Vår allemansrätt är inte lagreglerad. Det är en gammal
sedvanerätt. Det enda ställe där det finns något angett om
allemansrätten är i naturvårdslagen. Där står att naturen
utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.
Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.
Detta är något unikt för vårt land. Här kan man fritt
ströva i skog och mark, slå upp sitt tält över natten, grilla
sin korv över öppen eld om brandrisken det tillåter, ja, ha
känslan att det är ens egen skog man vistas i. Det sägs att
det är en nationell tillgång, något vi skall värna och slå vakt
om.
Detta gör man nog säkrast genom att denna rätt nyttjas
på ett sätt så att ingen part eller intressent börjar ifrågasätta
den. Frågan är om inte så är fallet nu, en viss utveckling
pekar åt det hållet, att en reglering måste till, att
allemansrätten som den nu brukas måste förbehållas enbart
de i Sverige boende.
Till stöd för ett sådant antagande kan följande anföras. I
allemansrätten ingår att man fritt får plocka bär och svamp,
utom i inhägnade områden eller i trädgårdar. Det är en
rättighet som också utnyttjats. Många människor i
skogsbygderna har här sett och tagit vara på en möjlighet
att dryga ut sin kassa med att plocka bär.
Nu är det även andra som upptäckt möjligheten att tjäna
pengar på bärplockning, nämligen utländska bärplockare.
När det gäller besök av bärplockare från andra länder har
vi under lång tid haft besök från Norge, vilket veterligt inte
medfört några större kontroverser. Detta beror nog i hög
grad av att det är ett grannland, vilket vi under lång tid haft
goda relationer med.
För några år sedan kom de första besökarna från Polen
och nu börjar även folk från Tyskland och Ryssland att
komma. De här besöken ökar kraftigt år från år och trots
våra stora skogsmarker börjar det bli konkurrens om bären;
alla vill ju av förklarliga skäl plocka sina bär så nära vägar
som möjligt.
Det har också blivit allt vanligare att besökarna stannar
en längre tid för att plocka bär. Man kommer i slutet av juli
för att plocka hjortron, fortsätter sedan med blåbär för att
sluta med lingon. Det innebär att vistelsen varar ca 2,5
månader. Under den tiden har man upprättat tältläger, ofta
vid vattendrag, detta utan att några som helst sanitära
anordningar gjorts. Det kan på sina håll röra sig om ganska
stora tältläger.
En fråga som ortsbefolkningen undrar över är hur
utländska bärplockare kan få plocka så mycket man hinner
utan att betala skatt. En svensk medborgare får plocka bär
för sammanlagt 5 000 kr skattefritt per år. En annan fråga
är huruvida ett anställningsförhållande finns när svenska
bäruppköpare skriver kontrakt med de utländska
bärplockarna. Till saken hör också att de utländska
bärplockarna utnyttjas på vissa håll. Det har hänt att
polacker har köpt ''bärlicenser''; här kommer polska
resebyråer och bussföretag in i bilden.
Tidningen Miljö o Framtid har på ett förtjänstfullt sätt
pekat på ett annat område där man rent kommersiellt
utnyttjar vår allemansrätt, nämligen vildmarksturism. Sjöar
och vattendrag ingår också i allemansrätten, så tillvida att
alla fritt får färdas på dem. Tidigare har svenska företag
genom uthyrning av kanoter, tält och annan utrustning
exploaterat vår natur. Nu har också utländska företag och
då huvudsakligen tyska sådana etablerat sig i branschen.
I tidningen sägs: -- I Tyskland marknadsförs
''vildmarksresor'' och ''sagoresor'' till Sverige som
kompletta ''kanotpaket'' inklusive färdledare. Enbart i
Årjängs kommun har minst sju tyska företag varit
verksamma under sommaren. De har totalt sänt ca 2 000
tyska kanotister till kommunens sjöar och vattendrag.
Den kände miljöexperten Björn O. Gillberg som skrivit
artikeln befarar att den kommersiella exploateringen av
allemansrätten, som vi nu upplever, är bara början på vad
som komma kan. I artikeln erinras om att i det tätbefolkade
Europa finns miljoner människor, som vill få uppleva den
nordiska naturen och dess vildmarker. Frågan är om våra
marker tål en obegränsad ''vildmarksturism'' och hur länge
markägare och ortsbefolkning stillatigande kommer att åse
denna verksamhet.
Den slutsats som Björn O. Gillberg drar, är att ett
utnyttjande av vår allemansrätt på det sätt som nu sker och
utvecklas, är ett miljöhot. Det är uppenbart, säger Gillberg,
att vi genom lagstiftning måste göra inskränkningar i
allemansrätten och att vi begränsar allemansrätten till att
enbart gälla för i Sverige boende.
Alltfler ställer sig nu undrande till hur vår unika
allemansrätt utnyttjas i rent kommersiella syften och
efterlyser åtgärder i anledning därav. Undertecknad
motionär, som redan 1991 i en riksdagsmotion aktualiserade
den här problematiken och begärde utredning och åtgärder,
noterar självfallet den ökade insikten hos allt fler om att
något måste göras och att detta sker snabbt.
De senaste årens utveckling och tendenser visar att det
finns all anledning att se till att vi inte fullständigt tappar
kontrollen över hur vår natur nyttjas. Självfallet bör detta
ske på ett så obyråkratiskt sätt som möjligt, och med ett
minimum av regler och lagstiftning.
Åtgärder
En utgångspunkt för en lagstiftning bör då vara att vår
allemansrätt med den omfattning som hitintills varit
vedertagen enbart skulle gälla för i Sverige boende. Det
skulle innebära att det inte behövs någon lagstiftning i det
avseendet, allt väsentligt skulle bli vid det gamla. Möjligen
kan det bli nödvändigt att i viss mån reglera även svenskt
kommersiellt utnyttjande av natur och andras marker.
När det gäller utländska medborgare och deras besök i
vårt land, så skall dessa självfallet ha möjlighet att vistas i
och få uppleva vår nordiska natur. Men enligt min mening
måste regler fastställas och gränser dras mellan vad som
ingår i att fritt ströva i naturen och vad som är rena
näringsverksamheter med stöd av allemansrätten. Att det i
allt större utsträckning är utländska företag som har vår
natur gratis för kommersiella vinningar är ett mycket starkt
skäl för att få en bättre kontroll på området. Det hela kräver
att hela frågekomplexet kring vår allemansrätt snabbt
utreds för att finna acceptabla lösningar på de problem som
nu finns och som framöver kan väntas bli ännu större.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allemansrätten.