med anledning av förslag 1993/94:TK1 Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av Riksdagsutredningens principbetänkande och förslag om författningsändringar
Sammanfattning
Vi tar i denna motion upp Riksdagsutredningens förslag
i fråga om utskottens arbete med uppföljning och
utvärdering samt riksdagsrevisorernas verksamhet. Vi har
en annan mening än utredningen när det gäller
organisationen för utskottens uppföljning och utvärdering.
Vi föreslår att den av utredningen förordade
resursförstärkningen om fem helårstjänster tillförs
utskottsorganisationen och att den i formellt hänseende
placeras under kammarsekreteraren. Vi föreslår vidare att
utskottens uppföljnings- och utvärderingsverksamhet
regleras i riksdagsordningen.
Vi avstyrker utredningens förslag om förstärkning av
riksdagsrevisorernas kansli och övriga förslag rörande
reviorerna och föreslår i stället att hela den statliga
revisionen blir föremål för en parlamentarisk utredning.
Utskottens uppföljning och utvärdering av riksdagens
beslut
Vi delar utredningens uppfattning att riksdagens
ställning på olika sätt bör stärkas och att det därvid är av
särskilt intresse att förstärka och utveckla riksdagens
granskande verksamhet. Som utredningen anför var
avsikten vid författningsreformerna åren 1971 och 1973 att
riksdagsutskotten inte bara skulle vara renodlade
beredningsorgan. Riksdagens kontrollmakt skulle stärkas
genom en systematisk och kontinuerlig granskning inom
utskotten av utfallet av beslutade reformer. Emellertid har
utskottens arbete kommit att domineras av
beredningsuppgifter i sådan grad att den angivna
granskningen inte har kunnat komma till stånd i avsedd
utsträckning. Vi anser att det är av stor betydelse att
riksdagen ägnar ökad uppmärksamhet åt att följa upp och
utvärdera resultaten av de politiska besluten. Detta är
viktigt inte minst med tanke på att utvärderingen kan ge
uppslag och idéer för framtiden och således vara av
avgörande betydelse för utformningen av den framtida
politiken. De riktlinjer i fråga om utskottens
beredningsarbete som utredningen föreslår kan bidra till att
utrymme skapas för mer uppföljnings- och
utvärderingsarbete i utskotten.
Utredningen har inte föreslagit att utskottens ansvar för
uppföljnings- och utvärderingsarbetet skall komma till
uttryck genom föreskrifter i riksdagsordningen. Vi anser
emellertid att sådana föreskrifter bör införas. Därigenom
markeras betydelsen av verksamheten. Uppföljning och
utvärdering torde inte omfattas av bestämmelserna om
ärendenas beredning i 4 kap. riksdagsordningen. I
riksdagsordningen bör därför enligt vår mening också
införas bestämmelser om handläggningen särskilt vad gäller
inhämtande av upplysningar och yttranden. Det får
ankomma på konstitutionsutskottet att utforma de
författningsförslag som behövs.
Som utredningen anför behövs vid sidan av en
förändring av utskottens beredningsarbete också en viss
resursförstärkning. I likhet med utredningen anser vi att
utskotten för sin uppföljnings- och utvärderingsverksamhet
bör få möjlighet att disponera resurser motsvarande
ytterligare fem helårstjänster.
Utredningen har föreslagit att resursförstärkningen
tillförs Riksdagens revisorer, som i sin tur skall förse
utskotten med personal. Vi motsätter oss det förslaget. Som
närmare kommer att utvecklas i det följande anser vi
nämligen att Riksdagens revisorers ställning och
organisation bör bli föremål för förnyade överväganden och
att några förändringar som rör revisorerna därför inte bör
beslutas i detta sammanhang. Redan av detta skäl anser vi
att resursförstärkningen inte bör tillföras revisorerna.
Inom utskottsorganisationen finns en mycket hög
kompetens inte bara på sakområdena utan också när det
gäller att utföra kvalificerat utrednings- och analysarbete.
Det är därför naturligt att denna kompetens utnyttjas i
sammanhanget och att de nya resurser som det nu är fråga
om tillförs utskottsorganisationen. Visserligen kan, som
utredningen anför, en utbyggnad av de nuvarande
utskottskanslierna medföra risker för att de nya resurserna
tas i anspråk för beredningsuppgifter. Detta kan dock
undvikas om resurserna läggs i en särskild enhet inom
organisationen som hålls skild från arbetet med beredning
av ärenden i utskotten. En möjlighet kan vara att låta
enheten ingå i finansutskottets kansli. Eftersom det är
angeläget att enheten står helt neutral i förhållande till
utskotten vill vi inte förorda en sådan lösning. Vi anser i
stället att utredningspoolen i formellt hänseende bör
inordnas under kammarsekreteraren. Denne får därigenom
ansvar för personalfrågor som rör enheten men bör enligt
vår mening inte ta befattning med enhetens arbetsuppgifter.
Utskottens kanslichefer har inom varje utskottskansli
ansvaret för uppföljnings- och utvärderingsfrågor. Enligt
vår mening bör emellertid i varje utskottskansli läggas ett
ansvar på en av utskottets föredraganden att syssla med
dessa frågor. Dessa föredragande skulle inom
utskottsorganisationen kunna bilda en särskild grupp för
utbyte av erfarenheter om teknik och metoder för
uppföljning och utvärdering.
Frågan om ytterligare resurser till Riksdagens revisorer
När det gäller Riksdagens revisorer föreslår utredningen
en kraftig resursförstärkning. Förslaget innebär att
revisorernas kansli utökas med två enheter motsvarande 18
fasta tjänster och medel motsvarande två
revisionsdirektörstjänster för inlåning av personal. Av detta
personaltillskott avses utskotten få möjlighet att disponera
fem helårstjänster för arbetet med uppföljning och
utvärdering. Även om hänsyn tas till denna möjlighet
innebär förslaget en synnerligen kraftig utökning av
revisorernas kansli. Den totala kostnaden för kansliet
beräknas enligt utredningen öka från för närvarande ca 12
miljoner kronor till ca 25 miljoner kronor. Enligt vår
mening anför utredningen inte några djupare argument för
en sådan kraftig utgiftshöjning.
I allmänna ordalag talas om att arbetsuppgifterna för
revisorerna kommer att öka väsentligt. Någon närmare
analys till stöd för den slutsatsen presenteras dock inte.
Utredningen anför att revisorernas granskning främst
bör avse generella och principiella frågor och att
erfarenheterna under senare år visar att det krävs
betydande resursinsatser inom kansliet för
kunskapsuppbyggnad rörande sådana granskningar.
Utredningen anför vidare att eftersom kansliet är så litet i
förhållande till den statliga sektorn, kommer dessa
kunskapsinvesteringar ofta inte till användning för
utredarna vid nya granskningar som vanligen avser helt
andra områden. Effektivitetsskäl talar enligt utredningen
därför för att ett kansli som skall täcka förvaltningsrevision
avseende hela den statliga sektorn måste ha en storlek som
medger uppdelning på sakenheter och en viss specialisering
för utredarna inom dessa enheter. Utredningens
argumentering leder till att det inte finns någon övre gräns
för hur stort revisorernas kansli bör vara. Den specialisering
av revisorernas utredare som utredningen förordar har
enligt vår mening dessutom klara nackdelar eftersom den
kan leda till ensidighet i granskningsarbetet.
Vi ansluter oss till utredningens uttalande att
granskningsarbetet ställer stora krav på personalen vad
gäller analytisk förmåga, skrivförmåga, kunskaper om hur
den offentliga sektorn fungerar på olika nivåer, omdöme
och samarbetsförmåga kombinerat med personlig
integritet. Vad utredningen anför om behovet av
kunskapsuppbyggnad och resursförstärkning ger intrycket
att den nuvarande organisationen inte helt uppfyller dessa
krav. Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt vår
mening tveksamt om man bör bygga vidare på den
nuvarande organisationen.
På grund av det anförda bör riksdagen avslå förslaget om
förstärkning av Riksdagens revisorers kansli.
Parlamentarisk utredning om den statliga revisionen
Som tidigare anförts delar vi utredningens uppfattning
att det är angeläget att riksdagens ställning stärks på olika
sätt.
I sitt yttrande över utredningens betänkande anför
revisorerna att revisionens genomslag i utskotten och
riksdagen framstår som allt bättre. Till stöd för denna
uppfattning åberopas utfallet av de tio skrivelser som
revisorerna lämnade till riksdagen under riksmötet 1991/92.
I yttrandet anförs att samtliga skrivelser blev föremål för en
utförlig behandling i utskotten. Vidare anges att riksdagen
beträffande sju av skrivelserna i huvudsak biföll
revisorernas förslag och att resterande skrivelser bifölls till
vissa delar. Riksdagen sägs ha beslutat om ett eller flera
tillkännagivanden beträffande nio av skrivelserna.
En närmare granskning av riksdagens behandling av
de angivna förslagen ger emellertid en annan bild.
Enligt revisorernas verksamhetsberättelse för
budgetåret 1992/93 avlämnade revisorerna under riksmötet
1991/92 till riksdagen tio förslag.
Av de tio förslagen blev emellertid endast ett helt
bifallet. I ett av förslagen fanns ett yrkande som nästan helt
bifölls. Ett annat förslag avslogs helt. I några förslag
förekom yrkanden som avslogs eller lämnades utan åtgärd.
Övriga yrkanden föranledde tillkännagivanden av olika
slag. I samtliga fall gjordes detta med anledning av
revisorernas förslag. I sammanhanget kan erinras om att
uttrycket ''med anledning av'' används för att markera att
ett yrkande delvis är tillgodosett. Begreppet har en
vidsträckt betydelse och man vet inte av formuleringen om
yrkandet är tillgodosett med 5 %
eller 95 %.
Av granskningen framgår att de flesta
tillkännagivanden ligger lågt på denna skala.
Utredningen har endast ytligt berört Riksdagens
revisorers förhållande till Riksrevisonsverket. Därigenom
har inte frågan om en samordning av de totala resurserna
för den statliga revisionen penetrerats. I det rådande
statsfinansiella läget måste det vara ett viktigt krav att
uppnå ett så effektivt resursutnyttjande som möjligt. Detta
krav kan redan ställas på de befintliga resurserna som finns
inom Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer. Det
kan då, enligt vår mening, inte vara rimligt att utan en sådan
översyn nu tilldela Riksdagsrevisionen en kraftig
resursförstärkning. Det kan inte uteslutas att den föreslagna
resursförstärkningen leder till dubbelarbete och onödiga
kostnader som följd.
För närvarande pågår ett förnyelsearbete inom den
offentliga sektorn. Nya styrformer utvecklas med
rambudgetering och en utvecklad mål- och resultatstyrning.
Detta motiverar enligt vår mening en översyn av hur den
samlade statliga revisionen bäst bör organiseras. I en sådan
översyn bör klarläggas vilken roll som den parlamentariskt
förankrade revisionen bör spela och hur den på bästa och
mest effektiva sätt kan skaffa sig de tjänster, som man
behöver för att verkställa revisionen. Som vi ser det måste
frågan utredas om inte Riksrevisionsverket, som fristående
statlig myndighet, kan utföra de tjänster som en Riksdagens
revisionsnämnd eller revisionskollegium beställer. En
utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara att regeringen
även i fortsättningen till sitt förfogande skall ha en
revisionsmyndighet. Översynen bör göras av en
parlamentarisk utredning.
I avvaktan på resultatet av översynen bör riksdagen
avslå de övriga förslag om riksdagsrevisorerna som
utredningen har lagt fram. Detta gäller bl.a. förslaget om
ändring i 12 kap. 7
§ regeringsformen om att även annan än
riksdagsledamot skall kunna väljas till revisor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts i
motionen om organisationen för utskottens uppföljning och
utvärdering,
2. att riksdagen beslutar att i riksdagsordningen ta in
föreskrifter om utskottens uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen avslår det av talmanskonferensen
överlämnade förslaget såvitt avser Riksdagens revisorer,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
den statliga revisionen i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 24 januari 1994
Lars-Erik Lövdén (s)
Birgitta Johansson (s)
Åke Gustavsson (s)
Ingela Thalén (s)
Maj-Lis Lööw (s)