Demokrati betyder folkstyre. Kampen för demokrati har
präglat hela detta århundrade. Under de första decennierna
stod uppgiften att skapa politisk demokrati, allmän och lika
rösträtt, folkligt majoritetsstyre, yttrande-, mötes-,
organisations- och religionsfrihet och andra fri- och
rättigheter.
De demokratiska landvinningar som har nåtts under
1900-talet är betydande. Fri och lika rösträtt,
organisationsfrihet, åsiktsfrihet, yttrande- och tryckfrihet,
religionsfrihet och övriga fri- och rättigheter är alla viktiga
grunder för en demokratisk utveckling. Men demokratin
blir aldrig tryggad. Den utsätts för smygande angrepp och
många utvecklingstendenser undergräver demokratins
funktioner och landvinningar. Demokratin måste därför
ständigt försvaras, utvecklas och vitaliseras.
Hela tiden har frågan gällt om demokratin kan
känneteckna hela samhällslivet så länge stora delar av det
ekonomiska livet står utanför demokratin och så länge
demokrati eller demokratiska fri- och rättigheter inte
genomsyrar arbetsliv och arbetsplatser.
De stora skillnader i makt över samhällets ekonomiska
resurser, grunden för samhällets utveckling, som finns i vårt
samhälle påverkar det politiska livets förutsättningar. Häri
ligger ett avgörande demokratiskt problem.
Stora skillnader i makt -- relaterade till ekonomiska
tillgångar: aktier, fastigheter ocxh andra egendomar -- men
också i inkomst, i sociala och kulturella villkor medför
också stora skillnader i att kunna påverka samhället och få
inflytande över den politiska utvecklingen.
Odemokratin i det ekonomiska livet undergräver
ständigt delar av den politiska demokratin. Inte så att den
behöver hota demokratiska fri- och rättigheter utanför
ekonomi och arbetsliv. Men maktkoncentrationen i
ekonomin ger de ekonomiska makthavarna en så stark
samhällelig makt att deras möjlighet att påverka samhällets
utveckling och grunden för politiken är oerhört mycket
starkare än andra medborgares.
Detta har visats kanske allra tydligast när de mäktiga
kapitalgrupper -- som media brukar kalla ''marknaden'' --
sätter landets valuta i gungning som reaktion på den ena
eller andra politiska händelsen eller för att pressa på
politiken i den riktning som står i överensstämmelse med
deras intressen.
De fria kapitalrörelserna har inneburit en förstärkt
politisk övermakt för den ekonomiskt/finansiella eliten.
Därför är ett återupprättande av någon form av politisk
kontroll över valutahandeln ett viktigt demokratiskt krav.
I seklets början fanns en inkomstgraderad rösträtt till
kommunala val: Den som tjänade mycket kunde ha upp till
40 röster och den fattige 1 röst. Marknaden är i sig en
graderad ''röstskala'' men där stegen kan vara många fler än
40. Marknaden ger de penningstarka större inflytande än de
som har det knapert. En överföring av verksamhet från
politiskt demokratiska beslut till marknadstyrning innebär
därför demokratiförluster. En ''demokratisk marknad''
kräver en jämn inkomstfördelning.
Den kommersialisering av offentlig verksamhet och
utläggningen av alltfler verksamheter att styras efter
''marknadsprinciper'' innebär med andra ord en inte så väl
dold uttunning av demokratin.
För många människor kännetecknas livet idag av stress.
En ny folkhälsoundersökning bland 6 000 slumpvis utvalda
personer visar att 2 av 3 medelålders kvinnor och varannan
man känner sig stressad och jagad. Detta är verkligheten för
en växande del av befolkningen. Människor upplever en
press av tidsbrist och försämrad ekonomi. Resultatet synes
vara bl.a. försämrade matvanor. Men saken har också en
demokratisk aspekt: de som upplever en press av jäkt,
tidsbrist och försämrad ekonomi får också svårt att
engagera sig utanför sitt arbete och hemmets skötsel och får
således minskade möjligheter att fylla sina demokratiska
rättigheter med ett innehåll.
Det finns tendenser till vad som betecknats som en
växande politisk fattigdom; minskande antal människor
som tar del i politiska möten, i studiecirklar, i politiska
frågor eller detta mynts andra sida; att fler människor
upplever att de står utanför möjligheter att påverka som
känner sig styrda av krafter de varken kan identifiera eller
rå på. Detta uttrycks också i att de politiska partierna totalt
sett organiserar allt färre människor och att de politiska
ungdomsförbunden sammantaget tycks krympa medlems-
och aktivitetsmässigt. Detta utgör en strukturell fara för den
representativa demokratins system.
Här kan de politiska organisationernas egen utveckling
vara en del av problemet. Partier växer fram ur givna sociala
spänningar men utvecklar snart hierarkier och blir till
apparater som alltid riskerar fjärma sig från sin sociala bas.
Partierna skall vara folkets representanter som ska styra
myndigheter men riskerar att växa till den motsatta rollen:
att identifiera sig med myndigheterna för att avleda och
lugna folkliga opinioner. Detta upplever människor som en
djupnande klyfta mellan valda och väljare. En rad andra
tendenser i vårt samhälle -- medieutvecklingen och
elitfixeringen inom det politiska livet -- bidrar till detta
avstånd.
Dessutom minskar antalet förtroendevalda. I en icke
publicerad undersökning för lokaldemokratikommittén
visas att det framför allt är kvinnor, arbetare, ungdomar,
invandrare och glesbygdsbor som därigenom mister sin
representation. Färre förtroendevalda synes alltså öka de
politiska klyftorna.
Kampen för demokrati står här inför stora problem som
måste lösas på flera olika plan: ekonomisk utjämning,
ändrade arbetsförhållanden, minskning av arbetslösheten,
förkortad arbetstid. Men samtidigt krävs ett segt arbete mot
de krafter som bidrar till passivisering och maktlöshet.
Allt fler upplever ett växande avstånd mellan sig och
dem som fattar besluten. Ett ev. EU-medlemskap kommer
att få dessa avstånd att bli än längre i såväl geografisk som
i institiutionell mening. Många beslut inom EU -- och i
framtiden valuta-, penning- och därmed finanspolitiken,
har tagits, och kommer att tas, i församlingar där deltagarna
uttryckligen förbjuds att ta politiska direktiv från nationella
politiska instanser eller folkliga opinioner.
Medan i Sveriges författning ''riksdagen'' är folkets
främsta företrädare och som sådan lagstiftande så är i EU
företrädare för regeringen lagstiftare, den politiken
ovanförstående kommissionen beredande och
beslutsgenomförande, domstolen utrustad med ett starkt
politiskt styrande inflytande. I framtiden kommer också
den ekonomiska politiken att styras av politiskt
oavhängiggjorda centralbankschefer. Då EU-rätt står över
och alltså automatiskt tränger undan nationell rätt så står
EU-besluten över de nationella parlamentens beslut.
I dag heter det i den svenska regeringsformen att ''all
offentlig makt utgår från folket''. Vid ett ev. EU-
medlemskap skulle den satsen för att spegla verkligheten
behöva kompletteras med ''när inte EU:s beslutande
instanser har annan mening -- då ligger makten hos EU.''
EU har som organisation en helt annan uppbyggnad än
Sverige -- och för den skull även EU:s enskilda
medlemsländer. Ibland anförs att EU måste vara
demokratiskt eftersom dess medlemsländer är det: men
härvid glömmer man att EU som organisation är uppbyggd
på ett annat sätt än de parlamentariska demokratier som
ingår i EU. Och Sverige har sökt medlemskap i EU och inte
i någon av medlemsstaterna.
Ett ev. EU-medlemskap skulle innebära en drastisk
elitisering av det politiska livet. Det skulle tunna ut
demokratin.
Sverige har en unik och beprövad författning och en
författning som ännu väl återspeglar de verkliga
förhållandena. Vi har en riksdag och kommunala
församlingar som utses i täta val, vi har ett valsystem som
kommer nära idealet om lika, allmän och hemlig rösträtt.
Våra lagar beslutas av en suverän riksdag utifrån
majoritetsprincipen. Vi har en riksbank som är underställd
folkstyret.
Dessa principer hotas av ett ev. EU-medlemskap men de
ifrågasätts också av borgerliga krafter. Dessa ivrar för
förlängda valperioder, ett kommersialiserat
personvalssystem. De ifrågasätter proportionaliteten. Man
ifrågasätter även majoritetsprincipen: i vår regeringsform
finns redan stadganden om kvalificerade majoriteter -- vilka
kan ge minoriteter vetorätt. Men det finns förslag till att
vidga detta också till ''ordinära'' beslut. Vidare eftersträvar
vissa borgerliga krafter att få en juridisk överprövning av
lagar. Äganderätten, egentligen de kapitalistiska ägande-
och maktförhållandena, föreslås nu få ett förstärkt
grundlagsskydd, som dessutom kan bli ett skydd för rätten
till miljöförstöring.
Argumenten för detta hämtar näring i nyliberala
och/eller antidemokratiska föreställningar. Man uttalar ofta
öppet att politiken ska vara så obunden av folkets opinioner
och det har blivit ett politiskt mode att vara hård mot de
svaga. Man vill då ändra författningssystemet så att de svaga
ska ha minskade möjligheter att påverka politiken.
Däremot vill man öka inflytandet för av folkviljan alltmer
oberoende eliter: EU-instanserna, en mera svårpåverkad
politisk elit, eller toppskiktet bland jurister. Demokrati
betyder som sagt folkstyre -- men tolkas i dessa borgerliga
föreställningar inte som folkets styre utan som elitens styre
av folket.
Angreppen på det proportionella valsystemet och
kraven på ''starka regeringar'' bygger på föreställningen att
Sveriges ekonomiska problem beror på folket och på att vi
har en alltför utvecklad demokrati. Detta sades uttryckligen
av Lindbeck-kommissionen. Den förordade en
regeringsmakt som är mera oberoende av folkviljan liksom
en journalistik som skall vara mera följsam mot de
styrande.
Dessa åsikter och föslag måste bestämt tillbakavisas.
Den politiska demokratin måste bäras upp av aktiva
medborgare. Vi har i Sverige en unik tradition på detta
område. Den svenska demokratin har förvaltats av tusen
och åter tusen individer, som direkt uppburit olika politiska
uppdrag eller verkat i nära anslutning till de politiska
institutionerna eller i folkrörelser av de mest skiftande slag.
Denna politiska kultur hotas idag.
Antalet kommunalpolitiker minskar. Den privatiserings-
och kommersialiseringsvåg som präglar många kommuner
går ut över inte bara social service, utbildning och kultur
eller ökar segregation och vidgade klyftor utan urholkar
också detfolkliga inflytandet. Inom folkrörelsesverige finns
en liknande utveckling som hotar dess bästa traditioner.
Riskerna med denna utveckling kan inte överskattas.
Den har medfört en begynnande kommersialisering och
professionalisering av politiken: politiken blir mer och mer
en karriär bland andra och den medför att de flesta
medborgarnas i motsvarande grad känner främlingskap och
t.o.m. ett förakt för det politiska livet. En växande politisk
likgiltighet tycks bli följden. Samtidigt kan krafter slå mynt
av och förstärka dessa tendenser till politikerförakt.
Uttryck för detta är att på fördomar och populism baserade
politiska grupperingar som Ny demokrati får ett utrymme.
Kamp för jämställdhet mellan kvinnor och män har, med
olika intensitet, präglat 1900-talet. Framsteg har gjorts --
men ännu återstår mycket innan ett jämställt samhälle
uppnåtts. Detta återspeglas tydligt inom de politiska
områdena, liksom i näringsliv och fackföreningar.
Fortfarande krymper andelen kvinnor desto högre vi
kommer i organisationshierarkierna. Innebörden av detta
är att kvinnors erfarenhet och i många fall särskilda
perspektiv på frågor inte tas tillvara. Mansdominansen
måste brytas. Målsättningen måste vara ett samhälle utan
sociala könsskillnader och där kvinnliga förtroendevalda
och chefer är lika vanliga som manliga även på de mest
framstående uppdragen.
De sociala olikheterna att kunna utnyttja de
demokratiska rättigheternaa accentueras av att Sverige nu i
många år varit ett land med nettoinvandring. Människor
med utländsk födelseort är inte bara oproportionellt många
desto längre ner på den ''sociala stegen'' vi kommer. De är
förhållandevis fler inom tunga låglöneyrken, de löper större
risk slås ut i arbetslöshet och har svårare att få ett jobb,
deras kulturella rättigheter ifrågasätts och de kommer
många gånger att känna främlingskap i olika kulturer. I vår
tid av hög arbetslöshet, sociala nedskärningar och
tilltagande ofärd närs invandrarfientlighet och rasism.
Rasism i varje form är antidemokratisk och måste skarpt
bekämpas.
Invandrarnas demokratiska rättigheter är mindre än
svenska medborgares. Om svenska låglönearbetare och
arbetslösa känner sig utanför möjligheten att påverka
samhället är dessa möjligheter ännu sämre för invandrare i
samma sociala ställning. Detta skapar för den sociala
underklassen som helhet ännu mindre påverkansmöjlighet
och sprider i dessa breda skikt ännu mera av politisk
hopplöshet. Få invandrare når förtroendeposter i det
svenska samhället oavsett om det gäller näringsliv, fackliga
organisationer politik eller folkrörelser. Redan häri ligger
en -- i allmänhet oavsiktlig eller ogenomtänkt --
diskriminering.
Rösträtt i riksdagsval för invandrare -- efter samma
grunder som i kommunala val -- är ett viktigt led i deras
samhörighet med det svenska samhället, men det är också
ett viktigt led i att totalt förbättra underklassernas politiska
möjligheter.
Riksdagen uttalade i samband med behandlingen av
yttrandefrihetsgrundlagen att det är angeläget att öka
insynen i det privata näringslivet och de stora
organisationerna. Man insåg att det var en komplicerad
fråga om vilken väg man skulle gå och ansåg att frågan
borde ägnas ökad uppmärksamhet. En av de negativa
följderna av en stor arbetslöshet är att människor skräms
från att öppet uttala sin mening och berätta om
missförhållanden. Detta gäller också på de stora
massmediaföretagen, där dessutom koncentrationen till
färre och kapitalstarka ägare förvärrar situationen.
Nära samband med frågan om meddelarskydd har lagen
till skydd för företagshemligheter. Denna har karaktären av
en munkavlelag. Förvisso måste det finnas vissa
företagshemligheter i en ekonomi som skall bygga på
marknadskonkurrens: men missförhållanden är inte
företagshemligheter som bör skyddas.
Detta har aktualiserats i fallet Värö bruk. En anställd
som tillika är politiskt förtroendevald har undertecknat ett
mot företaget kritiskt remissyttrande till
koncessionsnämnden. Resultat: företaget avskedar den
anställde för att han fullgjort sitt politiska uppdrag efter sitt
samvete. Detta är en illustration till hur relativ
yttrandefriheten trots allt kan vara i klassamhället.
Men frågan blottlägger också ett problem som har att
göra med grundsynen på de demokratiska fri- och
rättigheterna. Vår författning utgår ifrån att ''det offentliga''
gentemot vilket våra rättigheter är definierade utgörs av
staten och kommunerna. De stora företagen anses däremot
vara en ''privat'' sfär. Emellertid är Volvos makt större och
egentligen mera ''offentlig'' till sin verkan än t.ex. Skövde
kommuns. Men en del av de grundlagsskyddade fri- och
rättigheterna gör för de anställda halt vid fabriksgrindarna.
Nu är grundlagen här inte helt konsekvent. När det
gäller att ge lokalrätten snarast en starkare ställning än
strejkrätten (lockout får göras av enskilda arbetsgivare men
facklig stridsåtgärd för de anställda kräver en organisation)
finns här en avvikelse.
Företagen och i synnerhet storföretagen har en offentlig
roll och därför borde grundlagsskyddade rättigheter också
definieras gentemot dem. Detta kräver en särskild
författningsutredning.
Emellertid bör nu riksdagen initiera att lagen för skydd
av företagshemligheter omarbetas för att tillgodose rimliga
krav på rätt för de anställda att öppet kritisera och diskutera
missförhållanden i företagen.
Den borgerliga regeringen ivrar för att värna den privata
äganderätten, men bara den till fast egendom. Däremot
bekymrar den sig föga om ägande- och förfoganderätten
över den egna arbetskraften. Till förfoganderätten över den
egna arbetskraften hör såväl rätten till arbete som rätten till
strejk. Strejkrätten är de arbetandes yttersta vapen för att
värna sina intresssen och sin värdighet. Den har emellertid
ett svagt grundlagsskydd. Inskränkningar i strejkrätten --
som lagar eller avtal kan medföra -- innebär inskränkningar
i förfogandet över den egna arbetskraften. Skyddet för
strejkrätten bör förstärkas.
Det framgår av denna genomgång av demokratins
problem att de stora demokratiska landvinningar vi gjort i
vårt land är omstridda eller hotas. Ett försvar för och en
utveckling och fördjupning av demokratin kräver såväl
stora politiska och maktmässiga politiska förändringar som
förändringar i lagar och grundlagar. Vi sammanfattar i det
följande några av huvudlinjerna och förslagen för en politik
för demokratins utveckling och fördjupning.
Demokrati hänger ihop med den sociala och
ekonomiska utvecklingen. Ökade ekonomiska och sociala
klyftor medför också ökade skillnader i möjhlighet att fylla
de demokratiska rättigheterna med innehåll. En ekonomisk
och social utjämningspolitik, en aktiv kamp för att få ner
arbetslösheten, och en förkrotning av arbetstiden och andra
åtgärder för att få ner stressen i tillvaron är viktiga led i en
politik för demokratins fördjupning.
Likaså måste privatisering och kommersialisering av
offentlig verksamhet stoppas. Också denna innebär som
visats större demokratiska klyftor. Samtidigt måste också
tendenserna till avpolitisering av kommunal verksamhet
hejdas. Till dessa frågor får vi anledning att återkomma då
regeringsproposition om lokal demokrati läggs.
Möjligheterna till valutaspekulation måste begränsas
och valutahandeln därför utsättas för kontroll. (Detta har vi
tagit upp i särskild motion till innevarande riksmöte.)
Medlemskap i EU måste avvisas om vi ska kunna
fördjupa demokratin. Vidare måste om folket, trots de
starka skäl som talar däremot, skulle rösta ja till EU-
medlemskap, våra grundlagar förstärkas, inte minst vad
avser offentlighetsprincipen. (Detta finns utvecklat i
särskild motion med anledning av proposition 1993/94:114.)
Riksdagen borde ge regeringen i uppdrag att i EU-
förhandlingarna uppnå bindande garantier för att inte
offentlighetsprincip och meddelarskydd ska uttunnas.
Som påpekas ovan finns en tendens till ökade klyftor
mellan valda och väljare. Därför bör ett förstärkt
folkomröstningsinstitut övervägas. Nu finns bara
beslutande folkomröstningar när det gäller grundlagar och
dessa folkomröstningar är bara negativt beslutande och inte
genom en majoritet i själva folkomröstningen utan om en
''nejsidas'' majoritet skulle omfatta fler väljare än hälften av
dem som deltar i det samtidiga riksdagsvalet.
Rådgivande folkomröstningar där folkets råd sedan inte
följts har vi erfarenhet av. De skapar ett minskat förtroende
för folkomröstningsinstitutet. Därför bör övervägas regler
för beslutande folkomröstningar i frågor av större vikt, med
röstningstillfällen skilda från valdagarna och utan koppling
till deltagarantalet i riksdagsvalen. Vi förordar att en
utredning ges i uppdrag att komma med ett förslag till ett
sådant stärkt folkomröstningsinstitut.
Invandrare bör ha rösträtt också i riksdagsval på samma
villkor som de nu har i kommunala val.
Demokratiska fri- och rättigheter på arbetsplatserna
måste ha grundlagsskydd och strejkrätten ett
grundlagsskydd värt namnet. Däremot kan det nuvarande
grundlagsskyddet för lockout slopas, då arbetsgivarna likväl
har en övermakt och möjligheter att avskeda arbetande
utan att detta över huvud taget betecknas som facklig
stridsåtgärd.
Lagen om företagshemligheter måste förändras så att de
anställda utan risk för repressalier ska ha rätt att öpet få
kritisera och diskutera missförhållanden. Särskilt viktigt är
att denna rätt till kritik gäller all brottslig verksamhet
inom ett företag, typ miljö- eller arbetsmiljöbrott. Nu
inskränks kritikrätten till verksamhet som kan ge företagets
ansvarige upp till 6 månaders fängelse.
Meddelarskyddet måste utvidgas till att gälla utanför
den offentliga sektorn. Detta har KU redan uttalat,
1991/92:KU21 med instämmande i 1992/93:KU2, men inga
åtgärder har vidtagits.
Politisk och ekonomisk demokrati förutsätter och
stärker varandra. Den politiska demokratin förblir
otillräcklig om starka kapitalgrupper kan tvinga
parlamentariska församlingar att dansa efter deras pipa.
Politiskt och demokratiskt satta mål måste på sikt styra
samhällsutvecklingen men inom ramen för dessa ska
människors egen aktivitet, direktstyre och självförvaltning
så långt möjligt utvecklas.
Nationen som ram för den politiska demokratin och den
ekonomiska demokratiseringen är av central betydelse.
Men samtidigt står vi inför en rad problem på internationell
nivå. De dominerande företagen i världsekonomin har sin
verksamhet spridd till många länder och är transnationella.
Denna globala organisering av den ekonomiska makten
hotar demokratin i land efter land. Den vilar på utplundring
och orättfärdiga bytesförhållanden mot många länder i den
s.k. tredje världen och alstrar den i världsmåttstock starkt
orättmätiga fördelningen.
En värld präglad av jämlikhet och fred; däri ligger den
demokratiska utvecklingens bästa garant för framtiden.
Därför är också arbetet för fred och avrustning, för ett
demokratiskt FN fritt från stormaktsdiktat och särställning
för vissa nationer led i kampen för demokrati.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av att politiken
inriktas mot ett jämlikt samhälle med allas rätt till arbete
och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna
utvecklas och fördjupas,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram förslag
om ett förstärkt folkomröstningsinstitut,
3. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om
rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av
medborgarskap, föreläggs riksdagen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändringar av lagen om skydd för företagshemligheter i
enlighet med vad som anförts i motionen,1
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd för strejkrätten,
6. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att utarbeta förslag till
grundlagsskydd för demokratiska fri- och rättigheter på
arbetsplatserna,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förstärkning av meddelarskyddet så att det gäller också
utanför offentlig sektor.
Stockholm den 21 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)