1993 var det internationella året för världens
ursprungsbefolkningar. I slutet av året beslöt FN:s
generalförsamling dessutom om ett årtionde för
ursprungsbefolkningar. Syftet är att uppmärksamma dessa
människors livsvillkor och levnadsförhållanden runt om i
världen.
En tragisk risk är nämligen att jordens
ursprungsbefolkningar, som består av cirka 50 miljoner
människor, i själva verket står mycket nära sin slutliga
undergång.
I alla världsdelar finns ursprungsbefolkningar som på
olika sätt farit illa. Särskilt gäller detta Latinamerikas
ursprungsbefolkningar som, under de 500 år som gått sedan
koloniseringen av Amerika inleddes, utsatts för oerhört
förtryck. De olika indianfolkens situation är än i dag
beklämmande.
I Nya Kaledonien och Västpapua kämpar de
ursprungliga befolkningarna för självbestämmade. I
Norden kräver samerna att i grundlagen bli erkända som
ursprungsfolk. Exemplen är många.
Beteckningen ''urbefolkning'' förbehålls minoriteter
som därför att de bevarat sin gamla kultur ofta kallats
''primitiva'', ''stamfolk'' eller rent av ''naturfolk'', eftersom
de förutsätts ha ett mystiskt, direkt förhållande till sina
hemtrakters regnskog, öken eller tundra.
Alla minoriteter är inte urbefolkningar. En
framträdande minoritet som inte räknas dit är zigenarna,
som visserligen bibehåller en uråldrig kultur men som inte
kan visa upp något eget territorium.
På FN:s världskonferens för mänskliga rättigheter i
Wien 1993 agerade ursprungsbefolkningarnas
representanter kraftfullt för sina rättigheter. En mycket
omdiskuterad fråga var om de skulle benämnas i plural eller
singularis -- om ursprungsfolken ska tillerkännas kollektiva
rättigheter eller ej. Beslutet blev att beteckningen är
''indigenous people'' (infödda folk) utan ''s'', vilket rönte
stor besvikelse hos ursprungsfolken.
Det är viktigt att ursprungsbefolkningarnas rättigheter
ses som kollektiva. Framför allt gäller det deras rätt till det
territorium som de sedan urminnes hävd har haft tillgång
till.
I Norden utgör samerna den ursprungliga befolkningen.
1992 beslöt riksdagen att inrätta ett sameting i syfte att ge
samerna större möjligheter att bestämma över sin kultur
och levnadssituation. I det sammanhanget ställdes krav på
att Sverige ska undanröja hindren för att ratificera ILO:s
konvention om ursprungsbefolkningar och stamfolk i
självstyrande länder.
Konventionen som syftar till att förstärka
ursprungsbefolkningars rättigheter har endast ratificerats
av fyra stater. Sverige uppfyller visserligen flera av de krav
som konventionen innehåller, men beträffande rätten till
land har bedömningen gjorts, att det inte är förenligt med
svenska rättsförhållanden.
Det är mycket olyckligt att konventionen inte ratificerats
av fler länder och däribland Sverige. Det är olyckligt därför
att konventionen handlar om mycket mer än rätten till land.
Därför bör Sverige aktivt verka för att konventionen kan få
större uppslutning.
Norge har ratificerat konventionen och i det
sammanhanget gjort en tolkningsförklaring som i princip
innebär att man sätter likhetstecken mellan brukningsrätt
och ägarrätt. Norge har rapporterat om tillämpningen av
konventionen till ILO, som för närvarande undersöker
huruvida Norge uppfyller kraven eller om man gjort sig
skyldig till traktatsbrott.
Det är angeläget att Sverige noga följer denna
utvärdering. Om Norges sätt att tolka konventionen är
acceptabel, så bör även Sverige kunna ratificera den.
Sverige har däremot undertecknat dokumenten från
FN:s konferens om miljö och utveckling, den s.k.
Riokonferensen, som särskilt betonar skyldigheten att
respektera ursprungsbefolkningarnas kulturer, livsmönster,
miljö etc. Det är därför viktigt att regeringen noga följer det
nyinrättade sametingets möjligheter att verka i denna
riktning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ursprungsbefolkningars
kollektiva rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ILO:s konvention 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den noga följer
sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingela Mårtensson (fp)
Barbro Westerholm (fp)