner (s) och (c) med krav på
genomförande av 1989 års riksdagsbeslut med motiveringen
att frågan om förslag till friköpslag ''bereddes inom
regeringskansliet''. Den 10 november 1993 avslog en ännu
knappare riksdagsmajoritet med röstsiffrorna 126 mot 124
(13 avstod) motioner (s) och (c) med förnyade krav på att
1989 års riksdagsbeslut skulle respekteras och fullföljas.
Avslagsyrkandet motiverades med att ''frågorna för
närvarande bereds i regeringskansliet''. I frågesvar i
riksdagen den 11 januari 1994 meddelar statsrådet Reidunn
Laurén att proposition är att vänta under vårriksdagen men
att innehållet inte närmare kan redovisas eftersom
''beredning nu pågår inom Justitiedepartementet. Denna
långt utdragna behandling av ett ärende är ur
konstitutionell synpunkt stötande och ägnad att undergräva
förtroendet för riksdagen som landets högsta lagstiftande
organ. Att motioner i ärendet mot denna bakgrund väcks
på nytt är ju närmast en självklarhet.
2. Medlemskapet i Svenska kyrkan
Religionsfrihetens bestämmelser om medlemskap i
Svenska kyrkan strider mot regeringsformens
portalparagraf om de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Av denna anledning har riksdagen tvingats införa en
övergångsbestämmelse till RF enligt vilken reglerna om
medlemskap i Svenska kyrkan skall gälla utan hinder av 2
kap. 2 § RF. Eftersom Svenska kyrkan uttalat att den inte
anser att det råder någon motsättning mellan regeringsform
och religionsfrihetslag, ett uttalande som står i klart strid
mot riksdagsbeslutet från 1976, kan man knappast förvänta
sig att någon annan inställning skall komma till uttryck från
kyrkans sida. I flera år har konstitutionsutskottet hänvisat
till ett inom Svenska kyrkan pågående utredningsarbete
avseende dop och kyrkotillhörighet.
Arbetet, som bedrivits i olika utredningar, har pågått i
16 år, vilket knappast gör det trovärdigt att tala om
övergångsbestämmelse. Att konstitutionsutskottet mot
denna bakgrund fortfarande avstyrker motioner med
hänvisning till detta inomkyrkliga arbete ter sig ur
konstitutionell synpunkt som minst sagt anmärkningsvärt.
Så länge denna uppenbara motsättning mellan 2 kap. 2 §
regeringsformen och religionsfrihetslagen kvarstår är
riksdagsmotioner i hög grad motiverade.
3. Regler för användning av biltelefon
I betänkande 1992/93:TU4 avstyrker trafikutskottet
bifall till motioner med krav på reglerad användning av
biltelefoner under pågående körning med hänvisning till
''att frågan kommer att övervägas i samband med den
aviserade propositionen om ett samlat
trafiksäkerhetspolitiskt program.'' Nämnda proposition
(1992/93:161) innehåller emellertid inget sådant
övervägande. Trots detta avslår utskottet på nytt motioner
i nämnda ärende (bet. 92/93:TU29) utan att med ett ord
beröra ovannämnda felaktiga förutsättning. En ny motion i
ärendet ter sig mot denna bakgrund som ganska logisk.
Överhuvudtaget förekommer det mycket ofta att
motioner avslås med hänvisning till att i motionerna
berörda förhållanden antingen är föremål för utredning
eller överväganden i regeringskansliet. I flera fall på bl.a.
trafik- och miljöområdet tas aldrig frågorna upp i
åberopade sammanhang, varför riksdagsledamöterna har
goda skäl att på nytt återkomma motionsvägen. Ofta är
motionsbehandlingen i utskotten mycket slentrianmässig.
Som exempel på en både slentrianmässig och synnerligen
trögrörlig process kan nämnas frågan om åtgärder mot
barnpornografi. Trots att denna vämjeliga och förnedrande
hantering pågått i många år och tagit sig allt grövre uttryck
har riksdagen och berörda utskott inte förmått omsätta
många goda motionsinitiativ på området i praktisk
handling.
För att uppnå de målsättningar som kommer till uttryck
i såväl Riksdagsutredningen som i talmannens vädjanden i
syfte att uppnå ett rationellare och smidigare riksdagsarbete
krävs ömsesidiga insatser från riksdagsledamöter och
utskott.
Vi föreslår mot ovanstående bakgrund att formerna för
motionsbehandling blir föremål för översyn i syfte att
åstadkomma mera seriösa beredningar. Genom att bifalla
eller (i vissa fall) åtminstone besvara motioner som
uppenbarligen motiverar en sådan behandling (se ex. ovan)
skulle ett stort antal motioner kunna avföras från
dagordningen och upprepningar skulle härigenom också
kunna undvikas.
Hemställan
Med hänvisning till dett anförda hemställs
att riksdagen beslutar om en översyn av behandlingen av
motioner i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 18 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)