med anledning av prop. 1993/94:117 Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor
I propositionen föreslås bl.a. en närmare precisering av
egendomsskyddet i regeringsformen, så att det också
omfattar skydd mot inskränkningar i användningen av mark
och byggnader. För att möjligheten till sådana
rådighetsinskränkningar skall få utnyttjas krävs att de skall
tillgodose angelägna allmänna intressen.
Regeringens förslag innebär alltså att skyddet för
äganderätten förstärks. Detta ligger i linje med
regeringsförklaringen 1991. Propositionen ingår i en bred
politisk uppgörelse om konstitutionella reformer, som
innebär bl.a. att mandatperioden förlängs och personval
införs. Det finns all anledning att välkomna denna
överenskommelse.
På en punkt finns det likafullt skäl att diskutera
propositionen närmare. Förslaget innebär att rätten till
ersättning för förluster vid tvångsöverföringar och
rådighetsinskränkningar skall grundlagsskyddas. Det
innehåller emellertid också en relativt detaljerad reglering
i regeringsformen av kriterierna för ersättning. I förslaget
anges bl.a. att ersättning skall utgå om ''pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras''.
Regeringen framhåller att kvalifikationsgränserna är
hämtade från gällande rätt på området. Avsikten är således
inte att utvidga ersättningsrätten i förhållande till nu
gällande ersättningsregler. Det är i och för sig en viktig
markering.
Gällande rätt var emellertid omstridd när den fick sin
nuvarande utformning 1987. Från folkpartiets sida motsatte
vi oss -- i vår reservation till utskottets PBL-betänkande --
att kriteriet ''berörd del'' infördes i naturvårdslagens
ersättningsregler, vilket ingick i den uppgörelse
socialdemokraterna och centern träffade år 1986.
Folkpartiet bedömde att en relatering av ersättningen till
berörd del av fastigheten skulle försvaga naturvårdens
ställning. Områden som är värdefulla från
naturvårdssynpunkt är fläckvist och olikformigt fördelade i
landskapet. Det kan t.ex. gälla alkärr, örtrika s k bäckdrag
eller mindre bestånd av mycket gammal skog. Ett område
som utgör en liten del av en fastighet kan alltså utgöra
en stor del av en tilltänkt skogsavverkning. Det
betyder i en del fall att krav på naturvårdshänsyn inte längre
kan ställas därför att de nu till skillnad från förr skulle
överskrida kvalifikationsgränsen för ersättning.
Kostnaderna för skydd av naturvårdsobjekt riskerar att
öka.
Riksdagen har emellertid vid flera tillfällen avvisat
förslag om en återgång till de ersättningsregler i
naturvårdslagen som gällde före 1987.
Den borgerliga regeringen har i stället, dels i den
skogspolitiska propositionen, dels i propositionen om
biologisk mångfald aviserat några mindre långtgående men
likafullt angelägna justeringar i gällande ersättningsregler.
Det handlar bl.a. om att markägaren alltid skall svara för
den kostnad som motsvarar ett intrång upp till den s.k.
kvalifikationsgränsen. Regeringen har aviserat att den
återkommer med lagförslagen i dessa delar i den kommande
propositionen om miljöbalk. Här bör också noteras att
resurserna för intrångsersättningar och bildande av
naturreservat har ökat kraftigt under senare år, särskilt
innevarande budgetår då anslaget på förslag av den
borgerliga regeringen har höjts med 55 milj.kr. till 190
milj.kr.
Jag skall inte i detta sammanhang fortsätta diskussionen
om hur ersättningsreglerna i naturvårdslagen skall utformas
för att åstadkomma en rimlig avvägning mellan
markägarens och miljövårdens intressen. Men enligt min
uppfattning hör inte detaljregler, som är så omstridda som
dessa, hemma i regeringsformen. Jag delar således den
kritik som riktats mot förslaget bl.a. från Svenska
naturskyddsföreningen.
Med tanke på att förslaget ingår i en större uppgörelse --
som totalt sett är utomordentligt värdefull för det politiska
systemet i Sverige -- vill jag ändå inskränka mig till att
föreslå en mer begränsad förändring av lagtexten.
Fri- och rättighetskommittén hade givit lagtexten en
något annorlunda språklig utformning (andra meningen i
det föreslagna andra stycket, 2 kap 18 § RF) : ''Sådan
ersättning skall också vara tillförsäkrad den som tvingas till
sådana inskränkningar i rätten att använda mark eller
byggnad att pågående markanvändning avsevärt försvåras
eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till
värdet på berörd del av fastigheten.''
Jag menar att denna formulering är att föredra framför
regeringens förslag. Den har den fördelen att den inte
grundlagsfäster kriteriet ''berörd del'' vid ersättning för
rådighetsinskränkningar vid markreglerande åtgärder. En
sådan språklig justering skulle således göra förslaget bättre
från miljösynpunkt. Jag föreslår därför att riksdagen antar
kommitténs förslag i stället för regeringens i denna del.
Av den uppgörelse som träffats mellan partierna framgår
att språkligt-tekniska förändringar kan göras under
riksdagsbehandlingen. I propositionen anges att den
förändring som skett gentemot utredningens förslag är av
språklig karaktär. Rimligen måste det då också kunna anses
vara en språklig förändring att återgå till utredningens
formulering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen -- med ändring i regeringens förslag --
beslutar ge 2 kap. 18 § andra stycket, andra meningen RF
följande lydelse: Sådan ersättning skall också vara
tillförsäkrad den som tvingas till sådana inskränkningar i
rätten att använda mark eller byggnad att pågående
markanvändning avsevärt försvåras eller skada uppkommer
som är betydande i förhållande till värdet på berörd del av
fastigheten.
Stockholm den 20 januari 1994
Lennart Fremling (fp)